I dagarna kommer Skolkommissionen enligt uppgift föreslå att lottning ska avgöra vilka barn som hamnar i populära skolor. Det talas om att målet är ”likvärdighet”, men i verkligheten handlar det om ”integration”. Denna ”integration” är, i likhet med ”rasismen”, ett intressant fenomen. Sällan definieras de närmare, men alla förväntas utgå från att de är det högsta goda respektive det värsta onda. Vad gäller ”integrationen” antas den dessutom vara praktiskt genomförbar och alltså inte en utopi med skadliga bieffekter i stil med ”det klasslösa samhället”.

Det som fascinerat mig i sammanhanget är inte minst hur ”för integrationen” blivit ett värde som i debatten prioriteras högre än allt annat (både pengar och diverse andra värden och hävdvunna rättigheter). I diskussionen efter Johan Westerholms artikel Regeringen har förklarat krig mot medelklassens barnfamiljer föreslås exempelvis i en kommentar att bostäder ska lottas ut ”för integrationen”. Det är svårt att avgöra om det är ironi eller inte, förslaget är i varje fall tillräckligt realistiskt för att andra kommentatorer ska ta det på allvar. På liknande vis har vi de senaste åren sett hur ”för integrationen” använts som argument för allt från att avskaffa den svenska välfärdsstaten och minimilönerna till att allvarligt inskränka bland annat äganderätten och yttrandefriheten. Debattörer spelar inte sällan med i detta, och istället för att i grunden ifrågasätta om ”för integrationen” är så allt annat överskuggande viktigt så brukar de nöja sig med att påstå att effekterna av de olika förslagen är försumbara eller negativa ”för integrationen”. Detta säger något om den svenska debattens infantilisering. I ett fritt samhälle hade det istället noterats att ”ok, det finns en del människor här som tycker att ”integrationen” är ett viktigt värde för dem. De får gärna använda sina pengar och sina barn för detta ändamål, men dra inte in oss andra i det”. Men Sverige är varken ett fritt eller ett friskt samhälle, och därför reagerar normalt ingen ens på den antydan om massiva statliga ingrepp i kultur och samhälle som faktiskt ligger bakom talet om ”integrationen”.

Avslutningsvis noterar vi att Diversity + Proximity = War. Lottning och bussning har inte nödvändigtvis avsedd effekt om målet är ”integrationen”. Men det får visa sig.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.