Hur hamnade Europa och Sverige i dagens situation, med social atomisering, massinvandring, kulturell degeneration och inkompetenta politiker? Viktiga delar av svaret får vi av Thomas Carlyle, en av 1800-talets mest intressanta röster. Hans historiesyn kan beskrivas som heroisk vitalism och aristokratisk radikalism, fokus ligger på de icke-materiella faktorerna. Ett folk som förlorat viljan att leva går exempelvis under, faktorn vilja är lika betydelsefull som de materiella faktorerna.
Detta innebär, bland annat, att Carlyles perspektiv är användbart som utgångspunkt i en kritisk analys av liberalismen. Efter en dos Carlyle är det svårt att ta liberalismens axiom på allvar, man anlägger då ett både historiskt, socialt och heroiskt perspektiv. Dagens Carlyledos utgår i hög grad från Latter-Day Pamphlets.
Antropologi
Algiers, Brazil or Dahomey hold nothing in them so authentically slave as you are, my indigent incompetent friends.
– Carlyle
Carlyles antropologi utgår från människans värdighet. Han talar om oss som ”sons of Adam”, och vänder sig med kraft mot tillstånd och ideologier som förnekar denna värdighet. Så talar han vredgat om ”workhouse paupers” som ”immortal sons of Adam rotted into that scandalous condition”. Att Adams söner lever i misär och förnedring har han svårt att acceptera, oavsett om det är resultatet av ”marknadskrafterna” eller inte.
Carlyle ser också det skapande arbetet, oavsett om det är kroppsligt eller andligt, som en viktig del av att vara människa. Detta får, ihop med hans elitism, oväntade följder när det gäller synen exempelvis på de frigivna slavar i Västindien som inte ville arbeta åt sina gamla ägare utan hellre levde det goda livet. För dessa, och deras vita släktingar i Europa, menar Carlyle att tvångsarbete var en lösning. Man kan tycka att Carlyle här går till paternalistiska överdrifter, men grundtanken kring människans artväsen är fortsatt sund. Carlyle vände sig som bekant också mot de sysslolösa rika.
Samtidigt är Carlyles antropologi inte egalitär. Han menar att vissa människor är födda fria och andra som slavar. I likhet med Evola menar han att ”slave or free is settled in Heaven for a man” och att inga politiska beslut eller tal kan förändra detta. Vi kan kalla den som är en slav under sina drifter eller mycket lättledd för en fri man om vi så önskar, men våra ord påverkar enligt Carlyle inte verkligheten.
Enligt Carlyle finns det också människor som är kungar, det är i våra tider sällan dessa som sitter på tronerna. Tvärtom har de ofta dragit sig undan från offentligheten, men det är enligt Carlyle deras plikt att ta sitt ansvar och leda en förvirrad era. Man kan jämföra med Evolas differentierade personer, Jüngers anarker eller Nocks ”Remnant”.
Konsumtionssamhället och de sista människorna
The Fine Arts once divorcing themselves from truth are quite certain to fall mad…
– Carlyle
Det finns stora likheter mellan Carlyle och Nietzsche. Carlyle lägger också fokus på att vara snarare än att ha, och vänder sig mot materialismens och konsumtionssamhällets människosyn. Han frågar:
If he is no longer a man, but a greedy blind two-footed animal, without soul, except what saves him the expense of salt and keeps his body with its appetites from putrefying: alas, if he is nothing now but a human money-bag and meat-trough, it is different.
Människan som plånbok och köttkvarn är för Carlyle ovärdigt, samtidigt som den uppenbarligen antropocentriske skotten gärna liknar sådana ovärdiga människotillstånd vid olika djur. Så för han tankarna till Nietzsches ”last men” i en beskrivning av våra samtida, som ärvt en civilisation de inte vet hur de ska hålla vid liv:
They sit as apes do round a fire in the woods, but know not how to feed it with fresh sticks. They have to quit it soon and march – into Chaos…
Han jämför det lyxlevande Europas bildade elit med en ”ugly Nawaub”, och förebrår dem att de reducerat konsten till tidsfördriv och fredagsnöjen. Deras ideal sammanfattar han med orden ”oh, give me happiness”, även här förs tankarna till Nietzsches ”sista människor”. Samtidigt är han, heroisk vitalist som han är, medveten om att konsumtion och ”happiness” inte ger människor mening. Leda, ennui, breder ut sig, vilket Carlyle ser som ett lovande tecken. Han utbrister:
You unfortunates, what is the use of your moneybags, of your territories, funded properties, your mountains of possessions, equipments and mechanic inventions… As if you were sick children, as if you were not men, but a kind of ape…
Som utgångspunkt för en kritik av konsumtionssamhället och dess underliggande ideal är Carlyle här användbar.
Den nya ordningen
”I will flog you”
– Carlyles arbetslinje
Carlyle har ibland beskrivits som en ”proto-fascist”, och det finns flera likheter. Samtidigt finns det betydande släktskap också med den vänstertradition som inkluderat en Blanqui, även om Carlyle vänder sig mot ”den röda republiken” och Cabet. Carlyle accepterar inte mänsklig misär som följd av ”marknadskrafterna” eller ens egna val, utan kräver att det upprättas Industriella Regimenten, som gör de sina till arbetare och i viss mån soldater. Hans retorik är här otidsenlig, men grundtanken är att samhället inte kan acceptera att vissa lever i misär eller sysslolöshet. Det politiska trumfar det ekonomiska, kärnan i staten är för Carlyle relationen mellan över- och underordnad. I sin vulgariserade form kommandot, i en mer mogen form traditionens Fides. Carlyle är inte sällan något vulgär i dessa sammanhang. I beskrivningen av staten som ”Organisation of Labour” märker man i varje fall släktskapet med Blanqui. Mot tal om ”mänskliga rättigheter” invänder han:
…it is the everlasting privilege of the foolish to be governed by the wise: to be guided in the right path by those who know it better than they…
Carlyle vänder sig också mot demokratin och parlamentarismen. Han menar att parlament kan fylla en rådgivande funktion, men fungerar dåligt som styrande. Detta i synnerhet om man kombinerar dem med en framträdande press. Det centrala för Carlyle är dock inte styrelseskicket, utan om de beslut som fattas är kloka eller inte, ”för de oss levande förbi Kap Horn?” och vilka ledare de för fram. Den eviga frågan för Carlyle är:
What kind of man do you set over us?
Gårdagens välfungerande styrelseskick kan dock bli dåligt, kungahusen har förvandlats till ”sham-kings”. Revolutioner blev då följden. Det fanns dock en del positiva inslag även i dessa, här anar vi återigen ett släktskap både med en Blanqui och en Mussolini. Carlyle är meritokrat, det enskilt bästa med demokratin är ”that the able man be chosen, in whatever rank he is found”. I talet om önskvärda ”Real Captains” förebådar Carlyle också Mussolini.
Carlyle och liberalismen
Let us all be ”free” of one another, we shall then be happy. Free, without bond or connection except that of cash-payment…
– Carlyle
Liberalismen, med dess antipolitiska kärna, beskriver Carlyle som No-Government och Constituted Anarchy. Läser man honom ytligt framstår han inte sällan som reaktionär i ordets negativa mening, men läst mer på djupet erbjuder han en kritik av, och ett alternativ till, liberalismen och den världsbild mycken modern nationalekonomi bygger på.
Där liberalismen utgår från individer är Carlyle mer intresserad av banden mellan dem. Liberalismen leder till att dessa band klipps av så snart de inte är helt frivilliga och helt perfekta, men Carlyle skriver:
To rectify the relation that exists between two men, is there no method, then, but that of ending it?
Han menar att liberalismen ersätter permanenta band med ”nomadiska”, och att detta är ett centralt drag i det proletariserade samhället. Människor behöver också permanenta band, präglade av ömsesidigt ansvar. Här för Carlyle tankarna till Evolas beskrivning av arbetsrättslagstiftningen i en del fascistiska mellankrigsländer, med bland annat ”hedersdomstolar”.
Han menar också att det finns högre värden än de ekonomiska, och invänder mot nationalekonomer som såg kolonier som dyra:
And yet a deeper instinct than the Gospel of M’Croudy teaches all men that Colonies are worth someting to a country!
Han beskriver gärna nationalekonomin som en religion, personifierad av den fiktiva professor M’Croudy. De som enbart drivs av ekonomiska motiv beskriver han som ”Human Beavers, pretending to be Men…” Bland hans många fiktiva figurer finner vi också Bobus, fifflaren och strebern som bland annat säljer ”sausages, possibly of horseflesh, cheaper than any other”. Mot bakgrund av Carlyles angrepp på mammonismen, Midas med mera, är det inte märkligt att han uppskattades av en ung Engels. Carlyle angrep dock mammonismen från en något annan utgångspunkt, idealistisk snarare än materialistisk.
Omvärderingen av alla värden
…nations that do their hero-worship well are blessed and victorious; nations that do it ill are accursed…
– Carlyle
Likheterna mellan Nietzsche och Carlyle är flera. Så betraktar Carlyle mycket av liberalism, egalitarism och liknande som ett ”rotten carcass of Christianity”. Kyrkan är inte längre levande, men många sentiment och idéer lever kvar. Carlyle vänder sig mot ”filantroperna”, som han summerar som ”…this ghastly Phantasm of Christianity… the worst, it is written, comes from corruption of the best” Överhuvudtaget är han ingen vän av de tårmilda, inte sällan självgoda, filantroperna. Han frågar sig bland annat varför de ägnar sådan tid åt fängelsereformer, när det finns kolera att bekämpa. På liknande vis kan man fråga sig varför dagens ”filantroper” vill använda biståndspengar avsedda för svältande barn och istället spendera på välklädda ”ensamkommande” unga män.
Även nationalekonomin betraktar Carlyle som ovan nämnt som en ersatz-religion, vars världsbild är oförenlig med de heroiska idealen. Sammantaget finner vi mycket av värde i Carlyles kritik av liberalismen och dess antaganden kring människa, samhälle och värden. Där finns också vulgära och märkliga inslag, men läst mer på djupet är Carlyle en givande bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
