Fredrik Lindström är av en svensk offentlighets mest intressanta gestalter, och har legat bakom spännande initiativ som Värsta språket och Världens modernaste land. Han har flera gånger representerat svenskarnas försiktiga intresse för egen historia och identitet. Som ett exempel på det kan även räknas boken Svitjods undergång och Sveriges födelse, skriven ihop med brodern och historikern Henrik Lindström. Det är på sitt sätt en spännande historierevisionistisk studie, där 1200-talet tas upp från ett annat perspektiv än det gängse.
Det svenska särfallet, ”världens modernaste land”, består bland annat i den starka centralmakt som förknippas med Vasa, och sedan bestått och tagit sig uttryck i allt från husförhören till den starka socialdemokratin. Svitjods undergång följer några av förelöparna till denna utveckling, till kristnandet och skapandet av det som skulle komma att bli Sverige, svenskarnas etnogenes. Bröderna Lindström visar att Sverige och svenskarna inte var några naturgivna företeelser, lika gärna kunde vi ha haft ett danskt Skåne eller ett norskt Götaland. Eller för den delen ett eurarktiskt vikingaimperium.
Svitjod
Vi kunde också ha haft en något mindre stat vid namn Svitjod med centrum i trakterna kring Uppsala, sannolikt med mer konservativa förtecken vad gäller både språk, samhälle och religion. Ett intressant historiskt faktum bröderna Lindström tar upp är att detta ord, Svitjod, på tämligen kort tid försvann (dock ej i utlandet, där man ännu talar om Sweden, Schweden och liknande). Det ägde rum på så kort tid att man kan misstänka en medveten politik bakom det hela. Skillnaderna mellan Sverige och Svitjod är intressanta. Så betydde Svitjod ordagrannt ”sveafolket”, då ”tjod” betydde folk. Castoriadis har beskrivit något liknande vad gällde de gamla grekerna, när de talade om att ”Aten” eller ”Sparta” gjorde det ena eller det andra syftade de egentligen på atenarna respektive spartanerna. Alltså tjod snarare än stat. Övergången från Svitjod till ”Svea rike” förebådar på så vis dagens Sverige, frikopplat från det svenska etnos.
Bröderna Lindström tar upp situationen inför Sveriges födelse. Det fanns götar och svear, de senare med Östersjöintressen och de förra snarare ett inlandsfolk. Några stater i vår mening fanns inte, däremot den traditionellt och kultiskt betydelsefulle sveakungen. Samtidigt ägde svearna rätten att både välja och avsätta dessa kungar, ibland tog de sig även rätten att slå ihjäl misshagliga ledare.
Inflytandet från den kristnade kontinenten kopplar bröderna till en ambition även hos kungar i Norden att kristna sina länder, och samtidigt etablera en starkare kungamakt. De tidigare kristnade götarna samarbetade här med kretsar i sveariket, bröderna visar att den historiska Eriksgatan antyder en medveten kompromiss mellan dessa båda. Men inte alla svear uppskattade utvecklingen, motståndet samlades kring folkungar (vilket avser både en släkt och ett motståndsläger, vilket delvis förvirrar det hela).
Dessa folkungar vände sig mot en utveckling där svear istället för att delta i ledung skulle börja betala skatt. Skatt var traditionellt något svearna utsatte andra folk för, den populära ledungen försummades också tidvis av de nya kungarna. Många svear vände sig också mot den starka påvliga kontrollen av religionen, och den nya form av kungamakt som inte var folkvald utan baserades på tal om ”Guds nåde”. Folkungarnas ledare var stormän, men det tycks också ha funnits många bönder i deras led. Bröderna Lindström visar att de inte var ensamma i detta konservativa motstånd, de hade många likasinnade i Norge (inte minst birkebeinarna) och på kontinenten (de av Evola uppskattade ghibellinerna). 1200-talet var blodigt, med flera strider och slag. Bland de stupade folkungaledarna finner vi Holmger Knutsson, som lokalt blev helgonförklarad. Bröderna är normalt mycket sakliga men just Holmger beskriver de som en stenhård gestalt, en aristokratisk rebell lika hemmastadd på slagfältet som i vildmarken.
– Holmger
Men svearna var inte enade, det var i synnerhet det västliga Fjärdhundraland som var motståndets centrum. Och motståndet slogs ner. Svitjod blev Svea rike, förändringarna blev betydande. Fjärdhundralands gränser ritades om, Stockholm anlades sannolikt för att kunna kväsa framtida uppror (stockholmskan har götiska inslag). De traditionella stormännen ersattes av ett av kungen utsett frälse, och en skarpare gräns mellan adel och folk än tidigare. Ett intressant faktum som tas upp i boken är de historiska banden mellan Fjärdhundraland och Dalarna, det landskap som därefter blev det konservativa fästet i Sverige. Många av de slagna rebellerna kan också ha flyttat till Finland och Norrland. Fjärdhundraland kämpade sedan på danskarnas sida under unionskrigen, i Svitjods gamla kärna kände man sig ännu inte som ”svenskar”.
Sammantaget är det en spännande historisk studie bröderna skrivit, där inte minst lingvistiken används för att ge exempel på Fjärdhundralands konservatism. Intressant är även att man återknyter till Bertil Lundman, som visat den antropologiska gränsen mellan Svea- och Götaland. Det kontrafaktiska Svitjod av idag, ”skuggorna av ett annat land”, antyds däremot bara, men bröderna menar att det sannolikt hade blivit ett mer konservativt rike. Om det geopolitiskt hade kunnat fortleva, kanske ska tilläggas. För den som inte är alldeles nöjd med dagens Sverige, ”världens modernaste land”, kan Svitjod i varje fall vara inspirerande. Om Sverige är staten, så är Svitjod en del av folket och landet, och det kan vara givande att leka med tanken att Holmger inte förlorat. Hur hade vårt samhälle då sett ut?
Om skribenten: Joakim Andersen
