Vi har till och från på bloggen talat om det sociala och dess betydelse. Vad är då detta, och vilka utmaningar står det inför?

Med det sociala avses mer eller mindre det Ruskin kallar ”social affections” och Polanyi beskriver som ”samhället”. Det är varken statens byråkrati eller marknadens logik, det sociala har mer gemensamt med de normer som vägleder och växer fram ur människors relationer med varandra. Eftersom de formats under många generationer har det sociala också flera beröringspunkter med kultur och traditioner.

Det sociala är värdefullt, det är skillnaden mellan ett samhälle där människor litar på och hjälper varandra å ena sidan och en ansamling ointresserade eller rentav fientliga individer som bara de allra ytligaste ens kallar ett ”samhälle” å den andra. Det är inte alldeles enkelt att mäta det sociala, men studierna av tillit som gjorts av bland annat Putnam och Trägårdh fångar delar av det.

Samtidigt är det sociala en immateriell resurs, och i en kvantitativt inriktad era är den lätt att glömma eller ta för given. Vi behöver inte vara alarmister, det sociala har förändrats genom historien och inte alltid till det sämre. Men vi bör vara medvetna om att det handlar om en värdefull resurs som gör våra och andras liv betydligt bättre. Det sociala utsätts idag för utmaningar från flera håll.

Kapitalets logik

This is the real obscenity… overinformed, it develops ingrowing obesity.
– Baudrillard om medias effekt på det sociala

Polanyi, de Benoist, Camatte, Baudrillard, Ruskin med flera har beskrivit hur marknadens och kapitalets logik invaderar det sociala, människors relationer. de Benoist har kärnfullt om detta sagt att han gärna lever i ett samhälle med en marknad, men inte i ett marknadssamhälle. Polanyi beskriver i Den stora omdaningen hur samhället försvarade sig mot marknadens invasion, och på samma gång ”bäddade in” och begränsade marknadens logik till en del av samhället men inte hela. Kritik av nyliberalism och liknande utgår inte sällan från en insikt att denna inbäddning nu åter är under angrepp. Försvaret av det sociala känner i grunden inga ideologiska gränser, och har förts både från höger och vänster. Houellebecq beskriver i sina tidiga böcker hur marknadens logik invaderar även den privata sfären och de nära relationerna, med ”konkurrens till döds” som resultat. Även den växande atomiseringen och isoleringen, med fler eller färre ytliga, och inga nära, relationer, hänger samman med både kapitalets och högskattestatens framstötar. Konsumtionssamhället spelar här en central roll.

Högskattestatens totalitarism

We have reached the point where ”consumption” has grasped the whole of life.
– Baudrillard

Teorier kring totalitarismer, bland annat Arendts och de Benoists, skildrar hur det politiska invaderar det sociala och likriktar det. Här finns en aspekt både av massans och av byråkratins logik, inte sällan i form av kimeror. Välfärdsstaten riskerar alltid att utvecklas till en totalitarism light. Kapitaletlogiker fokuserar här gärna på den omfattande statens funktion för kapitalet, exempelvis genom att underlätta kvinnors förvandling till arbetskraft eller genom att neutralisera konflikter. Analyser från den mer frihetliga högern, som de Jouvenel och Gottfried, är mer intresserade av staten som sådan och intressena hos dess representanter. Oavsett vilket kan man konstatera att byråkratin har egna intressen och en egen logik, inte nödvändigtvis förenliga med det sociala. Ett samhälle behöver sfärer dit marknadens logik inte når, men det behöver också begränsa staten. Vilket för oss vidare till nästa utmaning.

Politisk korrekthet som hypermoralism

Vad är ett samhälle utan en heroisk dimension?
– Jean Baudrillard

Det sociala växer fram ur människors relationer, över flera generationer. Det kan ha mer eller mindre sympatiska aspekter, segregation är exempelvis ett möjligt uttryck för det sociala. Alla vill inte umgås med alla, människor har olika preferenser. Det sociala kan därför invaderas också av det Gehlen kallar hypermoralism, ideologiskt grundade krav på hur mänskliga relationer ska se ut. Sådana krav är externa och respekterar inte det socialas autonomi eller frivillighet. De förs ofta fram av mycket små, men högljudda, grupper. I vår tid handlar det om politisk korrekthet, som angriper det sociala. Resultatet är även här problematiskt, osäkerhet och ytlighet sprider sig i det sociala, eftersom man inte vet vem man kan lita på. Detta är i synnerhet fallet om dessa krav också har stöd av byråkrati och kapitalintressen. Kan det sociala frodas när små grupper har åsikter om vem och vilka vi väljer att umgås med, och på vilket sätt vi gör det?

Mångkultur och tillit

Jag tror att tillit är som korallrev. De tål en hel del skit, men när de väl klappar ihop så går det snabbt – och effekterna blir katastrofala.
– Bo Rothstein

De ovan nämnda tendenserna utsätter det sociala för ständiga utmaningar, och riskerar att urvattna det. Vi har då fortfarande ett samhälle, men det saknar vissa djup och kvaliteter. I vår tid läggs en ny utmaning till de ovan nämnda, nämligen det mångkulturella samhället. Forskning visar att mångkultur ytterligare urholkar det sociala, genom att tilliten minskar. Människor litar mindre på medlemmar av andra grupper, men de litar dessutom mindre på sina egna i ett mångkulturellt samhälle. Det finns forskning som tyder på att denna tillit kan återskapas över tid, så att de nya inkluderas i det sociala. Men våra politiker anstränger sig för att omöjliggöra detta, genom att processen dels är mycket omfattande, dels ständigt pågående. Detta riskerar leda till ett sammanbrott det sociala inte hämtar sig från, kort sagt skapandet av flera parallella ”samhällen”, vart och ett med sämre tillit än det ursprungliga. Detta är ett väl så allvarligt resultat som migrationspolitikens ekonomiska kostnader, då det påverkar var och ens vardag negativt. Samtidigt är processen så gradvis att den kan ignoreras av den som önskar påminna om en groda i kokande vatten. Men den har konsekvenser också för ekonomin, både genom att den försvårar transaktioner av alla slag och genom att den minskar mellanskiktens vilja att finansiera välfärdsstaten.

Sammantaget finner vi att det sociala är en värdefull resurs, som våra makthavare inte värdesätter eller värnar om. Hur ett sådant värnande ska se ut kan man ha många tankar kring, det finns värdefulla insikter att hämta i alla tre av Dugins ”politiska teorier”.

Länktips

Patrik Engelau – Hur ett sammanbrott går till
Blaue Narzisse – Das Ende des Sozialen
Forskning och Framsteg – Sveriges unika tillit sjunker – kan man lita på folk?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.