Eftersom akademin och media monopoliserats av systemets vakthundar kom internet att spela en avgörande roll för det tidiga 2000-talets systemkritiker. Här kunde man, inledningsvis under skydd av anonymitet, samla krafter, lära känna likasinnade och utveckla en ny, radikal världsbild för det nya årtusendet. Internet var då ännu det De Landa kallar en marknad, en tämligen fri och oreglerad sfär. Men De Landa påminner oss också om att starka krafter ständigt verkar för att förvandla marknader till hårdare styrda antimarknader. Det har ägt rum även på internet, och processen tycks ha accelererat den senaste tiden. Detta gäller allt från Google och Wikipedia till Paypal och Facebook, där den politiska styrningen riktas mot de framväxande utmanarna. Detta många gånger på ett sätt som kan förvåna den som mentalt är kvar i 1800-talet och förväntar sig att storföretag primärt intresserar sig för profit.

Så kunde exempelvis Youtube bryta med sin största stjärna, PewDiePie, förlaget Simon and Schuster gå miste om Milo Yiannopoulos storsäljare et cetera. Tydligt är det hela också vad gäller Twitter, ett företag med växande lönsamhetsproblem som ändå spottar sina många politiskt inkorrekta och/eller konservativa användare i ansiktet. Det hela har varit på gång en tid, med shadowbans och såkallad throttling, vilket bland annat gör att politiskt korrekta tweets är mer synliga än andra. Det är en medveten styrning som hör antimarknaden snarare än det frihetliga internet till. Nu har de regelrätta bannlysningarna inletts på allvar, häromdagen drabbades en av mina favoriter, den alltid gravallvarlige Bronze Age Pervert. Den rysk-amerikanske altvänsterskribenten Anatoly Karlin har i en läsvärd artikel tagit upp fenomenet, liksom den lista med användare som ska portförbjudas som redan ska finnas. Den inkluderar större delen av althögern och betydligt mer än så, både provokativa troll och synnerligen seriösa och respektabla användare. Gemensamt är bara att deras åsikter är misshagliga för de politiskt korrekta.

Detta påminner oss om två saker. För det första vikten av att inte vara beroende av fiendens institutioner, för vid en viss punkt kastar de masken och låtsas inte längre tro på sin egen retorik vad gäller sådant som yttrandefrihet, fair play och hederlig debatt. Det är värdefullt att vara närvarande även på fiendeterritorium, något althögerns twitterarméer skickligt demonstrerat. Men man bör även ha en plan B, och sina egentliga baser annorstädes. Bland andra Theodore Beale har här talat om behovet av Alt Tech, alternativ till liberala jättar som Wikipedia och Twitter. Karlin tar i sin artikel upp alternativ till just Twitter, bland annat Gab, men det finns flera. Wikipedia fick exempelvis ett alternativ i form av Metapedia för flera år sedan, nu finns även Infogalactic. Nämnas bör även journalistalternativet WeSearchr.

För det andra påminner situationen oss om begränsningarna och otidsenligheten i retoriken kring fri företagsamhet, summerad i ”twitter får väl göra som dom vill, för det är ett företag”. Detta argument används påfallande ofta av såkallad vänster, men förekommer också i andra miljöer. Vad man då missar är den historiska förändring som skett sedan fri företagsamhet som ideal uppstod. Det hör en svunnen era till, 1800-talets borgerliga ordning, och i den lever vi inte längre. Det var en värld där ägande och kontroll ofta förenades i samma person, de flesta företag var mindre än Twitter, konkurrens var en realitet på flera marknader på ett sätt vi idag bara kan drömma om. Vi lever istället i massorganisationernas era, med väldiga statsapparater och väldiga, byråkratiska storföretag, stora nog att vara politiska aktörer. Båda dessa organisationsformer kontrolleras i praktiken av det Sam Francis gav namnet den nya klassen, snarare än väljare eller ägare, och för dem är gränsen mellan ”privat” och ”offentlig” sektor så diffus att den är föråldrad även den. Den nya klassen kan mycket väl använda sin kontroll av stora företag för att fatta beslut som drabbar profiten men gynnar klassens kollektiva politiska intressen. Vi bör alltså notera att storföretag som Twitter och Facebook dels är stora nog att påverka samhället, dels är politiska aktörer, dels kontrolleras av den nya klassen. Det innebär att retoriken om fri företagsamhet just här är synnerligen föråldrad, och att politiska ingrepp för att tvinga dem att respektera olika åsikter mycket väl kan vara på sin plats. Detta inte minst då även överheten sedan länge övergett den fria företagsamheten som praktik, med allt från kvotering till politiserade former av presstöd och andra subventioner.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.