Efter många sena nätter är arbetet med Ur ruinerna slutligen klart, och den färdiga texten inskickad för vidare äventyr. Det har blivit betydligt mer nyskrivet material än de ursprungligen tänkta 50%, något som förhoppningsvis innebär att det hela bildar en organisk helhet snarare än en antologi med artiklar. Ett antal röda trådar löper genom kapitlen, bland dem en metapolitisk modell med utgångspunkt i Antonio Gramsci och Dominique Venner. Modellen används för att analysera de olika grupper och individer som tas upp i de olika kapitlen. En på samma gång fantasifull och allvarlig tolkning av våra förfäders myter, i synnerhet Ragnarök, används också för att förstå vår samtid och nära framtid. Läsaren bör inte bli förvånad om Oden, Loke och Tor används för att tolka Vilfredo Paretos teori om eliternas cirkulation och ge oss vissa ledtrådar vad gäller strategier för den nära framtiden. Don Colachos kärnfulla aforismer är också en återkommande bekantskap, liksom bistra herrar som Klages, Adorno, Evola och Günther.
I hög grad är boken avsedd som en verktygslåda för den politiskt, metapolitiskt eller kulturellt sinnade. Läsaren matas exempelvis inte med statistik eller exempel på hur dåligt dagens samhälle fungerar. Utgångspunkten är att han eller hon redan känner till sådant, och inte vill frossa i elände. Detta är istället en bok som vänder sig till läsare som vill forma en bättre morgondag. I de flesta kapitlen bekantar vi oss därför med olika utmanare till dagens ordning, från italienska Casa Pound till nordamerikanska neoreaktionärer. Med utgångspunkt i dessa kan läsaren sedan förhoppningsvis inspireras vad gäller både framtidsvisioner och metoder.
Arbetets slutskede kunde dragit ut på tiden i det oändliga, inte minst då det just nu hela tiden händer så mycket som kan arbetas in i kapitlen om althögern och Trump. När boken skrevs var Trump relativt nyvald och framstod ännu som något av en januskaraktär, en egenskap han visserligen delar med många historiska gestalter av rang. Han står inte bara med ena benet i Mellanamerika och det andra i yankee- och judiska kretsar, han är också historiskt en karaktär som både hör hemma i dekadensens era i egenskap av kändis och i kommersens era i egenskap av företagsmagnat. Men det var också svårt att bedöma exakt hur radikal hans politik skulle komma att bli, då hans retoriska modell bygger på det han själv kallat ”sanningsenliga överdrifter” och pace and lead. Med undantag för hoten mot Iran har Trump här visat sig bryta med amerikansk ”konservativ” politik betydligt mer än väntat. Gissningsvis kommer angreppen från Wall Street, Facebook, Soros med flera dessutom att ytterligare radikalisera honom. På sätt och vis har Trump med sin invandringspolitik redan korsat Rubicon.
Detta har provocerat ”vänstern” i USA till den grad att de kastat den liberala masken och öppet visat sig stå för våld mot meningsmotståndare, inskränkt yttrandefrihet, allianser med storkapitalet och en definition av ”nazism” som inkluderar snart sagt allt och alla. Deras angrepp har riktats mot bland annat althögerns Richard Spencer, alt lite-företrädaren Milo Yiannopouolos försök att föreläsa på Berkeleyuniversitetet och slumpmässigt utvalda människor i Trumpkepsar. Beteendet är genant och infantilt, och skapar i detta nu stöd för Trump inför den dag han slår ner på dessa grupper och de aktörer som finansierar och använder sig av dem. Vi lever i spännande tider, och just nu dessutom tider då det finns en reell möjlighet att de krafter som under decennier förstört Europa och USA förlorar greppet om våra samhällen. Detta är en era då valet står mellan antingen den liberala ordning vi lever i eller själva vår civilisation, båda kommer inte överleva den relativt nära framtiden.
Sammantaget har arbetet med Ur ruinerna varit mycket givande, särskilt då jag tvingats formulera min egen syn på samtiden, på metapolitik och på historien. Inte minst Sam Francis har varit en värdefull bekantskap, vars begrepp den nya klassen, det post-borgerliga proletariatet och mellanamerikanska radikaler förklarar vår egen tid och den populism som just nu på bred front utmanar globalisterna. I förbigående sagt gör Francis en läsning av Marx och Gramsci från höger, kombinerade med Spengler och Pareto istället för diverse queerteoretiskt och postkolonialt nonsens, som lika varmt rekommenderas eventuella marxistiska läsare som de nationellt och populistiskt sinnade. Men till Francis, Howe-Strauss med flera kommer vi återvända också på Motpol.
Avslutningsvis ett stort tack till alla som genom bidrag och uppmuntrande tillrop möjliggjort Ur ruinerna.
Om skribenten: Joakim Andersen
