Häromdagen bekantade vi oss med James Burnham, de så kallade machiavellianerna och deras nyktert realistiska beskrivning av politiken. Det finns flera intressanta slutsatser man kan dra av den, inte alla lika uppmuntrande. Så beskrev exempelvis Robert Michels hur relationen mellan massan och dess representanter kan vara problematisk. Han beskrev massans ”psykologiska behov av ledare”, dess ansatser till ledarkulter, liksom dess passivitet. Detta är ett grundläggande problem exempelvis i Sverige, där människor år efter år fortsätter att stödja de partier de någon gång i barndomen valde att låta sig representeras av. Trots att dessa representanter sköter sin uppgift dåligt, och trots att dessa människor ofta är medvetna om det. Vi anar här också den psykologiska bakgrunden till att det för så många är så svårt att bryta med etablissemanget, liksom den servila glädjen så snart någon etablissemangsgestalt säger något vagt kritiskt om den förda politiken. Att bryta detta kräver långvarig och målmedveten metapolitisk kamp på bred front, skapandet av kontrahegemoni. Man kan nämna det italienska kommunistpartiet som ett relativt framgångsrikt exempel, men det tog dem decennier och frukterna av deras arbete förslösades senare också på några få år.
Residuer och derivationer
The residues are manifestations of sentiments. The derivations comprise logical reasonings, unsound reasonings… they are manifestations of the human being’s hunger for thinking.
– Pareto
Det Michels beskrev är ett bra exempel på att människan är allt annat än logisk och rationell. Vilfredo Pareto beskrev detta mer allmänt, de handlingar vi utför är normalt inte logiska (här för han tankarna till den mer pessimistiske Freud, inte heller han utopist). Många av dem gör vi av gammal vana, en del utan att tänka, andra drivna av utopiska eller andra mindre logiska föreställningar. Detta innebär att förslag om att ”utbilda” människor så att de agerar rationellt är dömda att misslyckas, eftersom människor inte agerar utifrån logik. Logiken kommer möjligen senare, för att förklara det man gjort för sig själv och andra. Detta är en avgörande insikt för den som vill vinna människor till sin sak genom argument, du kan ha hur bra argument som helst men om man exempelvis måste riskera sin status för att acceptera dem är det endast ett fåtal som kommer göra det. Det hela påminner om Aristoteles och distinktionen mellan retorik och dialektik. Det finns människor som kan övertygas med argument, men de flesta övertygas med retorik.
Pareto introducerade här två användbara begrepp, residuer och derivationer. Residuer är de faktorer som är gemensamma för alla samhällen, de är grundläggande drivkrafter som förändras långsamt. Här finner vi den kombinationsinstinkt och den gruppbevarande instinkt han kopplade till rävar och lejon, men det finns fler residuer. Viljan att ”göra något” är en annan, liksom residuer kopplade till den sociala instinkten (bland annat konformism och altruism). Utan de sociala residuerna skulle samhället knappast vara möjligt (något som blir uppenbart så snart vi läser Stirner, ett samhälle av människor som tänker alldeles logiskt fungerar inte). Individens strävan efter integritet vad gäller både kropp och egendom är en residu, detsamma gäller sex.
Det finns alltså ett fåtal drivkrafter i det sociala livet. Människor och samhällen skiljer sig åt vad gäller vilka residuer som dominerar, men de finns där alltid. Sällan är de medvetna. Pareto noterade att när borgarklassens filosofer kämpade för ”jämlikhet” handlade det egentligen om att ersätta en elit med en annan. Men residuer kan uttryckas på olika vis, Pareto talade här om derivationer. Även dessa är till antalet begränsade. Pareto talade om påståenden (”alla människor är lika värda”, ”den som spar han har”, ”för att jag är fri”), hänvisningar till auktoriteter (”Gud vill det”, ”vetenskapen”, ”fröken/Löfvén/Trump/Marx sa att…”), känslor och principer (”mänskliga rättigheter”, ”folkviljan”), och verbala bevis (retorik).
Pareto noterade att det är residuerna som är viktiga, derivationerna är bara ett uttryck för dem. Detta betyder också att det människor säger att de vill och det de faktiskt vill och gör kan skilja sig åt rejält. Pareto tog humanitarismen som exempel. Han såg den som en modern religion, som borde jämföras med äldre religioner. I den jämförelsen stod den sig emellertid slätt:
…some of these contain residues beneficial to individuals and society, whereas the humanitarian religion is sadly lacking in such residues.
En analys av exempelvis dagens invandringspolitik skulle alltså utgå från vilka residuer den egentligen uttrycker, inte de derivationer som används för det. Vi finner då flera olika grupper inblandade i projektet. Många politiker, akademiker och journalister är det Pareto beskrev som rävar, de drivs av kombinationsinstinkten och tycker det är roligt att experimentera med det sociala. Det är dessutom lönsamt för många av dem (individresidu). För många andra handlar det snarare om konformism och/eller altruism, ibland med ett inslag av gruppbevarande eller sex som drivkraft (Paretos teori säger inget om vilken grupp ett lejon försvarar, det kan i vissa fall vara ”det nya Sverige” eller ”min nya svärdotter”). Man bör alltså alltid identifiera vem man har att göra med i en diskussion, och vilka residuer han eller hon drivs av. Ibland är det inte ens värt att ta en diskussion.
Rävar och lejon
Vad machiavellianerna också påminner oss om är vikten av att vara både räv och lejon. Detta gäller samhället i stort, där eliten bör ha ett betydande inslag av uppfinningsrika rävar men aldrig vara helt utan konservativa lejon. Men det gäller också individen, Machiavelli talade här om att ”lejonet kan inte skydda sig mot fällor, och räven kan inte försvara sig mot vargar. Man måste därför vara en räv för att upptäcka fällor och ett lejon för att skrämma vargar”. Sammantaget är det machiavellianska perspektivet i varje fall värdefullt.
Om skribenten: Joakim Andersen
