Ett återkommande intresse på bloggen under åren har varit den kontinentala filosofins högerglidningar. Här har naturligtvis Baudrillard och den äldre Debord tagits upp, liksom Sloterdijk och Finkielkraut. Den senaste tiden har det hänt en hel del, och texter om allt från Onfrays och Zizeks etablissemangskritik till Badious försvar av den romantiska kärleken har dykt upp på bloggen.
En annan intressant filosof i den kontinentala traditionen är Bernard Stiegler, ovanlig bland annat såtillvida att han inte bara är föredetta kommunist utan även bankrånare. Stiegler rör sig hemtamt i den kontinentala filosofin, med inspirationskällor som Heidegger, Deleuze, Freud och Marx. Hans perspektiv är ofta originellt och relevant, bland annat tar han upp hur proletariseringsprocessen får nya former i konsumtionssamhället (först fråntog den människor kunskapen om hur man gör saker, sedan hur man lever och tänker). Hans analys av hur vi blir tänkande personer genom samspelet med tidigare generationer är i grunden tämligen konservativ, detta gäller också hans analys av hur konsumtionssamhället och nya ”psykoteknologier” i form av reklam och liknande riktat direkt till barn förstör denna tradering mellan generationerna. Stieglers perspektiv är värdefullt, och utgår från upplysningsprojektet på samma gång som det har tydligt konservativa inslag. Vi kommer återkomma till det framöver, idag fokuserar vi på hans analys av 1968.
Stiegler och 1968
Such statements are attempts at universalizing and rationalizing the historical failures of a generation of thinkers, militants and public figures. We are today paying the price, we live in what amounts to nothing more than a desert of nihilism…
– Stiegler om den ständigt besvikna, desillusionerade attityden
Stiegler beskriver 1968 som en ”hugely disappointing historicopolitical abortion”. Den emancipatoriska potential epoken innehöll förverkligades inte. Ett bestående arv är istället det Stiegler kallar en ”disappointing heuristic”. Det hela är en överdriven version av det som kallats misstankens hermeneutik, förknippad med bland annat Nietzsche, Marx och Freud. ”Du tror att det är si eller så, men du är så jävla lurad” kan den också summeras (vem man sedan lurats av varierar, det kan vara överklassens ideologier, det egna överjaget eller slavmoral i kombination med en smula ressentiment). Tillämpat med måtta är detta inte av ondo, utan uppmuntrar en att inte ta något för givet.
Det Stiegler visar är att inställningen överdrivits, stelnat, och blivit något som tas för givet. Det blev ett självändamål att avslöja den desillusionerande ”sanningen” bakom diverse fenomen. ”Vem är egentligen svensk” är en med denna attityd nära besläktad fråga, liksom det lillgamla ”kåldolmarna är faktiskt turkiska”. Eftersom Stiegler skriver om utbildning tar han upp den utbredda ”insikten” att en lärare som tror att hon eller han är lärare i själva verket är en fångvaktare. Stiegler menar att alla lärare som tyckt om sitt arbete vet att detta definitivt inte är hela sanningen. Rönnbären är inte lika sura för alla, inte alla anammar den misslyckade människans eller generationens attityd att allt är misslyckat.
Men han tar också upp att denna attityd av besvikelse blir självuppfyllande. Det Stiegler kallar den libidinala energin i samhället minskar, i detta sammanhang kort sagt mängden entusiasm, idealism, framtidstro och liknande. Ett samhälle vars ledande företrädare underminerar alla deras gemensamma myter, allt de tror på, tappar livsviljan, sitt kollektiva libido i bredare mening.
Intressant är att Stiegler också kritiserar den fientliga inställning till högern som förknippas med 1968 (det ”anti-fascistiska” sentimentet). Han har vänt sig mot påståendet att högern saknar intellektuella, även om den som inte läst sin Ludovici kanske ställer sig tveksam till uppräkningen av Freud som ett exempel på motsatsen. För Stiegler befinner vi oss i en mycket allvarlig situation. Om vi inte handlar kommer nästa generation inte ens att kunna läsa hans böcker, gissningsvis inte heller Iliaden, Shakespeare, Hegel eller några andra klassiker. Ett antropologiskt brott kommer att ha ägt rum, inte till det bättre. Både den tänkande personen och demokratin står på spel. I denna allvarliga situation anser den gamle vänstermannen Stiegler att även högern har en roll att spela. Samhället behöver människor som har en kur åt det. Här leker Stiegler med orden och talar om människor som är ”curious” respektive ”incurious”. I högern finns enligt honom fler människor som är ”curious”, men också fler som är ”incurious”, jämfört med i vänstern. I synnerhet vänder sig högern mot den tendens Stiegler kallar ”care-less-ness”, förknippad bland annat med det spekulativa finanskapitalet. Detta gör att han har uttryckt intresse för de lösningar som kan komma från högern.
Sammantaget är Stiegler alltså väl värd en närmare bekantskap, även om man bör vara medveten om att hans språkbruk är lika svårgenomträngligt som den kontinentala filosofins i gemen. Vi återkommer till honom framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
