Guillaume Faye är ett av den radikala högerns verkligt tunga namn. Han har ett förflutet i GRECE, han har myntat centrala begrepp som arkeofuturism och katastrofernas konvergens. Faye har gett ut ett flertal böcker. En av dessa, klassiska Archeofuturism, innehåller också en skönlitterär skildring av det framtida eurosibiriska imperiet. Faye har nu följt upp den med en skönlitterär antologi betitlad Archeofuturism 2.0.

Archeofuturism 2.0

Handlingen förs framåt av delvis fristående kapitel, med början strax före Första världskriget. Faye skriver att läsaren kan börja med vilket kapitel som helst, jag instämmer inte i detta. Upplevelsen blir betydligt starkare om man börjar från början. Det första kapitlet har nämligen en kuslig underton som gör det till tidlös litteratur. En grupp franska vänner besöker en spådam, mest som tidsfördriv. Hennes förutsägelser är dock allt annat än muntra, hon förutspår att Europa snart kommer kastas in i ett förödande krig. Ett krig som sätter igång en serie händelser som innebär att Frankrike till sist kontrolleras av de forna kolonialfolken. Samtidigt ger hon råd som kan mildra katastrofen, eller i varje fall göra att den inte blir permanent, att elden kan tändas igen.

Det första kapitlet är starkt, det är skickligt genomfört litterärt och samtidigt en övertygande tolkning av vår egen tid. Första världskriget var början på slutet för vår civilisation, det ledde till Andra världskriget vilket i sin tur ledde till kollektiva känslor av skuld som nu leder till ett massivt folkutbyte. Faye skildrar i de följande kapitlen hur snabbt vår högteknologiska civilisation kan gå under, hur primitiva horder kan skövla städer och byar, och hur högkulturen kan glömmas bort på några decennier. Här är han i mina ögon kanske väl pessimistisk, fullt så snabbt kommer det inte att gå, men grundtanken är övertygande och det är välskriven skönlitteratur. Här kommer vänner av Mutant och liknande post-apokalyptisk fiktion känna igen sig, det märks dessutom att Faye haft roligt när han skisserat den värld som tar vid efter vår, med nya religioner och nygamla politiska system. En tanke han tidigare fört fram är att religioner kan, och kanske rentav bör, användas av medvetna eliter för att kontrollera folket, den återkommer här.

För mycket kan inte sägas om civilisationens fall utan att förstöra läsningen av boken, det är i varje fall både spännande och intressant. Faye påminner oss om vikten av att bära vittnesmål, att föra vår tradition vidare även om civilisationen faller. Det vi för vidare kan komma att återupptäckas och användas av våra ättlingar för att starta cykeln på nytt, även om det tar tusentals år. Överhuvudtaget har Faye vävt in sin syn på historien i handlingen. Han menar att oavsett om det handlar om mänskliga imperier eller humanoida och inteligenta råttor så är risken alltid stor att den grupp som en dag kommer utplåna och ersätta dem tillåts växa sig starka i deras mitt, ofta som slavar. Faye har ett etniskt och genetiskt perspektiv, där konflikt mellan etniska grupper är svårundviklig över tid och där vissa grupper bättre än andra har det som krävs för att skapa och upprätthålla civilisationer. Man kan väsa ”rasism” här, men det är egentligen inte ett giltigt motargument.

Faye återknyter också till ett mytiskt tänkande. Som en röd tråd genom kapitlen löper konflikten mellan gudarna och titanerna. Gudarna vill hålla människorna under kontroll, titanerna med Prometheus i spetsen vill att de ska utvecklas och lära sig saker. Här märker man Fayes utpräglat faustiska sida, kanske inte alldeles oproblematisk för den traditionalistiske läsaren. Det märks även att han haft roligt när han vävt in myter i handlingen, där det som i ett kapitel var historia senare blir myter (myter med koppling till de nordliga indo-européerna, kan noteras). Som kuriosa kan också nämnas att Faye haft roligt även när han namngett sina karaktärer, i framtiden dyker det upp både en dr Bonobo och en Bacterius. Ett centralt namn återkommer också, i vad som torde vara en skämtsam referens till den eviga återkomsten.

Sammantaget finner vi alltså att Faye är en gedigen författare även av futuristisk framtidslitteratur. Det är väl underbyggt vetenskapligt, bland annat dyker terraforming och kolonier i rymden upp och intressanta noter finns med. Det hela börjar med näraliggande händelser, där Europa koloniseras och tas över av utomeuropéer medan den sköra civilisationen faller. I de senare kapitlen är det mer spekulativ och fantasifull science fiction. Som ren skönlitteratur är det underhållande, politiskt inkorrekt och intressant, läst som politisk litteratur påminner Faye oss om att dagens liberala era snabbt kan ta slut, att vi måste tänka långsiktigt och att om vi låter vår civilisation förfalla kommer Jorden förr eller senare att träffas av en himlakropp som utplånar både oss och det mesta av dess liv. Vi har därför ett ansvar för hela planeten att agera med vår civilisations långsiktigt bästa i åtanke, snarare än det som ”känns rätt” just nu.

Vi finner boken bland annat här: Arktos

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.