Att förstå dagens situation utan att förstå 1968 är sannolikt inte möjligt. Serietecknaren Robert Crumb, mest känd för Fritz the Cat och Mr Natural, bidrar här med värdefulla inblickar. Han rörde sig i hjärtat av 1968, i San Fransisco, hans serier och stil ses idag ofta som en intim del av det, men samtidigt fanns alltid en viss distans till fenomenet hos Crumb. Detta gör honom till ett vittne av en era, vilket märks både i hans serier och i de många intervjuer där han ser tillbaka på den. Man kan här i synnerhet jämföra honom med Hunter S. Thompson, som även han skildrat de schizofrena förhållandena mellan officiell kultur och motkultur, mellan amerikansk dröm och mardröm.
1968: Richtige Diagnose – falsche Therapie!
– Wolfgang Caspart
Crumb beskriver det Amerika som hippies med flera vände sig mot som obegripligt och meningslöst. Hans mor var psykiskt sjuk och amfetaminist, hans far beskrivs som våldsam och frånvarande. Kulturellt tycks den amerikanska medelklassen ha hamnat i en återvändsgränd, med mycket yta men lite egentligt djup. Claes G. Ryn har om den svenska borgerligheten skrivit att 1968 stod den ”intellektuellt och kulturellt nästan försvarslös”, hans resonemang är att ”endast nyskapande tanke och fantasi kan rycka initiativet från vänstern i Sverige”. Sådan tanke och fantasi saknades också i USA, och därför var 1968, i någon form, en oundviklighet.
Det fanns flera former en reaktion mot det officiella, borgerliga USA kunde ta, idag är vi sällan medvetna om i hur hög grad reaktionen påverkades av europeiskt och reaktionärt gods. Detta gäller kopplingen mellan hippies och tysk Völkisch ungdomsrörelse genom nature boys, arvet från Ezra Pound, bröderna Jünger, Céline och Spengler. Burroughs reaktionära sidor och Paetels beatbok bör här också nämnas. Men detta inflytande kom inte att bli det dominerande, om detta sedan beror på inflytandet från CIA eller världskommunismen får var och en bedöma själv. Det innebär i varje fall att 1968 blev en förlorad revolution. Förmodligen inte minst då den ägde rum i den puritanska invandrarnationen USA snarare än det ockuperade Europa.
Crumb beskriver eran och miljön tämligen sakligt. Han tar i synnerhet upp den centrala roll drogerna hade, men även den mycket optimistiska synen på framtiden:
Everybody in San Francisco seemed to believe that the world had been permanently transformed! As soon as all those nasty uptight old farts over thirty died off we’d turn this planet back into a garden of Eden. Nothing to it! Skeptical though I was of some excesses of hippy behavior, I, too, was swept up in the incredible optimism. It was a breath of fresh air in the weary world, no telling when we’ll see the like again…
Samtidigt var han aldrig fullt ut en del av det hela, mycket av musiken tyckte han var dålig och den fria kärleken fick han först ta del av när han blivit känd. Han tar upp hur den moderna feminismen i hög grad är en följd av att de manliga hippies var så usla män, som helst lät kvinnorna stå för både arbete och omvårdnad, att många kvinnliga hippies tröttnade. Han tar också upp hur de äldre beatnikarna i Kalifornien ofta såg med förakt på de förvirrade och obildade hippies, för att sedan inte sällan inse att här fanns potential att bli gurus för de unga, gärna kvinnliga, sökarna. Crumbs syn på de mänskliga drivkrafterna är som synes inte alltför utopisk.
Crumb och det kollektiva undermedvetna
This is not a good town for psychedelic drugs. Reality itself is too twisted.
– Hunter S. Thompson
Crumb deltog i det psykedeliska experimentet, och identifierar en dålig tripp som själva orsaken till sin framgång. Han skriver om den långa period då hela hans verklighet var fuzzy och han fick en oväntad kontakt med det amerikanska kollektiva undermedvetna:
And what a boon to my art! It was during that fuzzy period that I recorded in my sketchbook all the main characters I would be using in my comics for the next ten years; Mr. Natural, Flakey Foont, Schuman The Human, The Snoid, Eggs Ackley, The Vulture Demoness, Shabno The Shoe-Horn Dog, this one, that one… which is interesting. It was a once-in-a-lifetime experience, like a religious vision that changes someone’s life, but in my case it was the psychotoic manifestation of some grimy part of America’s collective unconscious.
Många av hans karaktärer kan alltså ses som amerikanska arketyper, i synnerhet avseende 1968-perioden. Detta bidrar till att förklara varför Fritz, Mr Natural, Schuman the Human med flera blivit så populära. De säger något centralt om den moderna erfarenheten.
– Crumb har även illustrerat Bukowskis verk
Samtidigt har denna kontakt med det kollektiva undermedvetna gjort Crumb kontroversiell. Han arbetade sällan efter en medveten plan, utan det hela handlade snarare om medvetandeströmmar där handlingen utvecklade sig allteftersom han tecknade. Någon vilja att skriva läsaren ett specifikt budskap på näsan finns heller inte nödvändigtvis. Flera av hans serier angrips därför idag för att vara misogyna, pornografiska och rasistiska. Så har han talat om sin fientlighet mot kvinnor, och hur den kommit till uttryck i flera av hans serier. I flera serier arbetar han med de föreställningar och stereotyper kring raser som också är en del av det amerikanska kollektiva undermedvetna. Exempel på detta är Angelfood McSpade och When the Niggers take over America! Crumb har själv sagt att detta inte är avsett som rasism, men inte alla kan hantera serier som saknar ett tydligt, och godkänt, budskap.
Crumb är en inte alldeles oproblematisk vänsterman, men han har ofta intressanta reflektioner och är alltid givande att följa i intervjuer och dokumentärer (i förbigående kan nämnas att Zwigoffs dokumentär från 1994 nu finns på youtube). Han har ett intresse för myter, och har illustrerat Genesis (den hugade hittar en djuplodande, men kanske aningen långsökt, analys av Crumb som zenmästare här: Robert Crumb – The Sacred and the Profane).
Han påminner oss också om att vänsterns relation till konsumtionssamhället inte alltid varit så oproblematisk och okritisk som den är idag, så säger han bland annat:
They’re walking advertisements, they got advertisements on their clothes… it’s pathetic… the whole culture is one unified field of bought, sold, market researched Everything… there used to be that people fermented their own culture, you know, it took hundreds of years, it evolved over time. That’s gone in America. People now don’t even have any concept that there ever was a culture outside of this thing that is created to make money. Whatever is the greatest, latest thing, they’re into it. I just get disgusted with humanity after a while, for not having more intellectual curiosity about what’s behind all this jive bullshit.
Crumb är sammantaget en intressant person och en fascinerande serietecknare, han bidrar också med en bättre bild av 1968. Här påminner han inte minst om vikten av att ha ett positivt alternativ. 1960-talets borgerlighet, ”the squares”, hade det inte och därför var det svårt för dem att attrahera idealistisk ungdom. Men Crumb bidrar också med en realistisk, och avromantiserande, bild av hippie-eran, dess irrationella inslag som kändiskulter och märkliga trippar. Erans gurus och kultledare hade egentligen lika lite att erbjuda som the squares. Lösningen hade funnits i det europeiska arvet, inte minst från den konservativa revolutionen och traditionalismen, men historien och the powers that be ville just då annorlunda.
Mer 1968
Christian Kracht – Imperium
Fear and Loathing in Las Vegas
Kerouac – På väg
Om skribenten: Joakim Andersen
