Thomas Carlyle (1795-1881) är en på många sätt givande antiliberal tänkare. Han myntade namnet ”the dismal science” för nationalekonomin, påverkade en ung Engels, och är idag tämligen populär bland nordamerikanska neoreaktionärer. Carlyles världsbild har beskrivits som ”heroisk vitalism” och ”aristokratisk radikalism”, hans syn på historien är komplex men värdefull. Ett av de mer kända uttrycken för Carlyles världsbild är On Heroes, Hero-Worship, and The Heroic in History.
Det heroiska i historien
But I liken common languid Times, with their unbelief, distress, perplexity, with their languid doubting characters and embarrassed circumstances, impotently crumbling-down into ever worse distress towards final ruin :— all this I liken to dry dead fuel, waiting for the lightning out of Heaven that shall kindle it. The great man, with his free force direct out of God’s own hand, is the lightning. His Word is the wise healing word which all can believe in.
– Carlyle
Carlyles historiesyn har ett starkt fokus på hjältarnas, de stora männens, betydelse, den är på så vis personcentrerad. Situationen är dock mer komplex än så, han tar också upp mer opersonliga historiska tendenser av olika slag. Återkommande är det faktum att realiteter förvandlas till simulacra, det som från början var levande religion förfaller till avgudadyrkan. Det är då dags för en stor man, en hjälte, att ta tag i situationen. Risken finns alltid för revolution som leder till anarki, antingen religiös eller politisk, men Carlyle har ett i grunden optimistisk synsätt även här. I likhet med Evola menar han att Luther ledde till franska revolutionen, men han är inte lika pessimistisk som Evola. Istället menar han att något gott på sikt kan komma även ur detta, då det i hög grad var döda former dessa revolutioner vände sig mot. Delvis kan Carlyle alltså ses som en konservativ revolutionär. Det han kraftigt vänder sig mot är anarkin, vilken revolutionen kan leda till.
Carlyle arbetar i sitt verk med flera olika sorters hjältar. Det handlar här inte om krigaren som hjälte, den heroiska krigaren finner snarare inspiration i Hagakure, de nordiska sagorna och Evolas Metaphysics of War. Carlyle fokuserar på ledare av olika slag, poeter, profeter och liknande.
Knuten till hans distinktion mellan levande och döda former, mellan Things och simulacra, är hans definition av hjälten som sincere, ärlig. Carlyle skriver:
Fearful and wonderful, real as Life, real as Death, is this Universe to him. Though all men should forget its truth, and walk in a vain show, he cannot.
Världen är levande, magisk, fantastisk, på riktigt, och den stora mannen kan inte blunda för detta, kan inte acceptera simulacra, avgudar, falskheter, abstraktioner, ideologier. Oavsett om vi själva är stora män eller inte kan vi inspireras av detta sätt att se på världen. Carlyle skriver om våra egna förfäders upplevelse av världen som ett underverk:
Nature had as yet no name to him ; he had not yet united under a name the infinite variety of sights, sounds, shapes and motions, which we now collectively name Universe, Nature, or the like, — and so with a name dismiss it from us. To the wild deep-hearted man all was yet new, not veiled under names or Formulas ; it stood naked, flashing-in on him there, beautiful, awful, unspeakable. Nature was to this man, what to the Thinker and Prophet it forever is…
Men den moderna människan döljer detta mysterium med abstraktioner och tidsfördriv, ställer inte frågan vad det hela är, alienerar sig från de kosmiska undren genom att ge dem namn. Carlyle menar att den kosmiska frågan om vad världen egentligen är inte kan besvaras:
…we can never know at all. It is not by our superior insight that we escape the difficulty ; it is by our superior levity, our inattention… It is by not thinking that we cease: to wonder at it. Hardened round us, encasing wholly every notion we form, is a wrappage of traditions, hearsays, mere words. We call that fire of the black thunder-cloud ”electricity,” and lecture learnedly about it, and grind the like of it out of glass and silk : but what is it ? What made it ? Whence comes it ? Whither goes it ?
Den första hjälten Carlyle behandlar är hjälten som gud, med Oden som exempel. Han ger här uttryck för respekt och intresse för våra förfäders religion, men också för främmande kulturer. Så erkänner han en sanning i lamaismen, och beskriver Muhammed som ett exempel på den andra formen av hjälte, hjälten som profet. Just vad gäller Oden och våra förfäders tro är han särskilt positiv, bland annat då det var ”the creed of our fathers ; the men whose blood still runs in our veins, whom doubtless we still resemble in so many ways.” Men även frånsett detta finns där ett tidlöst värde, Carlyle fångar mycket av kärnan i den nordiska synen på ödet:
Odin’s creed, if we disentangle the real kernel of it, is true to this hour. A man shall and must be valiant ; he must march forward, and quit himself like a man, — trusting imperturbably in the appointment and choice of the upper Powers ; and, on the whole, not fear at all. Now and always, the completeness of his victory over Fear will determine how much of a man he is.
Carlyle utvecklar detta tema i beskrivningen av hjälten som profet, i ordalag som för tankarna både till dharma, rta, örlogr och tao:
I say, this is yet the only true morality known, A man is right and invincible, virtuous and on the road towards sure conquest, precisely while he joins himself to the great deep Law of the World, in spite of all superficial laws, temporary appearances, profit-and-loss calculations ; he is victorious while he cooperates with that great central Law, not victorious otherwise :— and surely his first chance of cooperating with it, or getting into the course of it, is to know with his whole soul that it is ; that it is good, and alone good !
Det finns en gudomlig ordning, och denna kan vi välja att leva i samklang med. Hjältens uppgift tycks inte minst vara att påminna oss om detta, oavsett om det sedan är hjälten som gud, profet, poet, präst, ”man of letters” eller kung.
Hjältar och nationer
We can fancy him as radiant aloft over all the Nations of Englishmen, a thousand years hence. From Paramatta, from New York, wheresoever, under what sort of Parish-Constable soever, English men and women are, they will say to one another : ” Yes, this Shakspeare is ours we produced him, we speak and think by him, we are of one blood and kind with him.” The most common-sense politician, too, if he pleases, may think of that. Yes, truly, it is a great thing for a Nation that it get an articulate voice ; that it produce a man who will speak-forth melodiously what the heart of it means !
– Carlyle
Relationen mellan den stora mannen och nationer är intressant hos Carlyle. Han beskriver Shakespeare och Dante som stora män av sina respektive nationer, som skäl till stolthet för dem. Samtidigt är han idealist i sin historiesyn, i likhet med Khaldun med flera är han medveten om vikten av de immateriella faktorerna (tro, mod, gruppsolidaritet), ”it is the spiritual always that determines the material”. Detta innebär att den store mannen också kan forma nationer. Han skriver om Muhammed:
The history of a Nation becomes fruitful, soul-elevating, great, so soon as it believes. These Arabs, the man Mahomet, and that one century,— is it not as if a spark had fallen, one spark, on a world of what seemed black unnoticeable sand ; but lo, the sand proves explosive powder, blazes heaven-high from Delhi to Grenada ! I said, the Great Man was Always as lightning out of Heaven ; the rest of men waited for him like fuel, and then they too would flame.
På liknande vis har den skotska nationen formats av Knox, Luther stått för ”the awakening of nations”. Carlyle noterar också att ett samhälle har ett inslag av ”hero-worship”, är en ”heroarki”. Här befinner vi oss mycket nära Evolas organiska samhällsideal, ett samhälle som byggs upp av relationer av Fides, Treue, lojalitet. Människor vill normalt inte ledas av andra än de mest nobla och kapabla, Carlyle skriver:
…is not all Loyalty akin to religious Faith also? Faith is loyalty to some inspired Teacher, some
spiritual Hero. And what therefore is loyalty proper, the life-breath of all society, but an effluence
of Hero-worship, submissive admiration for the truly great ? Society is founded on Heroworship. All dignities of rank, on which human association rests, are what we may call a Heroarchy (Government of Heroes),—or a Hierarchy, for it is ’ sacred ’ enough withal !
Lojalitet och heroism som det politiska kittet torde i den moderna världen framstå som en främmande tanke, vem vid sina sinnens fulla bruk ser upp till partiledare eller generaldirektörer, men det är inte desto mindre en intressant tanke. Carlyle menar att ett samhälle kan hantera att en del ledare inte är särskilt nobla eller kapabla, men antalet får inte bli för stort:
They are all as bank-notes, these social dignitaries, all representing gold ;— and several of them, alas, Always are forged notes. We can do with some forged false notes ; with a good many even ; but not with all, or the most of them forged !
En träffande beskrivning av den svenska ”eliten”, detta ”forged notes”, men också stora delar av ”oppositionen”.
Carlyle och skepticismen
I find no similitude so true as this of a Tree. Beautiful ; altogether beautiful and great. The
”Machine of the Universe,” — alas, do but think of that in contrast…
– Carlyle jämför Yggdrasil med den moderna synen på världen som en maskin
Det finns hos Carlyle en intressant kultur- och samhällskritik. I synnerhet vänder han sig mot den moderna världens andliga skendöd, han talar om ”the Age of Scepticism”:
…the saddest spiritual paralysis, and mere death-life of the souls of men : more godless theory, I think, was never promulgated in this Earth.
Carlyle vänder sig mot liberalismen som världsåskådning:
For the Scepticism, as I said, is not intellectual only ; it is moral also ; a chronic atrophy and
disease’ of the whole soul. A man lives by believing something ; not by debating and arguing about many things. A sad case for him when all that he can manage to believe is something he can button in his pocket… eat and digest ! Lower than that he will not get.
Sammantaget finns det mycket av intresse hos Carlyle. I likhet med Evola och de Carvalho reflekterar han kring den moderna klassen av författare, och funderar kring om dess anti-sociala, subversiva tendenser kan göras mindre genom att den inordnas i staten. Intressant är också stycken där han för tankarna till Evolas ”race of spirit”:
It is well said, in every sense, that a man’s religion is the chief fact with regard to him. A man’s, or a nation of men’s. By religion I do not mean here the church-creed which he professes, the articles of faith which he will sign. and, in words or otherwise, assert ; not this wholly, in many cases not this at all. We see men of all kinds of professed creeds attain to almost all degrees of worth or worthlessness under each or any of them. This is not what I call religion, this profession and assertion ; which is often only a profession and assertion from the outworks of the man, from the mere argumentative region of him, if even so deep as that. But the thing a man does practically believe (and this is often enough without asserting it even to himself, much less to others) ; the thing a man does practically lay to heart, and know for certain, concerning his vital relations to this mysterious Universe, and his duty and destiny there, that is in all cases the primary thing for him, and creatively determines all the rest. That is his religion ; or, it may be, his mere scepticism and no-religion : the manner it is in which he feels himself to be spiritually related to the Unseen World or No-World ; and I say, if you tell me what that is, you tell me to a very great extent what the man is, what the kind of things he will do is.
Carlyle framstår som en av 1800-talets centrala tänkare, med en förståelse av samhälle och antropologi som är nödvändig för att förklara den svenska situationen. Ett samhälle är inte en ansamling av individer, kan inte fungera utan ideal och förebilder. Försöker man bygga ett samhälle på kniv-och-gaffel-materialism och dagis-egalitarism får det konsekvenser, den heroiska vitalismens insikter ignoreras av samhällen och individer på egen risk.
Vi hittar Carlyles Hero-Worship här:
On Heroes, Hero-Worship and the Heroic in History
Om skribenten: Joakim Andersen
