Ett uttryck som ibland används i den amerikanska althögern är poz. Det är ett bra exempel på althögerns språkpolitiska ådra. På sin tid noterade många feminister att det saknades begrepp för att beskriva kvinnors erfarenheter, och de försökte sedan utveckla och sprida sådana. Ett av de mer framgångsrika torde ha varit ”glastaket”. Men i det senmoderna samhället finns det mängder av erfarenheter och fenomen som är språkligt marginaliserade, för vilka det saknas begrepp. Bland dessa finner vi det althögern gett namnet poz. Ordet är ursprungligen en referens till HIV, och avser på så vis en smitta som kan drabba ett samhälle och undergräva dess immunförsvar.
Dekadens
…en social omvälvning kommer först sedan samhället har börjat att ruttna… frätmedlet är just dekadensen.
– Ulf Modin
Poz har definierats på olika vis, men i grunden handlar det om ett projekt med målet att montera ner alla traditionellt europeiska normer och värden och ersätta dem med något annat. Man kan också definiera poz som dekadens + inversion. Dekadens är något som tenderar att drabba alla välmående samhällen, de mer krävande värden som är nödvändiga för överlevnad ersätts under tider av välstånd och upplevd trygghet med mindre krävande motsvarigheter. Heroism ersätts först av hedonism, och sedan omdefinieras heroismen till sin motsats. Tito Perdue beskriver i en värdefull artikel dekadens som resultatet av att ett samhälle inte längre befinner sig i fara. Långvarigt välstånd är ett abnormt tillstånd och tenderar att producera abnorma människor, skriver Perdue. Han noterar också att dekadens kan ta flera olika former, Roms dekadens och Weimarrepublikens var två delvis skilda fenomen.
Vår egen form av dekadens beskriver han bland annat som ett fall av att feminina värden fått för stor betydelse. Ett samhälle behöver både maskulina och feminina värden, det finns synnerligen osympatiska exempel på hur maskulina värden som gått till överdrift kan förstöra ett samhälle. Men i vårt har istället empati, ”trevlighet” och moderliga värden helt ersatt mer grundläggande överlevnadskrav. Perdue tar också upp sådant som att vår dekadens är tydlig i vardagslivet och vardagsspråket, där vuxna talar som barn och där det i många sammanhang ses som negativt att åstadkomma saker. Han tar också upp det faktum att vår dekadens är knuten till egalitarismen, och via ”toleransen” till den rena nihilismen. Här börjar Perdue närma sig både Max Nordaus gamla degenerationsanalys och beskrivningen av poz. Pozzifieringen är nämligen en form av dekadens såtillvida att den minskar ett samhälles förmåga att överleva, men den är också knuten till en aggressiv form av inversion. En pozzifierad film kommer närmast garanterat att ställa historiska värden och hierarkier på huvudet, så att förhatliga ”vita cis-män” och deras värden hamnar lägst i hierarkin, försvinner helt eller demoniseras. Detta upplevs av många fortfarande som modigt, chict och normbrytande. När man börjat sätta ord på det kan man utan större problem känna igen poz både i populärkulturen och i diverse institutioner och retorik. Anar man en underton av strävan efter indoktrinering kan man idag normalt utgå från att det handlar om poz. En del poz är medvetet provokativ, annan poz utgår från traditionella former för att förmedla ett pozzifierat innehåll eller budskap. Könsneutrala toaletter är ett exempel på detta förra, i grunden en icke-fråga som drivs mer för att väcka reaktioner än av andra skäl. Många, men långt ifrån alla, Hollywoodfilmer är ett exempel på det senare, där figurer och sammanhang som människor känner igen och tycker om används för att pozzifiera dem. Vilket påminner oss om en egenskap hos mycken poz, dess förmåga att röra sig under radarn och obemärkt bli en del av vår vardag. Som inslag i en kritik av populärkulturen, som språkpolitik och som inslag i en revolt mot den moderna världen har pozbegreppet i varje fall flera kvaliteter. Populärkulturen genomsyras av en specifik världsbild och poz är ett namn lika gott som något annat på den.
Om skribenten: Joakim Andersen
