Något som gradvis blivit tydligt är att den samtida vänstern i hög grad skiljer sig från den äldre vänstern vad gäller synen på det Adorno kallade kulturindustrin (och andra kallar populärkulturen, konsumtionssamhället et cetera). Den äldre vänstern var kritisk till kulturindustrin, till konsumism med mera, ibland överdrivet så och direkt livsfientlig. Den samtida vänstern får istället sin världsbild från Hollywoodfilmer och liknande. En företrädare för just den äldre vänstern, som även skulle kunna kallas alt-vänster om man inte använder Trumps definition av ordet, är den norske marxisten Pål Steigan. Steigan myntade nyligen det träffsäkra uttrycket Harry Pottervänster för att beskriva resultatet av den samtida vänsterns relation till kulturindustrin. Steigans artikel är läsvärd och tar upp bland annat hur vänsterns inställning till amerikanska angreppskrig förändrades som följd av Obamas hudfärg och sedan inte blivit sig lik igen.
Det kan vara av intresse att försöka ringa in Harry Pottervänstern. För det första är den ahistorisk. Den äldre, marxistiska vänstern hade flera brister men intresset för historien var inte en av dem. Detta innebar att många inom vänstern var medvetna om sådant som att slaveriet inte var ett specifikt nordamerikanskt fenomen utan funnits i stora delar av världen, eller att vita ”indentured servants” skeppats till den nya världen för att arbeta till döds i skrämmande mängder. Men för Harry Pottervänstern är sådant okänt, de får sina historiekunskaper från Hollywood och de formas därför av den agenda som råkar dominera där. De är exempelvis öppna för amerikansk militarism/interventioner på ett sätt som äldre vänster sällan var. I få Hollywoodfilmer löses konflikter genom kompromisser eller samtal, detta kan antyda varför Harry Pottervänstern vägrar tillerkänna exempelvis den syriska regeringen eller althögern några som helst legitima intressen överhuvudtaget. Svaret är istället ”punch a nazi”, trots att detta i verkligheten riskerar leda till inbördeskrig.
En effekt av det ahistoriska synsättet är att Harry Pottervänstern är moralistisk. Har man ett historiskt sätt att se på världen inser man att den är komplex, att ingen sida är helt god eller helt ond, att förbättringar sker gradvis, att alla grupper har intressen, et cetera. Men får man sin syn på världen från Hollywoodfilmer, filmer vars dramaturgi av naturliga skäl är svart-vit, kommer man istället att se på världen bipolärt och dualistiskt. Det finns då goda och onda. Risken, givet Hollywoods dramaturgi och bildens betydelse i filmer jämfört med böcker, är att man dessutom blir rasistisk. Om vita alltid är onda förövare och svarta alltid goda offer eller hjältar i de filmer man ser kommer man förr eller senare att vilja bli av med de vita. Vi är där nu vad gäller Harry Pottervänstern, den är rasistisk mot vita och uttrycker det ofta öppet.
Harry Pottervänstern utmärks också av sina återkommande referenser till filmer och populärkultur, bland annat just Harry Potter och Game of Thrones. Här överlappar för övrigt filmens och den gamla Historiens linjära format. En film har en början, en konflikt och ett lyckligt slut, på samma vis som Historien enligt modernitetens Stora Narrativ (marxismen, liberalismen et cetera). Detta kan förklara varför Harry Pottervänstern blir så rasande när det lyckliga slutet uteblir, när exempelvis en Trump vinner ett val. Harry Pottervänstern är också auktoritetsberoende, och söker sig till kulturindustrins erkända gestalter för att legitimera sina åsikter. Det kan vara Beyonce och det kan vara Kim Kardashian, kändiskulten är oavsett igenkännbar. Kulturindustrin är amerikansk, Harry Pottervänstern är som följd av detta en del av amerikaniseringen av Europa. Den är också infantil.
Aslutningsvis kan noteras att Harry Pottervänstern i den mån den ännu ser sig som en vänster förvandlat marxismen till oigenkännlighet, genom att betrakta kapitalism och ”white privilege” som samma sorts djur. Men det förstnämnda är ett ekonomiskt system, det sistnämnda är en myt och en känsla (”jag vet att vita är priviligierade men jag blir förbannad om någon ber mig bevisa det”). Sammantaget finner vi alltså att oförmågan att hålla populärkulturen på ett kritiskt avstånd varit förödande för den samtida vänstern, till den grad att det är högst tveksamt om tidigare vänster ens skulle betraktat Harry Pottervänstern som en del av sin historiska rörelse. Samtidigt innebär denna degeneration och distans till historia och verklighet betydande problem för samhället i sin helhet.
Om skribenten: Joakim Andersen
