Den mest intressanta personen i kretsen runt Donald Trump är Steve Bannon. Han har en gedigen meritförteckning, och har bland annat studerat vid Harvard, varit officer och arbetat för Goldman Sachs. Bannon känner alltså fienden mycket väl. Han har senare varit med och gjort Breitbart till det framgångsrika och etablissemangskritiska fenomen det är idag, under flera år har han närmast levt som en krigarmunk. Bannon är dessutom en av de mest ideologiskt medvetna i Trumpadministrationen. Han vänder sig mot den administrativa statens tillväxt, lyfter fram europeiska nationalister och kan sin Maurras. Vi lever i en era då människor som förstått den historiska situationen inte kan tala öppet om det, så vi vet inte exakt var Bannon, eller någon annan, står. Men han tycks befinna sig i ett fruktbart gränsland mellan populism och genuin höger.
Bannon är inte den enda intressanta personen i Trumps läger. Där finns även Michael Anton, som tidigare skrivit tal för Bush och Giuliani. Anton har även skrivit The suit: a Machiavellian approach to men’s style. Under pseudonymen Publius Decius Mus har han också skrivit artiklar, där han bland annat gav Trump sitt stöd under valkampanjen. Den klassiska artikeln The Flight 93 Election ger en god inblick i en analys av samtiden från ett perspektiv i gränslandet mellan genuin höger och populism.
Flight 93
It does seem that, the younger a (nominal) conservative is, the more likely he is to be against Trump. I think this is owing to two things, at least. This will sound like an old man being cranky, so take it with due allowances. The first is that the young are not educated. Not that I got the greatest education, but it was pretty good. Still the people who taught me were far more educated than I am now, and the oldest ones were the best educated of the bunch. And my sense is that their teachers—most of whom I never met, or were even dead before I was born—were better educated than even they were. So in terms of education and knowledge, we’re on a downward trend and have been for a while.
– Michael Anton som historiepessimist
Anton skriver under valet 2016, det val Trump vann. Han utgår från att valet är existentiellt, det handlar om att ”vinna eller försvinna”. Därför jämför han med det kapade Flight 93. Antingen stormar passagerarna cockpit, eller så dör de. Det är visserligen fullt möjligt att de dör även om de stormar cockpit, men då är det i varje fall inte givet på förhand. Läget är alltså akut, USA och vår civilisation befinner sig i kris. Anton ägnar betydande utrymme och energi åt att argumentera mot de ”konservativa” som menar att ”det är nog inte så farligt”. ”Konservativa” gnäller på det mesta i samhället, men de är ofta ovilliga att ta det logiska steget och inse att samhället befinner sig i kris och att mycket mörka dagar kan stå för dörren. Därför blir de heller inte revolutionärer i sin inställning, utan på sin höjd reformister som i grunden försvarar status quo. Men för Anton är det en farlig passivitet, för republiken är döende. En seger för Clinton skulle ha garanterat att republikanerna inte skulle vinna några nya val, för hon skulle dels ha förändrat befolkningens sammansättning, dels riktat effektiv repression mot dem.
Anton gör en kortare socio- och metapolitisk analys av hur det kommer sig att ”konservativa” i USA inte haft några segrar att visa upp de senaste 20 åren. Han finner dels att universiteten och media är korrupta, han talar här om Megafonen. Vidare är de ”konservativa” ”ledarna” usla, saknar thumos och ägnar sig åt självcensur för att inte bli kallade ”rasister”. ”Rädda, slagna hundar har mer thumos” menar Anton. Avslutningsvis noterar han att med massimmigrationen blir allt större delar av befolkningen benägna att rösta på demokraterna.
Valet står i grunden mellan vilja till liv och vilja till död. Immigranter röstar inte på ”konservativa”, ändå envisas dessa med att öppna gränserna. ”Detta är sinnessjukt. Detta är tecknet på ett parti, ett samhälle, ett land, ett folk, en civilisation som vill dö. Trump, som den ende kandidaten… har stått upp och sagt: jag vill leva. Jag vill att mitt parti ska leva. Jag vill att mitt land ska leva. Jag vill att mitt folk ska leva. Jag vill få slut på detta vansinne.” Anton noterar också att Trump fått tre centrala bitar rätt, nämligen invandring, handel och krig. Det är avgörande bitar, där konflikten mellan oligarkerna och folket är som tydligast. Folket har idag inget att vinna på massinvandring, frihandelsavtal och diverse angreppskrig, men oligarkerna har det (Anton talar om ”managerial Davoisie liberalism”).
Sammantaget är det en analys som sätter fingret på avgörande aspekter av den nya populismen. Där finns den historiska jämförelsen, man behöver inte ha läst sin Gibbon för att inse att ”republiken är döende”. Det räcker att gå utanför dörren eller slå på en radio. Där finns användningen av thumos och viljan till liv, något som saknas i vårt samhälle idag. Man behöver inte vara psykolog för att ana att vilja till liv idag gärna ses som ”fascism” om det finns ”vita cis-män” med i bilden. Där finns också skildringen av den nya klasskampen, mellan folket och ”Davoisien” (förövrigt ett kärnfullt begrepp). Antons analys är kort sagt en bra introduktion till
Om skribenten: Joakim Andersen
