Vårt samhälle genomsyras av ett antal förgivettaganden, sådant man i den offentliga debatten måste betrakta som självklart om man ska få vara med. Detta är frågor där vi antas ha ”diskuterat klart”, den ena sidan vann och nu måste vi gå vidare. Ett sådant förgivettagande är de vitas privilegier och rasism, det är i sig ett uttryck för rasism att ifrågasätta att vita är priviligierade och rasistiska (ett effektivt grepp för att leda en grupp mot dess undergång, kan tilläggas). Dessa begrepp utsätts heller inte för dekonstruering, vi får inte fråga oss ”vad är egentligen rasism?” eller ”vad är egentligen vita privilegier, finns de överhuvudtaget i verkligheten?” Det vi idag ska göra är dock just detta, vi ska skärskåda förgivettagandet och finna att det är tvärtom.
Frågan om begreppen
Vår tes är att det finns ett hat riktat mot vita och att detta hat inte är ett marginellt fenomen. Det är en del av den officiella ideologin och det har högst reella effekter. Varför då tala om ”hat”? Varför inte ”rasism” eller ”xanthrofobi”? Rasism är ett oanvändbart begrepp av flera skäl, inte minst genom att det avlegitimerar legitima beteenden och inte gör tillräckliga distinktioner. Om det är rasism att välja att umgås eller bo med människor som liknar en själv och rasism att mörda andra, så är begreppet oanvändbart och bär på en liberal agenda. Det sätter likhetstecken mellan rimliga former av diskriminering och illdåd.
Att tala om en ”fobi” är också felaktigt, det begreppet bär på en agenda och en antropologi. Den som mördar eller talar illa om vita är inte rädd för dem. Motivet är oftare en kombination av egenintresse, avundsjuka och förakt för svaghet. Detta innebär att hat är ett bättre begrepp. Om någon är rädd för en bör man agera på ett vis, men om det istället är hat som riktas mot en måste man bemöta det på ett annat.
Att läsa kulturen som ett språk
Jag är gammal marxist och klagesian. Detta innebär att jag har läst min Barthes, min Debord, min Klages och min Benjamin. Deras perspektiv är att man kan läsa samhället som en serie budskap eller en mytologi, man kan exempelvis se en film eller en musikvideo som en serie symboler, som tillsammans utgör ett språk. Gör man detta inser man snart att vår kultur präglas inte av ”vita privilegier” eller ”rasism”. Det kanske den gjorde för 50 år sedan, men idag är den symboliska betydelsen av en vit man en annan än den var då. Det känns sorgligt att behöva förklara fenomenet ”historisk förändring” för människor som kallar sig vänster och läser detta, men där har vi alltså hamnat.
Blonda människor är exempelvis ofta onda i filmer idag, betydligt mer sällan goda huvudpersoner. Harry Potter kan nämnas som ett exempel, med familjen Malfoy. Det finns också ofta en koppling mellan dem och vår tids största synd, rasismen. Situationen är en helt annan när det gäller ”färgade kroppar”, de förknippas med allt från äkthet och offerskap till manlighet och intelligens. De kan vara hämnare fyllda av rättfärdig vrede, men de kan inte vara förövare i ordets vanliga mening.
Den officiella ideologin behöver vi inte gå in närmare på, de flesta som läser detta vet redan att den är genomsyrad av föreställningar om vita privilegier och rasism. Vi kan i förbigående nämna att det finns likheter mellan situationen i dagens USA och situationen i 1930-talets Tyskland. Afro-amerikaner ser inte sällan vita som priviligierade rasister och sig själva som förtryckta av dem. När tyskar såg på judar på detta vis talar man idag om rasism och antisemitism, anklagar dem för att inte ha varit medvetna om klassfrågan, och varnar för att deras rasism hade dödliga konsekvenser. Men inte när det gäller afro-amerikaner med samma syn på vita.
Några exempel
Ideologier har materiella konsekvenser. En följd av sanktionerat hat mot en grupp är att den inte tillåts hävda sina intressen. Detta har lett till att de europeiska folken är på väg att bli minoriteter i sina egna hemländer, något de inte tillåts protestera mot och samtidigt något som inte gör att de ses som mindre rasistiska eller priviligierade. De är samtidigt själva med och betalar för processen. Men detta är redan välkänt. Detsamma gäller de spektakulära fallen av terrorism. Etablerad media har inget annat val än att rapportera om dessa dåd.
Men när etablerad media har ett val styrs det återigen av det rashat som genomsyrar våra samhällen, de har då en mycket selektiv policy och väljer tystnaden när vita är offer. Ett exempel på detta är det fenomen som kallas isbjörnsjakt, polar bear hunting. I USA och andra länder är det ett så utbrett fenomen att det fått ett eget namn att grupper av afro-amerikanska ungdomar oprovocerat slår ner vita, och ibland asiatiska, människor på offentliga platser. Inte sällan filmas det och sprids på sociala medier.
Detta påminner oss om det gamla ”toppen på ett isberg”-argumentet som användes mot alla oss svenskar under skinnskallevåldets dagar. Detta våld var begränsat till en subkultur, men argumentet var att det bara var ”toppen på ett isberg”. Det var de andra svenskarnas rasism som låg bakom och yttrades. Frågan är hur vi ska se på isbjörnsjakt ur ett sådant perspektiv, i synnerhet med tanke på att det hela sprids på sociala medier. Är det ett extremt och marginellt fenomen ett fåtal ägnar sig åt, eller finns det ganska många som tycker att det är både roligt och legitimt när ”whitey” får på käften?
Här måste vi också nämna Rotherhamskandalen. Om detta har etablerad media heller inte skrivit alls, men det hela innebar att under årtionden föll hundratals vita flickor offer för sexuellt utnyttjande och våld i staden Rotherham. Förövarna var ett stort antal pakistanska män, inte minst taxichaufförer var aktiva vad gäller att identifiera möjliga offer. Myndigheterna fick flera gånger information om vad som pågick, men valde att inte agera då detta skulle ha kunnat tolkas som rasism eller leda till rasism. Idag tycks det som om det hela ägt, och äger, rum i flera andra engelska städer. Det hela väcker ett antal frågor som överhuvudtaget inte den ”anti-rasistiska” diskursen kan hantera. Kan flickor från en priviligierad och rasistisk grupp verkligen utsättas för sådant här, under årtionde efter årtionde? En etnisk grupp, i det här fallet engelsmännen, som får se sina flickor utsatta för sådant och inte reagerar med kraft, kan den verkligen anses vara priviligierad? Kan den ens sägas vara ”herre i eget hus”, för att låna ett uttryck från Engels? Och drabbar sådant här medlemmarna av en älskad och omtyckt grupp ostraffat, eller måste det finnas just ett utbrett hat mot gruppen för att det ska vara tänkbart?
Exemplen kan mångfaldigas, men ingen blir glad av det och de flesta läsare torde redan känna till dem. Tydligt är i varje fall att den officiella ideologin, med ”vita privilegier” och ”vit rasism”, inte håller. Den bygger på att etablerad media hanterar verkligheten synnerligen selektivt, och på dubbla måttstockar av så hisnande karaktär att de enbart skulle kunna motiveras om de vita var mycket priviligierade och mycket rasistiska. Men denna fråga diskuteras överhuvudtaget aldrig, utan det bara förutsätts att så är fallet och att försök att diskutera det hela är ytterligare bevis på rasismen. Den officiella ideologin är felaktig, teorin om hat mot vita framstår som betydligt mer i linje med verkligheten. Detta innebär inte att man klarar sig utan en intersektionell förståelse av verkligheten, klass spelar exempelvis också en betydande roll. Det finns exempelvis priviligierade vita, och talet om ”rasism” och ”privilegier” är paradoxalt nog det vapen de använder för att rulla tillbaka andra vita och/eller europeiska människors politiska och ekonomiska landvinningar från det senaste seklet (kopplingen mellan nyliberalism och politisk korrekthet, kort sagt). Likaså kan kultur, religion eller kön ibland vara lika viktigt som ras, verkligheten är komplex.
Hur ska man då agera i en situation där hatet mot de vita är ett faktum? Det beror naturligtvis på vem man är. Man kan försöka göra vita till ännu en av offergrupperna i den politiskt korrekta mytologin, detta kommer inte lyckas då rasismbegreppet är myntat just för att tränga tillbaka dem (försvinner övertygelsen om vita privilegier och vit rasism kommer många människor också att ifrågasätta massinvandringen). Man kan kräva rättvisa och identifiera exempel på dubbla måttstockar. Man kan peka på hyckleriet och de verkliga intressena och sentimenten bakom retoriken om ”rättvisa” och ”rasism”. Man kan vända sig mot en invandringspolitik som gör de vita till minoriteter i deras hemländer samtidigt som hatet mot dem uppammas alltmer. Man kan bojkotta filmer och annat som förevigar den negativa bilden av vita. Et cetera.
Om skribenten: Joakim Andersen
