Flera nordeuropeiska kungahus ansågs historiskt härstamma från Oden. Detta gällde bland annat kungarna av Kent, Norge och Mercia, men också den danska Skjöldungaätten och de svenska Ylvingarna. Det har gjorts ambitiösa försök att skildra regentlängderna tillbaka till både hedniska och bibliska gestalter, mest känd i sammanhanget torde Johannes Magnus vara. Han spårade våra regenter tillbaka till Noas sonson, Magog, som efter syndafloden kom till Norden och blev skyternas fader. Hans söner var Sven och Gethar, Sveriges och Götalands kungar och bröder till bland annat Thor och Ubbe. Bland ättlingarna finner vi senare både Oden och Berik. Johannes Magnus var en viktig källa för Rudbeck.
Många historiker betraktar de källor Magnus med flera utgått från som inget annat än myter (”en stor del av ättelängden fantasiskapelser” heter det tvärsäkert om Ynglingaätten på Wikipedia). Idag vet vi dock genom genetikens framsteg att många myter bär på en kärna av sanning. När brittiska myter talade om en historisk koppling till iberiska halvön visade DNA-studier senare att det stämde. Detsamma gällde Genghis Khan som hazarernas mytiska anfader. Våra förfäder hittade sällan på saker rakt av, myterna bör alltså inte avfärdas helt. En intressant studie i sammanhanget är Lars Ulwencreutz bok Från Oden till Vasa, med undertiteln Svea Rikes regentlängder 110 regenter på 1500 år. Ulwencreutz redogör för de källor som finns, och sammanställer kungarna utifrån dem. Framställningen är ödmjuk, utan tvärsäkra påståenden (författaren betonar att han skrivit den i första hand i egenskap av samlare av forntida och medeltida antavlor och regentlängder, snarare än som historiker). Äldre källor presenteras, jämförs och ställs samman. Nämnas kan att en etablerad historiker också bidragit till boken, dock pseudonymt med anledning av att den sfär där historia och myt överlappar ses med skepsis av många historiker (historikerns medverkan antyder för övrigt att Ulwencreutz är väl ödmjuk).
Boken är en guldgruva, både för den som är intresserad av historia och för den som vill veta mer om våra fäders gudavärld. Ulwencreutz beskriver de källor som är av intresse i sammanhanget. Här finns bland annat Jordanes och Prokopios, Snorre, Saxo och Adam av Bremen, liksom Johannes Magnus, Rudbeck och Peringskiöld. I ett eget kapitel beskrivs också Ynglingatal, Isländingaboken, Historia Norvegiae och andra källor. Ulwencreutz sammanställer därefter dessa i en jämförande tabell, där vi bland annat kan se att Hversu Noregr byggdist har med en Odinn Asakonungr som far till en Freyr och farfar till en Njördr, medan Ynglingasaga istället börjar med den sistnämnde. Detta grepp är både pedagogiskt och informativt, och underlättar för läsaren att få en bild av de olika källornas ättelängder (vilka för övrigt ofta överensstämmer väl). Intressant är att boken också har med antavlor som annars ofta hänvisas till men sällan visas, som Fornljots ättetavla (den mytiske kungen av Finland och Kvenland). Bland sammanställningarna finner vi också de kända kungarna av Götaland och Skåneland.
Intressant är att Ulwencreutz utvecklar en hypotes om att det i ättelängderna egentligen handlar om flera kungar med namnet Oden, sannolikt tre. Den förste Oden kallas även Sceaf, den andre Geat och den tredje Sigge och Woden. Det är från den tredje många europeiska kungahus härstammade, men ”vår” Oden var den äldre, Geat.
Något som bidrar till upplevelsen är att Ulwencreutz beskriver den forntid som ättelängderna hör samman med, bland annat vad gäller sådant som kungaval, folkvandringar, ättesystem och religion. Den era då Svitjod, ”landet Nordanskog”, styrdes av Ynglingaätten och Gautjod, ”landet Sunnanskog”, av Svärtingaätten, då Smålanden och Skåneriket ännu var oberoende, beskrivs kortfattat men kärnfullt. Boken har också en känsla för det färgstarka och spännande, utan vilket ämnesvalet skulle dömt den att bli mycket tråkig läsning. Många av kungarna gick fascinerande öden till mötes. Kung Fjolner drunkade i ett ölkar i Lejre, Dag den Vise förstod fågelsång, Aun den gamle offrade nio söner för att få ett långt liv. Här dyker också upp Ingjald Illråde, Erik Väderhatt och de sista hednakungarna, Blot-Sven och sonen Erik Årsäll. Ragnar Lodbroks kärnfulla kommentar ”grymta månne grisarna när de hör hur den gamle galten lider”, följd av sönernas hämnd, dyker också upp, liksom amazoner, heruler och Beowulf. Vi får också veta att Näskonung var ett ovanligt namn som bars av minst en kung, kanske ett namn som bör återupptas av den modige läsaren med söner på gång? Oavsett vilket finns här rikt material även för den skönlitteräre författaren in spe.
Sammantaget är det alltså en faktaspäckad bok som samtidigt är intressant och underhållande att läsa, den rekommenderas varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
