Den senaste tiden har det ägt rum en hel del som kan tyckas motbevisa den politiskt korrekta världsbilden. Massmigrationen har förvandlats till en folkvandring som Sverige och övriga Europa inte ens logistiskt kan hantera, denna folkvandring har ihop med illa genomtänkta geopolitiska projekt i Mellanöstern gett upphov till en jihadistisk miljö som angripit Paris. Även Löfvén har erkänt att ”vi” varit ”naiva”, även om man här snabbt märker brasklapparna. Så är det inte Löfvén själv som erkänner sin naivitet, ”vi” får alla vara med och dela på den, och den gamle bilderbergaren ser också ökad övervakning snarare än annan invandringspolitik som lösningen. Genom att å ena sidan tala om behovet av samarbete snarare än partikäbbel, å andra sidan utesluta SD från detta samarbete, antyder Löfvén också att i hans ögon är invandringskritik värre än terrorism.
Mycket har alltså hänt. Men de effekter man skulle kunnat förvänta sig lyser med sin frånvaro, någon massiv brytning med politisk korrekthet har inte skett. Detta gäller både politiker- och mediaetablissemanget, det gäller även stora delar av den befolkning som ger projektet sitt stöd. Vi har här ett både psykologiskt och socialt fenomen, som både är fascinerande i sig och nödvändigt att reda ut innan det kan hanteras. Hur kommer det sig att tillsynes intelligenta människor inte kan dra slutsatser baserat på vad som händer runt dem, hur kan tillsynes intelligenta människor förstöra sina egna barns framtid?
Politisk korrekthet som statusmarkör
In many ways nonsense is a more effective organizing tool than the truth. Anyone can believe in the truth. To believe in nonsense is an unforgeable demonstration of loyalty.
– Mencius Moldbug
Vi har tidigare på bloggen tagit upp att politisk korrekthet är en statusmarkör. Den svenska medelklassen beskrevs av Magnus Stenbock som en klass av nyligen urbaniserade uppkomlingar. En sådan klass är normalt osäker, och behöver markörer som skiljer dem från lägre sociala skikt. I vissa länder kan kultur vara en sådan markör, men den svenska medelklassen har ingen kultur att tala om. Flera av dess medlemmar betraktar exempelvis ”Milleniumtriologin” som litteratur.
Det som fyllt detta tomrum är politisk korrekthet. Med rätta har fenomenet jämförts med en religion, men man missar ibland att en religion också är en kyrka, en social gemenskap. Politisk korrekthet är en status- och identitetsmarkör för den svenska medelklassen, och de grupper som vill identifiera sig med den.
En bloggare som tagit upp detta är Spandrell. Han använder termen Status Points för att förklara hur välutbildade och intelligenta människor kan stödja rena absurditeter (om någon noterar likheter mellan hans perspektiv och Girards mimetiska konkurrens är det ingen slump, Spandrell refererar uttryckligen till Girard). Sannolikt är Spandrells skriverier här att jämföra med Marx eller Freud, en form av misstankens hermeneutik som underminerar en hel världsbild. Efter att man läst en beskrivning av sina politiskt korrekta facebookuppdateringar som ”status whoring” är det inte lika roligt att ägna sig åt dem. Även om människor naturligtvis är olika, en del är ”true believers” och andra är strebers med eller utan psykopatiska drag.
Spandrell gör en simpel klassanalys. Det finns en medelklass och en arbetarklass (i många samhällen är överklassen idag snarast en förlängning av medelklassen). Vill man vinna statuspoäng i medelklassen ska man inte påminna om arbetarklassen. Spandrell skriver om invandringspolitiken:
If the proles don’t like that; the middle class must like it. Even if it’s insane; signaling unprole-ness is the game in town.
Om Sverigedemokraterna består av, eller påstås bestå av, missnöjd arbetarklass med bristande utbildning innebär det att man förlorar statuspoäng som medelklass om man tycker som dem. Statuspoäng kan rentav vinnas om man tycker raka motsatsen.
Spandrell tar upp ytterligare två relevanta aspekter. Dels har medelklassen och etablissemanget målat in sig i ett hörn. Man har upprepat samma mantran så många gånger att det vore katastrofalt att plötsligt erkänna att ”vi hade fel”. Spandrell skriver:
But admitting that the proles, in France’s case the Front National was right, completely undermines your authority. If Le Pen is right, then what are you doing here? Get the crap out and let her govern.
Spandrell för här tankarna till Collier. Existensen av invandringskritiska partier gör det ibland svårare för ett lands ledning att föra en nykter invandringspolitik, då man förhåller sig till ”prole-partiet” hellre än till verkligheten.
The leftist strategy could be defined as “psychopathic SP maximization”. Leftists attempt to destroy social equilibrium so that they can raise their SP number.
– Spandrell
En annan, oroväckande, trend Spandrell beskriver är det han kallar signaling spirals. Konkurrensen kring statusmarkörer kan spåra ur, kanske särskilt illa i formellt och faktiskt jämlika grupper. Ett obehagligt exempel han ger är Kina och Maokulten.
Sammantaget leder Spandrells teori honom till en tämligen pessimistisk position, vilket inte är nödvändigt. Däremot bidrar den till att förstå varför välutbildade människor i vissa frågor resonerar som små barn. De vill inte förlora statuspoäng. Hur vi bemöter detta kan variera. Ibland kan massiv kritik och satir, på vanlig svenska hån, fungera, då det kan innebära en nettoförlust av statuspoäng. Bara att poängtera att de söker status kan fylla en subversiv funktion. Viktigt är också framväxten av en ”alternativ medelklass”, alltså en systemkritisk miljö som innehåller allt från akademiker till framgångsrika människor. Donald Trump är, som fenomen, ett exempel på detta. Vi ser också fler och fler exempel på det i Sverige, exempelvis projektet Det goda samhället. Spandrells tes är dock radikal, ska vi kunna hantera dagens situation behöver vi i praktiken en statskupp. Kapabel att avlägsna varenda kollaboratör som varit del av det pågående vansinnet från maktens korridorer.
Vi fördjupar oss i Spandrells perspektiv här, i vanlig ordning innebär inte en länk ett fullständigt omfattande av alla åsikter man där kan stöta på:
Paris
It’s your fault for resisting
The social module
The Relentless Pursuit of Advantage
Explaining the Cultural Revolution: signalling arms races as bad fiat currency
Om skribenten: Joakim Andersen
