Det mesta är färdigskrivet, det som nu återstår är ett avsnitt i det längre kapitlet om Donald Trump där Sam Francis moderna klassiker Leviathan and its Enemies tas upp och jämförs med både Trump och andra moderna populister. Samt en del finslipande av det som redan är klart. Men nu börjar vi alltså se slutet på projektet.
Profeter och Nomader
Den känsla som just nu bäst beskriver arbetet är begeistring. Det gäller dels Leviathan, dels avsnittet i kapitlet om althögern där Strauss och Howe och deras teori om generationer arbetas in i analysen. Det är en fascinerande teori, för mig tämligen ny, som tar upp amerikansk historia betraktad ur ett generationellt perspektiv. Fyra generationsarketyper följer cykliskt på varandra, av Strauss-Howe poetiskt benämnda Profeter, Nomader, Hjältar och Artister. Teorin bidrar till att förklara fenomenet 1968, enligt Strauss-Howe ett historiskt återkommande Uppvaknande som brukar ledas av en generation som vuxit upp i en miljö av optimism. Denna generation växer upp efter en kris. De exakta former Uppvaknandet tagit varierar, men att det leds av unga profeter som betraktar sitt stabila samhälle som tomt och tråkigt är typiskt. 1900-talets andra halva är på många sätt sedan historien om den såkallade baby boomergenerationens uppror mot, och kompromiss med, systemet. De som vägrade kompromissa finner inte sällan att de idag ses som extremister, och oftare höger- än vänsterextremister. Men Strauss-Howe förklarar delvis också det historiska fenomen som var 1990-talet, med skinnskallar, black metal och liknande. Vår generation var en historisk Nomadgeneration, liksom före oss den ”lost generation” som inkluderade Hemingway. Nomader växer upp efter ett Uppvaknande, med mindre bortklemande och uppmärksamhet än Profeter. De ses ofta som ett hot av samhället, och upplever baksidan av både sexuella och psykedeliska ”revolutioner”.
Det som väcker begeistring med Strauss-Howe är inte minst generation Z, som just nu växer upp. Undersökningar visar att detta är en konservativ generation, som vänder sig mot 1968 och dess ”revolutioner”. Deras vardag har inte varit präglad av efterkrigstidens välstånd, utan av jihadister, ekonomisk osäkerhet och etniska konflikter. Kopplingen mellan dem och Generation Identitet och Generation Althöger är naturlig. Strauss-Howe ger oss här alltså skäl till framtidstro, efter generation Z talas det symboliskt nog om att det hela börjar om från början igen med generation Alfa. Men Strauss-Howe påminner oss också om att vi just nu är på väg in i den återkommande Krisen.
Det post-borgerliga proletariatet
Sam Francis var en amerikansk högerman och invandringskritiker som myntade värdefulla begrepp som anarkotyranni. Mycket av det han skrev var dagsaktuella kommentarer, men han hade ett värdefullt politiskt och historiskt perspektiv. Leviathan skrev han på 90-talet men verket gavs först ut efter hans död. Det är en fantastisk analys av vårt samhälle, präglat av storskalighet, terapeutisk stat, jätteföretag, politisk korrekthet et cetera. Samtidigt är det ett exempel på hur Marx kan läsas från höger, det perspektiv Francis vidareutvecklar är den före detta trotskisten James Burnhams. Kapitalismen ledde inte till det klasslösa samhället, utan till en ny form av klassamhälle. Francis kopplar detta till just storskaligheten och massans samhälle, som lett till nya former av stat, företag och organisationer (de tre områdena politik, ekonomi och kultur). Francis beskriver dem som managerial, en hjälplig svensk översättning är teknokratier. Det samtida jätteföretaget drivs inte av sina ägare, utan av myriader av experter och organisationsmänniskor. Detsamma gäller staten och massorganisationerna, partier, media och så vidare. Dessa organisationsmänniskor kallar Francis den nya klassen. Likt alla härskande klasser har de sina egna intressen och sina egna värderingar, vilka utvecklats i konflikt med den föregående härskande klassens. Den föregående klassen var borgerskapet. Mot dess värderingar ställer den nya klassen bland annat hedonism och kosmopolitanism. Samtidigt noterar Francis att det gamla borgerskapet är historia. Dess samhälle är borta och kommer inte tillbaka. Stora delar av borgerskapet har blivit en del av den nya klassen, genom att gå i dess skolor et cetera.
Men den klass Francis identifierar som kan föra en framgångsrik kamp mot den nya klassen är det post-borgerliga proletariatet. Till skillnad från det historiska proletariatet är denna grupp i hög grad en del av, och beroende av, de nya masstrukturerna. Medlemmarna arbetar ofta i jätteföretagen eller staten, de är inte sällan beroende av statens bidrag och program et cetera. Men det är ett proletariat i Toynbees mening, då de inte delar den nya klassens värderingar. Idag kallas det ”populism” eller ”extremism”, men Francis beskriver dess värderingar som kombinationer av asketism, heroism och solidarism. Det post-borgerliga proletariatet är det Gramsci kallade en subaltern klass, inledningsvis det Marx kallade en klass i sig. Den saknar självmedvetande och har flera gånger lurats att rösta på storkapitalet eller spillrorna av den gamla, borgerliga högern. De röstade på George Wallace, på Ross Perot, på Pat Buchanan, och på Trump. Men gradvis utvecklar denna grupp av ”vanligt folk” självmedvetande.
Francis menar att den nya klassen har två svagheter. Dels är den som elit betraktad en elit av rävar. De kan manipulera, men de undviker användande av våld även när det är nödvändigt. I jämförelse är det post-borgerliga proletariatet lejon. Och lejon kommer att behövas för att hantera de kriser den nya klassens elit skapat, från jihadism mitt i Europa till våldtäktsepidemier. Men den nya klassen är också accelerationistisk, beroende av att samhället förändras för att dess förmåga att administrera och manipulera problem då kommer till användning. Detta skapar problem i massiv skala, problem som leder till reaktioner. Även Francis är alltså en givande bekantskap, som förklarar viktiga aspekter av vårt samhälle och identifierar den grupp som kommer ersätta dagens elit. Att hans perspektiv kombinerar Marx, Pareto, Gramsci och Spengler är ingen nackdel. Francis och Strauss-Howe antyder varför det nya seklet ger goda skäl för framtidstro.
Under arbetet har jag stött på en hel del idéhistorisk kuriosa, från Hoteps och altvänster till ”högerextrema” marx-reichister. Dessa ägnas inte mycket utrymme i boken, men torde vara fascinerande bekantskaper för den som uppskattar sådant.
Om skribenten: Joakim Andersen
