Fenomenet Trump engagerar många. En del ser honom som en frisk fläkt, andra som en vulgär populist. Det stora problemet för det republikanska etablissemanget tycks vara att han inte går att kontrollera. Han är varken beroende av deras pengar eller deras kanaler. Det förstnämnda har han själv, de sistnämnda kan han utan problem manipulera genom spektakulära utspel.

Ska man förstå fenomenet Trump behöver man göra en demografisk analys, med de republikanska väljarna i fokus. Dessa väljares relation till republikanerna är ambivalent. De är oftast konservativa vita, men republikanerna har inte försökt tillgodose deras intressen. Detta gäller i förhållande till andra etniska grupper, det gäller också i förhållande till storföretagen. Resonemanget från partiet har varit att dessa väljare ändå inte har några alternativ, så man kan nöja sig med att då och då kasta till dem några retoriska hundben att tugga på. Länge har detta fungerat.

Men dessa väljares situation har blivit mer och mer trängd, oavsett om man betraktar den demografiskt, ekonomiskt eller politiskt. Detta betyder att det objektivt länge funnits utrymme för en Trump, som säger det de tänker. Dessa väljare, och befolkningen i stort, tycks också ha blivit alltmer trötta på fenomenet politisk korrekthet och de ständigt nya regler för det offentliga samtalet det fört med sig. Som Renaud Camus uttryckt det, har frågan ”är det sant?” ersatts av frågan ”får man säga detta?” Detta förstör hela den demokratiska processen, och innebär också en växande latent efterfrågan på en Trump. Eftersom var och en som inte har ett stort ekonomiskt och/eller symboliskt kapital och låter sitt tal vägledas av det sanna hellre än det tillåtna blir krossad och tystad av etablissemanget, är det också så att endast en miljardär eller kändis kunnat fylla denna nisch. Men en kritisk punkt har nu nåtts, legitimitetskrisen har blivit manifest.

Frågan man kan ställa sig är hur situationen ser ut i Sverige, i jämförelse med den amerikanska. Vilka väljare befinner sig i samma situation som de republikanska, och vilka partier behandlar dem snarlikt?

Något man också kan notera är att den republikanska praktiken inneburit att den motkultur som vuxit fram i USA är allt annat än intellektuellt imponerande. Viljan att undvika en reell högerpopulism a la Buchanan, Francis eller Gottfried har alltid varit större än viljan att bekämpa vänsterliberalernas hegemoni, och detta märks. Något liknande ser vi i Sverige, oavsett om vi sedan talar om SD (”heja Jimmie”) eller Timbro.

Vi finner en läsvärd analys av fenomenet Trump på amerikanska Radix:

Aprés Trump?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.