Jag har alltid uppskattat fantasy och science fiction. En intressant genre är science fantasy, där de båda genrerna blandas. Detta kan bero på att högteknologin i en avlägsen framtid är så avancerad att ingen längre minns hur den fungerar, vilket innebär att gränsen till magin i praktiken försvinner. En undergenre här är Dying Earth, böcker och filmer som följer världen och mänskligheten under deras sista tid (The Nightlands och Zothique är bra exempel på genren). ”Efter oss syndafloden” leder lätt till dekadens, men hur hanterar mänskligheten det totala ”efter oss undergången”? Fullt så deprimerande är inte Gene Wolfes Den nya solens bok, även om den utspelar sig mycket långt in i framtiden, gränsen mellan teknologi och magi luckrats upp och solen är döende.
Gene Wolfe är i mina ögon en av de verkligt fascinerande författarna av fantastik, även för en traditionalistiskt eller kristet lagd läsare. Wolfe är själv katolik och det märks i böckerna, utan att bli tendentiöst. I Den nya solens bok, uppdelad på fyra eller fem volymer, följer vi den unge Severian i en mycket avlägsen framtid. Han har vuxit upp som lärling i torterarnas gille, sannolikt efter att de dödat hans mor. Severian växer upp i en väldig storstad, Nessus. Nessus finns under en döende sol, i en värld där de gamla kunskaperna fallit i glömska under mycket lång tid. Staden var en gång större än den är när Severian lever där, delar är ruiner, andra väldiga nekropoler. Känslan av förfall och förlust är stark i Nessus. Samtidigt finns en på samma gång medeltida och kolonial atmosfär, bland annat med betydelsefulla gillen och kaster. Över Nessus och stora delar av omgivningen härskar den mystiske Autarken, men stora områden är farlig vildmark. Severian begår dock ett brott när han av medkänsla hjälper en kvinna som ska torteras att istället dö för egen hand, och skickas i exil. Under hans exil hamnar han i en komplex serie händelser som kommer förändra världens öde. Med sig har han det mäktiga bödelsvärdet Terminus Est.
– Severian på destrier
Böckerna följer Severian under hans resor och äventyr, de är välskrivna med drag av Bildungsroman. Severians utveckling är psykologiskt både intressant och trovärdig. Relationerna mellan Severian och de många intressanta bifigurerna är också väl skildrade. Wolfes språk är poetiskt och drömlikt, det för tankarna till Jüngers På marmorklipporna och Lampedusas Leoparden. Den värld han målar upp är en fängslande bekantskap, bland annat ser man skogarna på Månen från Jorden. Där finns spillrorna från en mer avancerad tid, teknologi som ingen längre förstår. Rymdresor var en gång något utbrett men nu är det ovanligt. Djurlivet är också intressant, de flesta av vår tids djur utrotades för länge sedan och människorna hämtade istället andra bortom solsystemet. Riddjuren är inte hästar utan otroligt snabba och tämligen dödliga destriers. Märkliga monster som alzabon och jättelika nymfer i vattnet dyker också upp, liksom robotar och tidsresenärer. Aristokratin förefaller genetiskt förädlad, de kallas exalted och är både högre och vackrare än vanliga människor. Utomjordingar, så kallade kakogener, rör sig också i samväldet, fruktade men i någon slags samarbete med autarken. Wolfe väver in politiska reflektioner i handlingen, bland annat får vi veta att mänskligheten under sin långa historia provat på de mest skiftande samhällsordningar, till och med egendomsgemenskap, men att det nuvarande systemet, ett slags kastväsende med autarken i toppen, visat sig fungera bäst.
Känslan av hot är stark. I havsdjupen växer sig odjur som Erebus och Abaia större och starkare, på land ligger samväldet i krig med de ytterst kollektivistiska ascians. Ascianernas språk är konstruerat på ett sätt som rentav omöjliggör oliktänkande att uttryckas. Att solen är döende är allmänt känt. Verkligt fascinerande är Wolfes uppenbara intresse för mytologi. Han återberättar myten om Mowgli, sådan den kan se ut om många tusen år. Han låter också Arioch från Elricböckerna dyka upp. Men även kristna teman går att känna igen. Myten säger att den döende solen kommer ersättas av en ny sol, denna nya sol har också drag av en person eller frälsare. Men den gamla ordningen kommer inte gå under odramatiskt, ens om den nya solen verkligen kommer. En central roll i handlingen spelar Medlarens klo, på engelska the Claw of the Conciliator, liksom the Increate och the Pancreator (jämför den kristna treenigheten). För mycket kan inte sägas om Wolfes sätt att hantera utomjordingar, men teo- eller antroposofer kommer känna igen sig. Minnen spelar också en central roll i handlingen. Minnen förloras, minnen stjäls och delas. Berättaren är heller inte alltid helt pålitlig, utan kan utelämna viktig information.
Sammantaget är det en välskriven och spännande episk science fantasy med ett betydande filosofiskt och mytologiskt djup. Den nya solens bok tillhör klassikerna, och torde vara extra givande för läsare med en konservativ eller högersensibilitet. Huvudpersonens resa är spännande och arketypisk, Severian en intressant karaktär. Den värld och den mytologi Wolfe målar upp är också en stor behållning.
Om skribenten: Joakim Andersen
