Jack London är idag mest känd för Skriet från vildmarken och Varghunden, men han skrev också fascinerande verk som brutalt nihilistiska Varg-Larsen och radikala men egensinniga framtidsstudien Järnhälen. London var socialist, men av ett slag som idag inte vore välkommen i vänstern. Hans socialism var kopplad till manlighet, mod och fysisk styrka, den hade även rasliga inslag. London var dessutom djurvän. Hans livssyn summerades i orden ”jag blir hellre aska än damm”, hans syn på strejkbrytare var intressant då han gjorde begreppet till själva kärnan i en samhällskritik. London är kort sagt givande även idag. Bland hans mindre kända verk finns Före Adam från 1907.
Före Adam
Vi var väldigt nyfikna, lätta att roa, och fulla av upptåg.
– Före Adam
Om Robert E. Howards civilisationskritik utgår från barbaren är det för London istället djuret som står i centrum, ofta människan som djur. På så vis är han mer materialistisk än Howard, kanske ett barn av det sena 1800-talet. Före Adam är en intressant bok då den verkliga huvudpersonen är en apa, en av våra förfäder under mitten av pleistocenperioden. Berättaren är en modern man, men genom nedärvda rasminnen återupplever han sin förfaders liv i sömnen. Detta är ett intressant oneiritiskt grepp som för tankarna till våra nordiska förfäders tro på återfödelse inom ätten och till Robert E. Howards berättelser om James Allison. Men det är ganska typiskt för London att våga sig på att placera en för-verbal apmänniska i huvudrollen snarare än en tidig barbar.
London är sannolikt också en av få författare som lyckas göra spännande och intressant litteratur av det hela. Den moderna berättaren bidrar till detta, då han kan tolka skeendet på ett sätt huvudpersonen inte kunde. Men London gör också pleistocen, ”den yngre världen”, till en levande och fängslande miljö. Det var en värld där en närmast fysisk skräck var ständigt närvarande, skräcken för väldiga ormar, för att falla ner från träden, för vildsvin och sabeltandade tigrar. Men det var också en förtrollande värld, en tid av ”de kyliga vattenhålens frid” och ”smaken av den söta barken”.
Huvudpersonen tillhör en flock apmänniskor på väg åt vårt håll, på väg att utvecklas. De beskrivs till utseendet som mer apor än människor, bland annat med fötter lämpade att svinga sig och klättra med. Ord i vår mening använder de inte för kommunikation, snarare ljud. Delar av flocken lever ännu uppe i träden, de flesta har flyttat till grottorna vid floden. De lever i nuet, växlar mellan att äta och att leka. Londons starka intresse för atavismer märks genom flockens ledare, den väldige Rödöga. Ögonen är inflammerade och röda, ”han var ett monster på alla sätt. Fysiskt var han en jätte”. Denna håriga best är på sätt och vis också historiens huvudperson, och London skildrar honom fängslande. I strid sliter han exempelvis ansiktet av flockens fiender, men han är samtidigt ett stort problem. Rödöga tar sig hona efter hona, brutalt mördar han både deras hanar och senare även dem. Flocken saknar dock de sociala färdigheterna för att gemensamt fördriva honom.
London väver en spännande berättelse om äventyr, vänskap och romantik. Den unga huvudpersonen jagas bort av moderns nya hane, han finner vänner i grottorna och de upplever äventyr tillsammans. Bland annat blir han Rödögas fiende och stöter på en mindre primitiv hona. Men hans flock är inte den enda flocken, redan under pleistocen visar det sig att Homo homini lupus, det dödligaste hotet är grupper av andra människor. I närheten lever det än mer primitiva trädfolket, men också det mer avancerade eldfolket. Eldfolket behärskar både eld och pilbågar, däremot har de inte tämjt hunden. Räder riktas mot flocken, räder som sedan övergår i medvetet folkmord. För mycket ska inte sägas om detta för att inte förstöra handlingen. Däremot kan man notera att Londons beskrivning av människans historia länge sågs som pseudo-vetenskaplig. En fysisk antropolog som Charletoon Coon hade exempelvis menat att baserat på skelettfynd var det troligt att neanderthalarna spelat en roll för den moderna européen. Detta avfärdades under decennier som inbillning, tills DNA-studier helt nyligen gav honom rätt. Likaså hade den äldre teorin om människans ursprung i flera olika regioner avfärdats som rasistiska fantasier, tills vi ganska nyligen upptäckte att denisovan, neanderthalare och andra mer arkaiska grupper lämnat ett genetiskt arv efter sig i bland annat Europa, Tibet och södra Afrika. Den brutala form av samexistens London beskriver tycks också ha varit oroväckande vanlig. Varken homo naledi, red deer cave people, homo floriensis eller neanderthalarna lämnade några större bidrag till den moderna människan, i flera fall inga bidrag alls. Här kan man också nämna bantustammarnas expansion över södra och östra Afrika, där de distinkta khoi-sanfolken tycks ha behandlats ungefär som flockmedlemmarna i Londons bok (Hakon Rotmwrt har skämtsamt hävdat att Saharaöknen är en barriär avsedd att skydda övriga planeten från khoi-sanfolkens öde). Som en påminnelse om hur grupper av människor förr eller senare ofta behandlar varandra har Före Adam kort sagt också ett värde.
Sammantaget är det alltså en spännande och intressant bok, och en ganska ovanlig sådan. Det är få författare förunnat att göra en apmänniskas öde så betydelsefullt för läsaren, Före Adam är en ovanlig läsupplevelse som rekommenderas.
Om skribenten: Joakim Andersen
