Historiskt finns en koppling mellan traditionalismen och fascismen, där bland andra Julius Evola knöt förhoppningar till Italiens vidare utveckling i mer traditionell riktning. Sådana förhoppningar knöts i förbigående sagt inte bara till axelmakterna, nämnas kan Weils och Bernanos koppling till de Gaulle och de förbindelser som återkommande funnits mellan anarkismen och olika former av mysticism (från Agueli och Alexandra David-Néel till Hakim Bey och de ryska mystiska anarkisterna). Men idag kommer relationen mellan Evola och fascismen att stå i fokus, denna var varken okritisk eller förbehållslös. En värdefull inblick i detta ger antologin A Traditionalist Confronts Fascism, där flera artiklar av Evola samlats. Den kan läsas både som konstruktiv kritik av den som står fascismens idéer nära och som en mer utförlig skildring av Evolas syn på sådant som den sanna staten och den etniska frågan.
Evola och politiken
Evola vänder sig mot den moderna synen på staten och politiken, och anknyter till en mer traditionell. Hans ideal är den såkallade organiska staten, vilken har mycket gemensamt med feodalismen. Den organiska staten består ytterst av relationer av trohet mellan män, den är alltså varken en byråkratisk maskin eller en kollektivistisk ordning. Evola talar om ”the idea of free, differentiated, and virile personalities as elements to create an organic and hierarchical political reality where each person has his own function and his own dignity”. Det finns likheter mellan en sådan ordning och anarkismen, men Evolas organiska stat är hierarkisk och andlig. Det som binder den samman är fides, ”personlighet och hierarki”.
Evola tar också upp nationalismens två ansikten. Den kan degenerera till ren kollektivism, men den kan också utvecklas till en mer aristokratisk och differentierad ordning. Det senare var det han hoppades skulle äga rum bland annat i Italien, även om han också var medveten om de motsatta tendenserna. En chauvinistisk hypernationalism kritiserade han, istället strävade han efter ”the formation of a higher, ecumenical reality that is suited to unite the nations in spirit, in a manly way, without confusing them in body”. Hans fokus var alltså på samma gång europeiskt och aristokratiskt, mer intresserat av en europeisk elit än de breda massorna.
I flera av artiklarna tar Evola upp mer eller mindre inspirerande exempel på sina ideal. Han intervjuar det rumänska Järngardets Codreanu, med denne delade han mycket av sin världsbild. I en annan text intervjuar han EU:s andlige fader Coudenhove-Kalergi. Evola tar också upp det kejserliga Japan och den spanska falangen som inspirerande. Det rör sig om krafter som kämpade för något högre än det materiella (oavsett om det materiella sedan kallas klass eller ras). Evola är i antologin medveten om bristerna hos axelmakterna, och de risker de medför, men hoppas kunna bidra till en mer konstruktiv utveckling.
Han vänder sig också mot den moderna besattheten av ekonomin, och förespråkar både av-proletarisering och en hållning som är anti-bourgeois. Mot materialism och fixering vid ekonomi, egenintresse och klass ställer han högre värden, och en tidlös människotyp som präglas av heroism, andlighet och virilitet. Detta ideal är lika aktuellt nu som då, ett nödvändigt alternativ till konsumism och ryggradslös konformism.
Evolas perspektiv på det politiska och den organiska staten är en nödvändig motvikt till det liberal-byråkratiska, och är besläktat med Blühers beskrivning av Männerbund. Men det går längre än Blühers freudianism, genom sitt traditionella och högre fokus. Evola varnar också för en politik som bara är politik, politiken måste ha en koppling till det högre, det mer än mänskliga, för att vara något mer än gruppegoism. Så är Evolas perspektiv nära besläktat både med Ständerstaten och ordenstaten.
Evola och rasfrågorna
Evola vänder sig mot både anti-rasismen och den rent biologiska rasismen. Med utgångspunkt i sin traditionella världsbild menar han att människan har både kropp, ande och själ (”race of body, race of soul, race of spirit”). Någon automatisk överensstämmelse mellan dessa finns inte, ett folk som svenskarna kan tillhöra samma kroppsliga ras som sina förfäder men ändå ha degenererat andligt och själsligt. Så menar Evola att Gobineau har fel när han förklarar civilisationers undergång med blodets blandning, det är istället när anden försvagas som degenerationen sätter in.
Här kan Evola vara svårläst om man inte känner till vad han såg som för självklart för att ens behöva nämna, men det finns en skillnad mellan hans mer komplexa rasism och den rent biologiska. Målet för Evola är en elit som samtidigt är en förebild för övriga befolkningen, och bibringar denna en särskild stil. Denna typ och denna stil blir sedan en källa till inspiration och imitation för det övriga folket. På många sätt är Evolas perspektiv här, trots sitt politiskt inkorrekta språk, en möjlig brygga mellan kultur- och etnonationalism. Hans antropologi är i varje fall inspirerande, och påminner om att utan människor som är heroiska, virila och förmögna till trohet både till varandra och till en idé, kan ingen politisk ordning fortleva. Evola varnar oss också för kollektivismens fallgropar, och ger oss ett tredje alternativ vid sidan av den falska dikotomin mellan liberal individualism och socialistisk kollektivism. Han kritiserar också totalitarismen.
Sammantaget är det alltså en värdefull samling artiklar, som ger en inblick både i Evolas världsbild och hans syn på potential och brister hos axelmakterna. Det senare innebär att det är ett exempel på kritik från höger av dessa, jämförbart med exempelvis Günthers. Den rekommenderas varmt.
Vi införskaffar antologin bland annat här: Arktos förlag
Om skribenten: Joakim Andersen
