C.S. Lewis är idag mest känd som författaren till böckerna om Narnia. Tillsammans med bland annat J.R.R. Tolkien var han en av de såkallade inklingarna, och förenade på ett fruktbart och inspirerande sätt sin kristna tro med ett djupt intresse för det nordeuropeiska förflutna. I det rika litterära arv Lewis lämnat efter sig finner vi bland annat den underhållande The Screwtape Letters, där ett par demoner konspirerar för att få en människa på fall. Lewis skrev också en mer politisk uppföljare, Screwtape Proposes a Toast, där den tyckmyckne demonen gläder sig åt att den försämrade utbildningen kan gynna subversionen och världskommunismen. Dagens skolväsen torde ha orsakat så flitigt skålande att farbror Tumskruv sedan länge vårdas på någon infernalisk rehabklinik.

Rymdtrilogin

Vid sidan av Narnia och farbror Tumskruvs brevväxling är den såkallade rymdtrilogin populär. Lewis läste och uppskattade science fiction, men inte sällan var dess perspektiv svårförenligt med hans kristna syn på kosmos. Han tyckte om mytologin, men inte alltid budskapet. Dagens inlägg innehåller en del information som kan sabotera läsningen för den som för första gången läser trilogin, bör inledningsvis noteras.

Den mytologi Lewis bygger upp i Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid är både originell och fascinerande. Kosmos är ingalunda en död och tom plats, tvärtom framstår ”rymden” som den medeltida världsbildens Himlar. Det är en livgivande plats, full av skönhet.

I dessa himlar finns också de väsen som starkt påminner om änglar, eldilerna. De är inte fysiska i vår mening, men kan besöka planeterna. Varje planet har också en eldil som beskyddar den, en såkallad oyarsa. Över dem alla finns Han som kallas Maleldil, son till den Gamle. Likheterna med Narnia är här tydliga, liksom mellan Maleldil och Aslan (även om den senare är mer framträdande i handlingen).

Många av världarna är bebodda, både av djur och växter och av medvetna raser som kallas hnau på det Gamla språket som på Jorden gått förlorat. Som mytologi eller fantasy betraktat är det fascinerande skildringar Lewis ger av det uråldriga, och döende Malacandra, med dess sorner, hrossa och pfifltriggi. Det är en värld där syret försvunnit på ytan, och där liv idag bara finns i klyftorna. Även Perelandra är en fascinerande värld, en ung värld täckt av vatten och flytande öar. I synnerhet Malacandra torde vara en inspirerande bekantskap för varje potentiell fantasyförfattare, som kuriosa kan också nämnas att de tre raserna smidigt motsvarar de tre indo-europeiska funktionerna hos Dumezil.

Thulcandra

I denna originella kosmologi väver Lewis in sin kristna tro. Vår värld var en gång en bland de andra, men efter att vår oyarsa likt Tolkiens Melkor vände sig mot den himmelska ordningen försattes den i karantän. Jorden kallas därför på de andra världarna Thulcandra, den tysta planeten. Detta innebär att hrossa och de andra raserna inte upplevt syndafallet, vilket gör att de har svårt att förstå mänskliga fenomen som krig, girighet, slaveri och mord. Det finns farliga djur och liknande på deras världar, men inte ondska i egentlig mening.

Samtidigt innebär detta att det är på Thulcandra som Maleldil blev hnau för att kunna hjälpa dess invånare, en avgörande kosmisk händelse som är väl känd på de andra världarna. Rymdtrilogins skeende sätts igång när en liten grupp människor besöker de andra världarna, först Malacandra. Deras avsikter är inte välvilliga, Lewis för här tankarna till den tidiga imperialismen.

Samtidigt representerar de olika antagonisterna delvis olika sätt att se på världen. Professor Weston drivs av kärlek till abstraktionen ”mänskligheten”, om än inte dess individuella delar, och är beredd att offra sitt eget liv för att människorna ska kolonisera andra världar. Hans finansiär drivs av simplare motiv, girighet. Om detta noterar Malacandras oyarsa att enstaka dygder som frikopplats från en helhet av dygder kan vara farligare än simpel girighet, den som är ”snedvriden” (”bent”) är farligare än den som är ”knäckt” (”broken”). Jämför vad dygden ”jämlikhet” frikoppad från andra dygder orsakat under 1900-talet.

Lewis väver in sin syn på allt från djurförsök och besatthet av ägande till ressentiment och människans ansvar för den övriga skapelsen. Hans är en tämligen ”muscular” kristendom, mod är en viktig egenskap och vissa konflikter måste lösas genom att man vågar sitt liv. Samtidigt märker man den ”naturliga moral” han utgick från, den som även kallats tao. De flesta av oss vet mycket väl vad som är rätt och vad som är fel. Lewis beskriver också manligt och kvinnligt, vissa planeters oyersa är manliga, andra kvinnliga. Genom att beskriva en värld där vissa företeelser är manliga och andra kvinnliga för Lewis tankarna till Illichs klassiska Genus. Han tar också upp relationen mellan make och hustru.

Mycket intressant är Lewis positiva syn på vårt hedniska arv, inte minst det han kallar Northernness, och hans försök att väva in det i kosmologin. Detta märks redan i Narnia, där även talande djur och liknande följer Aslan. I rymdtrilogin är det än mer tydligt, och nära besläktat med traditionalismen som vi känner den från Guenon. Så skildras rasernas urmoder och urfader som ömsom Eva och Adam, ömsom Embla och Ask. Även Tor är ett av namnen på en av de goda oyersa. Många väsen vi känner från myterna lever på de andra himlakropparna, bland annat drakar. Här känner vi igen ett tema som traditionalisterna bakom Gornahoor utvecklat mer, nämligen att man som hedning inte kan låtsas som om kristendomen inte funnits och som kristen inte ignorera det för-kristna arvet.

Lewis för också in ett ”ockult krig” om Englands väsen, mellan Logres och ”Britain”:

…something we may call Britain is always haunted by something we may call Logres. Haven’t you
noticed that we are two countries ? After every Arthur, a Mordred; behind every Milton, a Cromwell: a nation of poets, a nation of shopkeepers; the home of Sidney – and of Cecil Rhodes. Is it any wonder they call us hypocrites? But what they mistake for hypocrisy is really the struggle between Logres and
Britain.

Det är ett värdefullt perspektiv, besläktat med Evolas tankar kring ”valet av en tradition”, också tillämpligt på svensk historia. Kan man här kanske tala om Svitjod mot Stockholm? Hos Lewis finns det en djupare solidaritet mellan människor som följer den naturliga moralen å ena sidan och både djur och övernaturliga väsen å den andra. Detta hänger tydligt samman med hans avsmak inför djurplågeri. Tillsammans bildar platsens människor, djur och väsen en helhet.

Sammantaget är rymdtrilogin ett spännande stycke science fiction, eller kanske snarare science fantasy. Det är originellt, spännande och mytologiskt fascinerande. Samtidigt som Lewis väver in sin kristna grundsyn och en civilisationskritik väl värd en närmare bekantskap.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.