George Orwell är idag mest känd för 1984 och Animal farm, två verk där han varnade för totalitarismen. Han hade läst James Burnhams analys av den nya klassen, något som märks i 1984. Orwells analys av språkpolitik, med begrepp som thoughtcrime, crimethink och crimestop, är fortfarande synnerligen användbar för att förstå fenomenet politisk korrekthet och dagens Sverige. Hans tankar kring ”common decency”, vanlig anständighet, som motvikt till totalitära och avhumaniserande system är också av intresse, och påminner om Camus. Orwell var en man av vänstern, men han var ingen typisk sådan. Detta märks inte minst i essän Lejonet och enhörningen, skriven 1941 under brinnande världskrig.

Den engelska nationalkaraktären
What can the England of 1940 have in common with the England of 1840? But then, what have you in common with the child of five whose photograph your mother keeps on the mantelpiece? Nothing, except that you happen to be the same person.
– Orwell bemöter nationsförnekarna

Idag förnekar ”vänstern” normalt nationalkaraktärer. Det har inte alltid varit så, Marx och Bakunin gjorde det exempelvis inte. Orwell menade att man måste beskriva vad det engelska är för att kunna finna en väg för det att besegra Tredje riket. Han var övertygad om att det fanns en engelsk nationalkaraktär. Att beskriva denna kunde däremot vara svårt, i synnerhet för en som var en del av den och inte såg den utifrån. Men Orwells försök blev ändå lyckat, bland annat kan man identifiera vissa likheter mellan hans beskrivning av det engelska och vårt eget svenska (givet Spengler är det föga förvånande, vi är nära besläktade).

Så fann han att engelskmännen inte är konstnärligt begåvade, med undantag för på litteraturens område. De är heller inget intellektuellt folk, och undviker abstrakt tänkande. Detta beror inte på någon kärlek till ”effektivitet”, Orwell använde Hitlers ord om tyskarna för att beskriva engelsmännen, ”sömngångarfolket”. Engelsmännen älskar däremot blommor, och i tider av kris kan de instinktivt enas. De är ett privat folk, med många hobbies och intressen. De tror på individens frihet, men hemmets frihet snarare än nödvändigtvis ekonomisk frihet. Såhär långt torde många svenska läsare nicka instämmande, det finns många likheter mellan invånarna i ”det perfida Albion” och vårt eget Sverige. Adrian Molin sade att svenskarna saknade realism i det politiska, detsamma sade Orwell om engelsmännen i gemen. Detta innebar dock att även totalitära massrörelser var dem tämligen främmande. Engelsmannen är en gentleman, Orwell talade om ”extreme gentleness”. Det är inte ett folk av puritaner, inte heller ett militaristiskt folk. Det är ett folk som respekterar lagen snarare än makten. Orwell menade att patriotismen för många engelsmän inte var uttalad, utan fanns implicit. Sammantaget är det alltså en värdefull analys av det engelska, vilken säkert kan kompletteras men också inspirera den som vill sätta ord på det svenska.

Orwell menade att ”patriotism är normalt starkare än klasshat, och alltid starkare än internationalism”. Engelsmännen såg sig som en nation, även om klassklyftorna tillhörde de största och fulaste i Europa (vilket de fortfarande gör, detta bidrar till att förklara Rotherham). Enligt Orwell tar sig patriotismen olika uttryck i olika klasser, men den förenar dem alla. Det fanns få verkliga förrädare även bland de mycket rika. Undantaget var det han kallade den ”europeiserade intelligentsian”. Han beskrev denna som anti-brittisk, vänstersinnad, pacifistisk, gnällig och i avsaknad av fysiskt mod. I jämförelse tycks han ha föredragit även den gamla överklassen, denna var åtminstone så pass moraliskt sund att dess medlemmar var redo att offra sina liv i krigstider.

Orwell och penningen
The existence of these people was by any standard unjustifiable. They were simply parasites, less useful to society than his fleas are to a dog.
– Orwell om de improduktiva rika

Orwells utgångspunkt var att privatkapitalismen, 1800-talets motor för tillväxt, inte fungerade under 1900-talet. Både kommunismen och fascismen var reaktioner eller svar på detta. Kriget, Hitlers erövring av Europa, bekräftade ytterligare att systemet inte fungerade. Orwell för tankarna till Spengler i sin beskrivning av effekterna av penningens styre, ”the rule of money”. Det leder till att fel sorts människor styr, Orwell jämförde England med en ”familj där fel medlemmar bestämmer”. Han hamnade snubblande nära dekadensteorierna när han skrev att den härskande klassen ”förfallit, mist sin förmåga, sitt mod, till sist rentav sin hänsynslöshet”.

Lösningen på detta var för Orwell en syntes av patriotism och socialism, men en socialism som var engelsk och inte byggde på en klass herravälde (likheterna med Spengler är återigen tydliga, som synes). Jorden, gruvorna, järnvägarna, bankerna och de stora industrierna skulle nationaliseras. Inkomsterna skulle begränsas, så att den högsta inkomsten inte var mer än tio gånger större än den lägsta. Orwells socialism utgick mer från det breda folket än från arbetarklassen specifikt. Han menade också att den skulle vara tydligt engelsk. Monarkin skulle förmodligen finnas kvar, liksom en hel del andra anakronismer och lösa trådar (här kan man jämföra med den svenska socialdemokratins många kompromisser med det svenska folket under 1900-talet).

Ett sådant England skulle enligt Orwell kunna besegra Tredje riket, eller lämna ett outplånligt och för segraren farligt arv efter sig om det förlorade. Ett sådant England skulle också frigöra det engelska, ”the native genius of the English people”. Sammantaget är det en intressant text. Inte minst framstår Orwell fortfarande som politiskt inkorrekt. Den gnälliga och fega intelligentsian vann visserligen kulturkampen, men Orwells beskrivningar av den är lika träffande nu som då. Han noterade att ”pacifism är psykologiskt kuriosa snarare än en politisk rörelse.. ”ren” pacifism är en bieffekt av herravälde till havs och kan bara tilltala väldigt skyddade människor”. Den engelska intelligentsian beskriver han som en rörelse som försökt ”sprida en hedonistisk vad-tjänar-jag-på-det-inställning till livet”, en rörelse som gjort mycket skada. ”En nation som lärts att tänka hedonistiskt kan inte överleva bland folk som arbetar som slavar och förökar sig som kaniner”. Hans kritik av Hitler är lika hård och fortsatt läsvärd, dock vann inte Hitler kriget.

För en vänster som tröttnat på politisk korrekthet och genomskådat antipatriotismen och hedonismen som de trojanska hästar de är, finns det mycket av värde i Orwells text. Men en sådan vänster måste omvärdera inställningen till det svenska, och oavsett hur antirasistisk den vara månde även inse att volymer har betydelse.

Vi finner Orwells klassiska text här:
The Lion and the Unicorn

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.