När man av ett eller annat skäl lyssnar på musikradion får man ofta en ovälkommen inblick i den kultur i vilken man råkat hamna. Texterna är infantila, reklamerna likaså. Men ett annat fenomen en samtida Ignatius J. Reilly på egen risk kan fördjupa sig i är rösterna. Vad säger dessa om vår samtid och dess kultur? Det som tidigt slår en är att hemligheten bakom Smurfhits genomslag bland barn, de ack så roligt förvrängda rösterna, inte längre är förbehållen de små. Fascinerande förvrängda röster återkommer istället mer än flitigt i låt efter låt, något som skulle fått Max Nordau att tala om degeneration. I förbigående kan vi nämna att Nordau knappast heller varit ett fan av Sia.
Ett fenomen är annars de återkommande nonfigurativa ljuden. Det stönas och suckas flitigt, ”öööh”, och då inte enbart i den stereotypa latinska musik där sådant betraktas som exotiskt och sensuellt (”åååååh”). Överhuvudtaget framstår det hela ofta som ansamlingar av ljud snarare än som organiska helheter, men detta är som redan Adorno noterade produkter, på sitt sätt lika kvalitativt intressanta som tuggummi eller chips.
Intressant är även kopplingen till polerna manligt-kvinnligt, de röster vi utsätts för påminner oss ofta om vårt samhälles mer än symboliska kastrering. Ofta är det svårt att avgöra om det är en man eller en kvinna som sjunger, detta dock med ett talande undantag i form av den icke-vite mannen. Representanten för den manliga polen är här mycket ofta en djup, jamaicansk mansröst. Ofta passerar det i sin stereotypa form gränsen till parodin, ”gaaal, mi really need fi knoow”, men det säger ändå en hel del om vårt samhälles små egenheter.
Sammantaget finner vi att den kultur som dag ut och dag in fyller våra samtidas tid är sådan att den skulle väckt förakt hos våra förfäder, och detta med rätta. När man en stund slutar konsumera den passivt och verkligen lyssnar på den är det svårt att inte ta den på allvar.
Om skribenten: Joakim Andersen
