Strindbergs En blå bok är en fascinerande skapelse, bland det märkligare som skrivits på svenska. Där blandas det insiktsfulla med det besynnerliga på ett givande sätt, även om boken med fördel kunde ha minskats med hälften. Den äldre Strindberg framstår som konservativ vad gäller både religion och politik, även om hans kristendom är så blandad med teosofi, teozoologi och Swedenborg att det är tveksamt om de flesta kristna skulle se honom som en av dem. Därav en av bokens självmotsägelser, Strindberg är på samma gång en tämligen intolerant kristen (”det är en stor fördel för en stats bestånd att bekännelsen är homogen”) och betydligt mer kättersk än han vill inse.
Ett intressant tema i boken är kombinationen av parapsykologi och intresse för personlighetstyper och umgängets betydelse. ”Man blir som man umgås” och i Strindbergs fall tycks detta ha varit särskilt påtagligt. Han beskriver hur han som ung besökte en ö, och hur den i rätt sällskap framstod som ett paradis. Men i fel sällskap, med en kamrat han beskriver som ”härsklysten och behandlande mänskligheten som fiender, förnekare av allt gott, spejande på andras fel, glädjande sig åt andras motgångar”, blev ön istället ett swedenborgskt helvete.
Strindbergs personlighetstyper
En ful och ond kvinna, som förvänder synen på en man, så att han i henne ser det skönaste och godaste, den är en häxa.
– Strindberg
Det är i synnerhet tre personlighetstyper Strindberg fokuserar på. Där finns ”svarta män”, tomma människor och egocentriker. Det ”svarta” har hos Strindberg föga med hudfärg att göra, utan betecknar själens tillstånd. ”Svarta män” finner nöje i det onda, försvarar brottslingen, glädjer sig när den skyldige kommer undan et cetera. I mer ockult form rör det sig om ”svartmager”, Strindberg är då influerad av teosoferna. Han menar att han under en tid stått under sådana svarta magers inflytande. Strindberg tar även upp det han kallar ”mörkt tal”, vissa människors förmåga att förvirra en när man egentligen har rätt.
De tomma framstår som en vanligare bekantskap än ”de svarta”, Strindberg skriver:
Det finns människor så andligt tomma, att de bara leva på andra. Jag har ett umgänge (efter femti år begär man inga vänner) som alltid söker mig, men aldrig säger något. Samvaron består i att jag får tala ensam, och när jag lämnar honom efter många timmar, känner jag mig som åderlåten.
I sin mer jordnära form handlar det om innehållslösa tidstjuvar. Men det finns fler typer, som gradvis rör sig mot det parapsykologiska. Strindberg beskriver en sådan på ett sätt som börjar föra tankarna till vår tids ”psykiska vampyrer”:
Jag kände en kvinna, som var ett komplett vacuum, och därför ständigt måste ha sällskap för att galvaniseras till skenliv. Hon »åt upp män» bokstavligen, och när hon fått deras själars bästa, så slängde hon dem, kropparne brydde hon sig mindre om.
Den direkt ockulta formen av dessa beskriver han som vampyrer, eller efter Hoffman som Cinnober. Dessa har närmast övernaturliga krafter i sin förmåga att även på avstånd influeras av sina offer, att anpassa sig och anta olika former, menar Strindberg.
De egocentriska är en tredje bekantskap. Dessa bryr sig bara om sig själva. Här lånar Strindberg från Balzac:
Balzac talar på ett ställe om äregirighetens galérslavar och skildrar deras tillstånd ungefär som Swedenborg vissa helveten, eller som Homerus Tantalus, Ixion, Danaïderna. De jagas oupphörligt av sin passion att ligga över, att synas, höras framför alla andra. Däri lyser elakheten och härsklystnaden, vilken straffas. Om icke den äregirige får vara ensam och den förste, så blir han sjuk. Voltaire måste gå till sängs, om någon furste reste förbi hans gård utan att göra visit.
Dessa tre typer bör man alltså undvika i sitt umgänge, är den slutsats Strindberg drar. Det finns fler typer, han talar även om sömngångare, affabla människor och indifferenta. I synnerhet sömngångarna för tankarna till dagens svenskar:
Det finns människor, som hela sitt liv gå i sömnen, och väcker man dem bli de onda, vända på sig och somna om. De leva som växter och sova som växter.
Dessa föredrar en kollektiv livslögn framför en obehaglig sanning. Sammantaget är Strindbergs resonemang kring parapsykologi och umgänge spännande. Man tar inte allt på lika stort allvar, men där finns också givande insikter i en tid då människokännedom ersatts av ytlighet. Psykologi är egentligen av intresse för envar.
Men det finns också mer parapsykologiska inslag i den blå boken, givande för en del läsare och kuriosa för andra. Strindberg menar exempelvis att människor kan knyta och påverkas av telepatiska förbindelser, vilket bland annat innebär att en man kan ha så stark koppling till sin kvinna att han märker när hon får oönskad uppmärksamhet:
Och om hon går ut i sällskap, där främmande herrar orena henne med sina blickar, så överfalles mannen av en känsla som om nässlor brände hans kropp, och han måste riva av sig kläderna, ösa kallt vatten över sig, för att lugna sig och henne.
Strindberg tar också upp den personlighetstyp han kallar äfflingarna, liksom relationen mellan man och kvinna. Han framstår inte som feminist, och säger om sin tid:
Så snart ett samhälle ruttnar, så flyter underjästen upp. I Noras land som förr hette Nores, där allting fuktar och möglar, kom kvinnosaken upp. Männen voro så spetälska att de behövde sköterskor och förmyndare. Landet hade förlorat självmedvetandet, och kallade sig framstegslandet, emedan det gjorde de största framstegen i kräftgången. Men andra kalla det fiaskolandet.
Sammantaget är den blå boken alltså, som så ofta hos Strindberg, en blandning av det geniala och det besynnerliga. Hans perspektiv är alltid mycket strindbergskt, vilket innebär att självinsikterna inte är lika många som analyserna av andra (detta innebär, bland annat, att Strindbergs beskrivningar av kvinnor och djurvänner får tas med en nypa salt). Men det är en givande utgångspunkt för resonemang om sådant som personlighetstyper, könsrelationer med mera.
Om skribenten: Joakim Andersen
