Vi tog igår upp den franska socialisten Blanqui (1805-1881), hans historiesyn och politiska arv. Blanqui var ateist, och förknippade vetenskapen med ljus och kyrkan med mörker. Samtidigt utvecklade han en kosmologi som idag framstår som både mystisk och besläktad med Nietzsches eviga återkomst.
1871 satt Blanqui inspärrad på Fort du Taureau, fångvaktarna hade fått order att skjuta om han ens visade sig i cellfönstret. Här skrev han L’éternité par les astres, efter ett liv av revolutionsförsök som gång på gång grusats. Hans tidigare verk hade handlat om politik och samhälle, men här möter vi en annan Blanqui.
Blanqui utgår från samtidens vetenskap, i synnerhet Laplace och Arago. Laplace är idag mest känd för ”Laplaces demon”, ett tankeexperiment baserat på en atomistisk och deterministisk världsbild:
An intellect which at a certain moment would know all forces that set nature in motion, and all positions of all items of which nature is composed, if this intellect were also vast enough to submit these data to analysis, it would embrace in a single formula the movements of the greatest bodies of the universe and those of the tiniest atom; for such an intellect nothing would be uncertain and the future just like the past would be present before its eyes.
Laplace var inte tillräckligt explicit ateistisk för Blanqui, men han drog originella slutsatser utifrån de båda vetenskapsmännens rön och teorier. Blanquis utgångspunkter är dels att universum är oändligt, dels att byggstenarna, grundämnena, är begränsade. Detta leder logiskt till förekomsten av upprepningar, exempelvis solsystem. Men om universum verkligen är oändligt, blir upprepningarna betydligt mer exakta än så.
Blanqui och Fourier
Unfortunately, no one will ride Jupiter or Saturn into outer space in order to measure parallaxes.
– Blanqui
Blanqui var uppenbart bekant med Fouriers fantasifulla kosmologi, och hans levande kosmos. Hos Fourier var himlakropparna levande och kunde rentav älska med varandra. När människorna uppnått ett högre samhälle skulle det påverka även vår himlakropp, med hav av lemonad, nya månar och nya, fredligare djurarter som ”anti-tigrar”. Människorna skulle dessutom leva längre och få svans. Fourier är en fascinerande bekantskap, om än aningen svår att alltid ta på allvar. Hans vision av ett kosmos där människa, natur och himlakroppar hör samman är oavsett sympatisk, även hans placering av Eros i centrum är av intresse som en förvirrad variant av mer traditionella teman.
Så långt gick inte Blanqui, han avfärdar skämtsamt att vi kan stöta på ”anti-tigrar” på någon värld. Däremot beskriver han himlakropparna närmast som personer. Särskilt kometerna sympatiserar han i sin fångenskap med, han talar om dem som ”those pale Gypsies” och ”harmless and graceful creatures”. Vetenskapen ser med orätt ned på dem menar Blanqui, till skillnad från i forna tider:
…how humble was our former respect, when they were greeted as messengers of death! How many boos and whistles now that we know them to be harmless! There is mankind for us.
Stjärnorna jämför Blanqui med drottningar:
Poor stars! Their splendid role is only sacrificial… the queens unknowingly govern their kingdoms by bestowing benefits onto them… dear stars! You will find few imitators.
Även när han skriver om ganska ”torra” ämnen genomsyras texten av Blanquis stil.
Den eviga återkomsten
…one man possesses complete body-doubles as well as an innumerable number of variations who multiply and always represent his person… we are, somewhere else, everything that we could have been down here.
– Blanqui
Universum är för Blanqui oändligt, både i tid och rum. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Stjärnor föds och slocknar, men cykeln startar sedan om på nytt när materia samlas och kolliderar genom gravitationen. Men byggstenarna, grundämnena, är inte oändliga. Detta innebär, enligt samma logik som postulerar att en apa vid en skrivmaskin förr eller senare kommer att skriva en komplett uppsättning av Shakespeares samlade verk (Borels ”daktylografiska apor”), att universum är fullt av repetitioner.
Här blir Blanqui poetisk. I detta nu triumferar Caesar på ett otal världar, men på ett otal andra världar blir han just nu nedhuggen av de sammansvurna. På ett otal världar sitter kopior av Blanqui själv inspärrade på fängelseön och skriver, på lika många världar sitter vi just nu och läser detta. Samtidigt är Blanqui medveten om att historien ständigt kan ta andra vägar. På ett otal världar överlistade Caesar konspiratörerna, på ett otal världar lyckades Blanquis revolution, ibland rentav utan att hans hustru gått bort innan. Blanqui talar här om bifurkation, tanken måste ha tröstat honom något när han inspärrad kände livet gå mot sitt slut.
Likheterna mellan Blanqui och Nietzsche är här uppenbara, även om den ene utgår från oändlighet i tid och rum och den andre bara i tid. Resultatet är den eviga återkomsten. Liksom hos Nietzsche blir denna insikt för Blanqui ett test, hur reagerar man på tanken att det man nu gör kommer man göra i all evighet? Han skriver:
These two revelations make us eternal. Is it a blessing? Let us take advantage of it. Is it a mystification? Let us resign ourselves.
För Blanqui är svaret amor fati, och han verkar skeptisk till de som skulle offra alla dessa kopior för några extra år här och nu.
Likheterna mellan Nietzsche, Blanqui och Baudelaire uppmärksammades bland annat av Walter Benjamin, som här identifierade en aspekt av det moderna. Det moderna är repetition, en ny relation mellan ”det ständigt samma” och ”det nya”. Verkligt intressant är frågan om Nietzsche påverkades av Blanqui, vars bok nämns i en anteckning Nietzsche gjorde 1883. Det finns också ett flertal snarlika formuleringar hos de båda, från tal om ”timglas” till jämförelser av människan och jordytan. Detta innebär inte att Nietzsche nödvändigtvis influerats av Blanqui när han utvecklade tanken om den eviga återkomsten, men det är heller inte särskilt osannolikt.
Blanqui som faustisk socialist
By the time our provinces become the stage of such dramas, their populations will have moved away long ago.
– Blanqui om solsystemets sista tid
Den faustiska civilisationen, vår civilisation, uppfattar, och strävar mot, det oändliga. Blanquismens fokus på ett oändligt universum framstår då som faustiskt. Utan kopplingen till det oändliga blir den faustiska människan sjuk i själen, det naturliga målet för oss är att utforska stjärnorna snarare än att verka för framväxten av stora icke-faustiska minoriteter i Europa. Man kan ana tankar kring rymdfärder redan hos Blanqui. Han antyder att när solsystemet går under kommer vi att ha ”flyttat”, han beklagar att de många kopiorna aldrig kan ha kontakt med varandra. I likhet med hos den faustiske Spengler är det hos Blanqui som en medvetenhet om mångfalden, en kosmisk ”världshistoria”, blir möjlig.
Samtidigt har den kosmologiske Blanqui en nykter syn på människan. ”Framsteget” blir mindre intressant när man betänker att oändliga mänskligheter redan fötts och gått under, var och en med sina perioder av ”framsteg”. Människan har en tendens att överskatta sin betydelse:
Matter wipes out the works of these Myrmidons soon enough, just as soon as they cease to defend themselves against it…men do not disturb matter, not very much, but they disturb themselves a great deal.
Samtidigt slås man under läsningen av Blanqui av hans många antika referenser. Han jämför människan med Myrmidoner, våra tvillingvärldar beskriver han som Menaechmider. Detta påminner oss återigen om hur det som var av godo i den historiska socialismen ofta utgick från ett försök att återskapa den indo-europeiska antiken (med allt från republiken och soldat-medborgaren till kulturen). Här finner vi både en antikt inriktad allmänbildning som nu är försvunnen, noggrant utraderad av makten, och fokus på det oändliga.
Sammantaget är Blanquis Eternity by the Stars alltså fascinerande på många plan. Det är fantasieggande spekulationer som bland annat inspirerat Borges, det är märklig idéhistoria, och det bidrar något till de större visioner som den rent reaktiva politiken aldrig når fram till. Man behöver inte anamma vare sig 1800-talets naturvetenskap, Blanquis politik eller teorin om de oändliga kopiorna för att ha utbyte av det.
Relaterat
Worlds Without End
Charles Fourier och hans idévärld
Rickard Berghorn – Swedenborgs multiversum
Om skribenten: Joakim Andersen
