Något man slås av när man har att göra med svenska makthavare och myndigheter är det nyspråk som tas till alltmer hisnande höjder. Har man läst Orwells 1984 är upplevelsen på samma gång olustig och välbekant. Detta nyspråk är ett direkt angrepp på det sociala kapitalet, här i form av ett språk som kan förmedla information och förståelse. Man frestas vända sig till de som ägnar sig åt det och påpeka att ”vi andra försöker ha ett samhälle här, var god lämna våra kommunikationsmedel ifred”.

För nyspråket förvandlar språket från ett medel för utbyte och förståelse till ett självrefererande maktmedel. Detta märker vi inte minst när vi undersöker dess avsändare och dess mottagare. En vanlig svensson skulle inte som Jan Helin kunna påstå att hans gamla arbetsplats ”står i dag oerhört starkt”, i varje fall inte oemotsagt eller utan att själv dra en aning på smilbanden. En vanlig svensson skulle inte som SD:s pressekreterare kunna påstå att Wall uteslutits på grund av att ”han har agerat partiskadligt och att det därmed inte längre finns något förtroende för honom att vara en del av vårt parti”. En vanlig svensson kan inte av en i grunden splittrad organisation skapa ett retoriskt ”vi”. När en vanlig svensson kommer med ett påstående som är helt uppåt väggarna förväntas hon underbygga det med argument. Så icke när det kommer från en makthavare.

Vi kommer att försvara vår territoriella integritet med alla tillgängliga medel.
– Stefan Löfvén

Börjar man skärskåda nyspråket finner man inte sällan att det handlar om dålig ledning som påstår att den i själva verket är mycket framgångsrik ledning, slutna organisationer som beskriver sig som präglade av öppenhet, et cetera. I ett sunt samhälle skulle sådana, inte sällan direkt bisarra, påståenden bemötas av de underlydande. Men Sverige är uppenbarligen inte sunt, trots den egalitära retoriken. Av detta drar vi slutsatsen att nyspråket förutsätter och bygger på en utbredd tystnad, en tystnad som alltså är betydligt mer utbredd än att enbart gälla invandringspolitiken.

Han har klara meriter för att klara av att driva den här typen av stora organisationer.
– Beatrice Ask om Dan Eliasson som rikspolischef

Vi har ett samhälle där mediokra makthavare kan komma med vilka besynnerliga och osanna påståenden som helst utan större risk för mothugg. Folket har vant sig vid att makten pratar strunt, och att detta är sakernas tillstånd. Detta är inte unikt för Sverige, men i andra länder har det lett till reaktioner, oavsett om det sedan handlar om en frispråkig miljardär som Trump eller en populistiskt lagd komiker som Dieudonne. En liknande nisch torde finnas ledig även i vårt land.

Den hugade kan använda kommentarsfältet för att dela med sig av särskilt märkliga exempel på nyspråk, gärna med de klassiska, på samma gång högtravande, klumpiga och anonyma, formuleringar som gör fenomenet lätt att känna igen. Vad man kan misstänka är att så snart makten uttrycker sig på ett sätt som ingen vanlig människa skulle göra, är det en signal eller markör som anger att det är just makten som talat och att invändningar nu inte är i medborgares eller anställdas egenintresse.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.