Igår publicerade en polis ett öppet brev i GT riktat till landets rikspolischef, Dan Eliasson. Brevet är mycket kritiskt formulerat, och utmynnar i ett krav på Eliasson att avgå. Skälen till detta är dels att han ägnat mer tid åt en mördares situation än ett mordoffer och hennes anhöriga, dels att han ”sedan länge tagit bort all arbetsglädje och stolthet som är så viktig för en fungerande poliskår” och ”raserat väl fungerande enheter och strukturer inom polisen och i stället skapat fullständigt kaos för alla”. Eliasson anklagas också för att ha en ”unken syn på de poliser i uniform som jobbar nätter, kvällar och dagar”. Brevet genomsyras av det faktum att Eliasson själv inte har bakgrund som polis, även om det inte tas upp explicit.
Det hela är både värdefullt och historiskt intressant. Eliasson var inte en mer populär chef när han ledde Försäkringskassan, hans ledarstil där tycks ha präglats av detaljstyrning, tveksamt agerande och mer eller mindre förtäckta hot mot kritiker. Men sådana chefer är inte ovanliga i dagens Sverige, utan tenderar att gå fria tack vare sina goda förbindelser med diverse politiker och en kombination av rädsla och lojalitet hos de underordnade. Det är idag inte bara fel åsikt i invandringsfrågan som kan rendera de facto yrkesförbud, utan kritik/illojalitet i gemen, även om behandlingen av invandringskritiker säkert fungerat som välkommet prejudikat. Svensken idag tiger och går in i väggen hellre än att kritisera, exempelvis ”miggorna” berättar hellre anonymt om sina erfarenheter än förstör sin karriär genom att tala med media.
Det som gjort att denna trend nu brutits är dels att Eliasson av väldigt många anses ha gått över en gräns när han kommit farligt nära att tycka synd om en kvinnomördare. Här anar man vådan av att bli alltför duktig på att tänka och tala politiskt korrekt. Det beror också på att poliskåren inte är en yrkesgrupp vilken som helst, missnöjet är där mycket utbrett och i en tid av ökad otrygghet kommer många vanliga medborgare ge kåren sitt stöd. Detta gör att det inte bör förvåna att det är härifrån det öppna brevet kommer. Om det följs av liknande öppna brev från andra yrkesgrupper är ännu för tidigt att bedöma. Ett friskhetstecken är det oavsett.
Den nya klassens motsättningar
Samtidigt belyser brevet den inbyggda motsättning som nu är på väg att bli ohanterbar. Vårt samhälle är en såkallad terapeutisk stat, med mycket utbredd offentlig sektor. Här arbetar den såkallade nya klassen, bibliotekarier, lärare, socionomer, journalister et cetera. På ett sätt är de den statsbärande klassen, och politisk korrekthet är den ideologi som legitimerar deras system. På ett annat sätt är de en subaltern klass, i synnerhet om man betraktar dem som individer.
Det finns en latent konflikt mellan denna nya klass å ena sidan och statens repressiva funktion, poliskåren, å den andra. De ideal polisen, och militären, representerar är inte ideal den nya klassen företräder. Det finns därför en ständig tendens hos i synnerhet journalister och byråkrater som Eliasson att angripa och sabotera polisens arbete. Men i en situation som präglas av otrygghet kommer människor i gemen, inklusive många i den nya klassen, att sluta upp bakom polisen. Och en sådan otrygg situation leder den nya klassens politiskt korrekta ideologi oundvikligen fram till, genom en lång serie dåliga beslut i allt från utbildnings- till migrationspolitik.
Den andra motsättningen som nu blivit akut rör konflikten mellan den nya klassens arbetssituation och dess ideologi. Den terapeutiska staten passar som hand i handske ihop med politiskt korrekt ideologi, där grupper av offer och olika behov ständigt växer (liksom de yrkesgrupper som ska ta hand om dem). Men det finns också en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till, och en snabbt växande invandring leder då till att många i den nya klassen hamnar i en arbetssituation som både är stressad, otillfredsställande och direkt farlig. Lägger man till detta att de är medborgare med barn, som ibland rör sig i det offentliga rummet, blir motsättningen än tydligare. Vi bör av detta dra slutsatsen att den nya klassen, liksom medelklassen i stort, gradvis kommer att inse att politisk korrekthet är en för dem direkt skadlig ideologi. Hittills har sådana insikter normalt dämpats av det de facto yrkesförbud som gäller i denna sektor och det sociala stigmat, men det återstår att se vad som händer framöver.
Vi lever som sagt i spännande tider.
Relaterat
GT – ”Rikspolischefen förminskar misstänkt mördares handlingar”
Jan Milld – Tillägg om polischefen
Maj Grandmo – Dan Eliasson – en riktigt ful fisk
Om skribenten: Joakim Andersen
