Stockholm har utsatts för en terrorattack, många människor har dödats och skadats i ett fegt angrepp med en lastbil. Det inträffade är lika nesligt som fruktansvärt och våra tankar går till de drabbade och deras nära och kära. Samtidigt har många stockholmare visat en vilja att praktiskt hjälpa andra, något som värmer.

Redan ser vi också hur försök görs i media att politisera det hela. I Aftonbladet skriver Sofia Olsson Olsén, uppenbart inspirerad av Obamas retorik, att ”det är nu vi väljer vilka vi är”. Hon citerar mail från ”Berit och Allan”, där de uttrycker sin vrede mot politiskt korrekt media. Berit och Allan menar att den är medskyldig till tragedin. Olsson Olsén skriver sedan att Berit och Allan ”har bestämt sig redan innan de vet orsaken till attacken, innan de vet vem som utfört den eller motivet.” Tydligen vet Olsson själv dock motivet, för något senare skriver hon att Berit och Allan ”gör exakt det som terroristerna vill”. Sedan erbjuder hon oss en falsk dikotomi, där vi kan välja ”rädslan” eller ”kärleken”. Men i ärlighetens namn är verkligheten mer komplex än så. Vi kan välja en blandning av befogad rädsla och befogad kärlek. Utan en viss rädsla, eller realism, är det svårt att förhindra att terrorn slår till igen. Det som stör mest i Olssons resonemang är emellertid avsaknaden av vrede. Vi är inte små barn som pendlar mellan ”rädsla” och ”kärlek”, inte heller är gärningsmännen och deras sympatisörer det. De har mördat människor, förklarat krig mot oss. I det läget kan man reagera med vrede och kraft alldeles utan att det handlar om någon ”rädsla” eller ”hat”. Det är för övrigt nödvändigt för att fienden ska ta en på allvar. Olssons och hennes gelikars psykologi är infantil och skadlig. När hon skriver att ”Berit och Allan är terrorismens starkaste supportar” blir det för övrigt direkt motbjudande. Vem är hon egentligen mest arg på?

Terrordådet hotar det etablerade narrativet, och det verkar många journalister vara väldigt väl medvetna om. Risken är betydande att en diskussion om terrorn och de som ligger bakom den leder till att narrativet, den officiella berättelsen om vår tid, hotas. Det kan visa sig att radikala islamister får Sverigedemokrater att likna (vettiga) skolgossar, att det finns nätverk av människor som hatar eller föraktar oss i vårt land, eller att det finns ett samband mellan terrordåd och invandringspolitik. Därför försöker många journalister redan tidigt forma tolkningen av dådet. I Aftonbladet skriver Peter Kadhammar en märkligt intetsägande krönika där han återger Muhammeds, Usamas och Kassabs beskrivningar av sina öden, och avslutningsvis noterar att i Sverige väntar alla på grön gubbe. Agendan är här inte lika tydlig som hos Olsson, men den är tydlig så det räcker.

Verkligt stötande är en insändare i Aftonbladet från Magdalena Wenner Piuva, sannolikt för att hon saknar journalistens vana att linda in agendan något. Wenner Piuva demonstrerar att när det passar kan lagom doser patriotisk retorik användas även av de politiskt korrekta, och menar att hon ”tror på landet Mellanmjölk”. Svenskar är annorlunda, gissningsvis dock bara i förhållande till fransmän och danskar och inte nigerianer eller andra utom-européer. Svenskar kommer inte reagera med ”främlingsfientlighet”. Därför kommer vi inte att ”sätta hårt mot hårt” (gemensamt för dessa krönikor är att de inte antyder att vi kommer agera överhuvudtaget, annat än möjligen mot Berit och Allan). Vi kommer senare att kunna ”se tillbaka på den här tiden med närmast oklädsam skrytsamhet”. Många torde uppleva Wenner Piuvas krönika oklädsam redan nu. Den är dessutom skadlig, då den bidrar till en tolkning av det inträffade som gör att det kommer äga rum igen. Det närmast totala ointresset för förövarna och deras kretsar, oförmågan att bli arg, framstår också som patologisk.

Kort om Syrien
For Assad to order a gas attack now – while his side is finally winning – he would have to be willing to risk his life and his regime for no real military advantage. I’m not buying that.
– Scott Adams

De kretsar som angripit Stockholm har under flera år ägnat sig åt liknande attacker i Syrien, som ett av flera inslag i det pågående inbördeskriget. Som Robert redan beskrivit har USA nu bombat Syrien. Det hela beskrivs som en reaktion på att Syrien använt sarin mot civila, men det finns lika många frågetecken i den historien som det fanns när ”Saddam Hussein har massförstörelsevapen, vi måste agera”. Om detta behöver vi därför inte skriva särskilt mycket, utan hänvisar till bland andra Scott Adams. En för närvarande segrande syrisk armé använder knappast sarin mot civila. Kinberg Batra är tvungen att låtsas som om hon tar alla påståenden från USA på allvar, vi andra är det inte.

Det som väckt mer uppmärksamhet och besvikelse är att president Trump här tycks ha förändrats. Han valdes bland annat för att många amerikaner är trötta på moraliskt tveksamma och kostsamma krig i övriga världen, han hade flera gånger kritiserat angreppskrigen. Och nu gör han alltså själv likadant. Detta har orsakat besvikelse och förvirring inte bara i althögern. Det finns två tolkningar jag ser som mer troliga. Den ena utgår från Scott Adams tolkning av Trump som en ”master persuader”. Vi ska då inte ta allt han säger bokstavligt, och hans senaste agerande betyder inte att han blivit neokonservativ. Detta kan bland annat innebära att han just kompromissat med militären eller andra grupper. Den andra tolkningen är mer deprimerande, och innebär att en kupp ägt rum i kretsen runt Trump. Populisten Bannon har i så fall förlorat inflytande, och istället ersatts av den mer liberale Kushner. Det påminner oss om en av högerns historiska svagheter, viljan att fylkas kring en Mäktig Person och förmågan att investera mängder av känslor och förhoppningar i en sådan. Vad vi bör inse är att vi befinner oss i ett kritiskt skede av en lång konflikt, där Idén är viktigare än Personen. Som Audacious Epigone noterar i en läsvärd text: Before Caesar there was Marius and before Marius there were the Gracchi brothers. Positivt är då att det idag finns en betydligt större grupp människor, till både höger och vänster, som genomskådar etablissemangets olika lögner än för bara några år sedan.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.