Vi lever i en värld präglad av strävanden efter likriktning. Olika uttryck för denna strävan är massmigrationen till Europa och USA, den kulturella amerikaniseringen, och övergivandet av nationell suveränitet till förmån för ”den nya världsordningen”, frihandel och atlanticism. Flera av de alternativ som lanserats är i sig också uttryck för likriktning, som den historiska kommunismen och de idag mer framträdande islamismerna.
Eurasianismen
The Eurasian Project was developed in the form of a political philosophy on the basis of the multipolarity of civilizations, anti-imperialism, anti-modernism and on the structure of Russia itself.
– Dugin
Bland de mer intressanta alternativen finner vi det ursprungligen ryska projekt som förknippas med Alexander Dugin. Dugin bygger i hög grad vidare på de såkallade eurasianisternas teorier, dessa var ofta ryska intellektuella i exil. Deras analys beskriver han som strukturalistisk och holistisk (som kuriosa nämner han att Claude Levi-Strauss, den strukturalistiska antropologins fader, studerat hos en av eurasianismens grundares kollegor). De betraktade civilisationer som unika helheter. Av detta följde att de vände sig mot liberalismens anspråk på universalitet. Liberalismen hade uppstått i en specifik civilisation, och var inte nödvändigtvis applicerbar i exempelvis Ryssland. Många eurasianister förutspådde att den ryska civilisationen skulle överleva det sovjetiska experimentet, och att ryssarna skulle återvända till monarkin och tron, bland annat genom en inre förändring av bolsjevismen till en tillfällig ”vänster-eurasianism”.
Den som kontrollerar haven kontrollerar världen.
– Hayreddin Barbarossa
I antologin Eurasian Mission ger Dugin en mycket läsvärd beskrivning av eurasianismens idéhistoria och karaktär. Han tar upp de framträdande gestalterna, som Trubetzkoy och Gumilev, och deras teorier. Så introducerar han eurasianisternas kritik av liberalismen, deras civilisationsbegrepp, och deras analys av samspelet mellan kultur och miljö (skogen formar exempelvis en annan form av kultur än stäppen). Det är både idéhistoriskt intressant och användbart i en kritik av liberalismen och den moderna världen.
Dugin kallar sin egen position neo-eurasianism, den har berikats bland annat av den konservativa revolutionen i Tyskland och av geopolitiska teorier kring ”Hav och Land”. Det senare är centralt, nästan en aning för centralt, i Dugins tänkande och får metafysiska övertoner. Ryssland är en tellurokratisk civilisation, med de ideal detta innebär i form av fokus på identitet, rättvisa och heder.
Dugin beskriver det globalistiska projektet som ett hot mot världens unika kulturer och civilisationer, det innebär att ett regionalt fenomen, liberalismen, sprids till hela världen. Han betraktar neo-eurasianismen som ett motstånd mot denna process, ett sätt att försvara mångfalden av ”nations, cultures, confessions, languages, values and philosophical systems”. Globaliseringen innebär en unipolär och atlanticistisk process, Dugin vill se ett pluriversum, en multipolär värld. På sikt föreställer han sig ett fåtal geopolitiska zoner, schmittianska Grossraums, där Nord- och Sydamerika är ett och Europa med Afrika och Mellanöstern ett annat. Här är jag egentligen skeptisk, banden mellan exempelvis Brasilien, Portugal och delar av Afrika kan visa sig starkare än banden mellan USA och Brasilien. De förra är kulturella, de senare geografiska. Men initiativet att formulera ett alternativ till den unipolära atlanticismen är positivt. Att Europa behöver stabila och vänskapligt sinnade grannar i både Nordafrika och Levanten är heller ingen nyhet, så heller inte den ekonomiska komplementariteten med stora delar av Afrika. Dugin beskriver också i detalj sin geopolitiska analys och den politik som följer av den, bland annat med en axel mellan Moskva och Teheran.
Dugins samhälleliga ideal
We need to unite the Right, the Left, and the traditional religions in a common struggle against the common enemy.
– Dugin
I antologin utvecklar Dugin ytterligare sitt alternativ. Så beskriver han skillnaden mellan autonomi och suveränitet. För de mindre folken i Ryssland föreställer han sig autonomi som idealet, där de själva har hand om bland annat ekonomi och utbildning. Full suveränitet är däremot inte aktuellt, då de är för små för att vara oberoende i praktiken. Detta gäller inte minst försvaret. Delvis påminner han här om det äldre europeiska begreppet imperium och Thiriarts distinktion mellan imperium och dominium, liksom om anarkismens federativa tankar.
Dugin beskriver också sin politiska teori, han kallar den för den fjärde politiska teorin. Så menar han att den föregåtts av tre politiska teorier, liberalism, socialism och fascism. De två senare utmanade liberalismen, men utan framgång. Det är nu dags för en ny teori, som tar det användbara från alla de tre föregående. Men där liberalismen utgick från individen, socialismen från klassen och fascismen från staten eller rasen, utgår Dugins fjärde teori från Heideggers Dasein. Det handlar om våra verkliga identiteter, Dugin utgår här i hög grad från etnos och från religiös tradition. Hans analys är fruktbar. Man kan invända att konservatismen också var en politisk teori och att den fjärde teorin på många sätt är just en konservatism, men detta är som synes i sig en fruktbar följd av Dugins analys. Detsamma gäller den problematiska relationen mellan liberalismen och den politiska kimera som just nu dominerar Västerlandets politik (med inslag som enorm stat, ”kompiskapitalism” och politisk korrekthet). På ett sätt är den en naturlig följd av liberalismens inneboende motsättningar, samtidigt som många liberaler torde ha svårt att acceptera den eftersom den är något tämligen främmande. Därav fenomenet politiskt inkorrekta liberaler, som Wilders, Pirincci, Rothbard och Hoppe.
Om man utgår från Günthers tankar om att man inte kan upphäva eller övervinna en historisk epok utan att samtidigt uppfylla den, blir Dugins projekt extra intressant. Detta blir inte minst tydligt i förhållande till de två nyare politiska teorierna. Dugins tankar om multipolaritet och rätten för civilisationer att välja sina egna ekonomiska modeller för exempelvis vidare det bästa i den historiska vänsterns anti-imperialism och -kapitalism, men vidareutvecklar dem samtidigt och tar bort deras sämsta sidor. På samma vis innebär fokus på etnos, civilisationer och geopolitik, men nu utan chauvinistisk rasism och antisemitism, ett uppfyllande av det bästa i de historiska fascismerna.
Dugins relation till den första teorin, liberalismen, är mer problematisk. Men i ett intressant kapitel tar han upp hur man som nordamerikan kan hitta fram till den fjärde teorin. Han utgår från att USA till skillnad från Europa saknar en relation till jorden. Man kan då medvetet vända det amerikanska ryggen, och om-identifiera sig som en europé i Nordamerika. Man kan även vända på det hela, och finna sin ”fosterjord” i himlen, av detta följer de många unika amerikanska religiösa identiteterna. Eller så kan man utgå från den amerikanska relationen till döden. Det är i analyser som dessa man märker Dugins relation till postmodernismen, det är spännande läsning och innebär samtidigt ett uppfyllande och upphävande även av den.
Sammantaget är det alltså en värdefull antologi. Även för den som inte fullt ut instämmer med Dugin torde det bidra till ett alternativ till och en kritik av ”den nya världsordningen”. Vi införskaffar antologin bland annat här:
Om skribenten: Joakim Andersen
