Vad orsakar oro och konflikter i ett samhälle? Ett intressant svar på frågan ger den franske sociologen, ingenjören och ekonomen Pierre Guillaume Frédéric Le Play (1806-1882). Le Play befinner sig på samma gång nära en historiskt förankrad liberalism á la de Jouvenel och Hoppe, en organisk konservatism á la Burke och de Carvalho, och empiriskt inriktade socialstudier á la Marx och Wallerstein. Det kan alltså finnas en hel del av intresse i hans tänkande för den som strävar mot en fjärde politisk teori, och ett sundare samhälle.
Familj och sociala auktoriteter
It manifests itself with individuals by the loss of religious sentiments; in the family by sterility; in the state by contentions and civil war.
– Le Play om samhällens förfall
Le Play förenade ett sociologiskt och ekonomiskt perspektiv. Hans metod var empirisk, bland annat levde han med familjer i olika delar av Europa och Asien för att få en bättre bild av deras ekonomi och seder. Samhällets kärna, eller urcell, är för Le Play inte individen utan familjen. Hans studier för tankarna till Wallersteins tal om semiproletärer, Le Play stötte aldrig på en rent proletär familj. Istället var lönarbetet enbart en inkomstkälla bland flera. Det fanns normalt olika sedvänjor och traditioner som ålade arbetsgivaren att bistå arbetaren på olika vis, exempelvis genom att låta dennes kor äta gratis.
Le Play betonar vikten av dessa sedvänjor, och överhuvudtaget det han beskriver som en reciprok, ömsesidig, relation mellan arbetsgivare och arbetare. När relationen blir opersonlig och monetär, en ren anställning som kan sägas upp när som helst, är den sociala stabiliteten hotad. Le Play skriver om den traditionella plikten att ta hand inte bara om arbetaren utan hela hans familj:
The same obligation is no longer recognized in the modern world; hence, social peace is endangered.
Det finns alltså feodala inslag i det Le Play ser som ett stabilt samhälle, mycket riktigt beskriver han också den historiska feodalismen i tämligen positiva ordalag. Men familjen hotas inte bara av monetarisering och proletarisering, även den lika arvsrätten hotar den. Le Play försvarar häftigt det han kallar ”testamentär frihet”, vilket innebär att familjefadern kan lämna en gård odelad till en arvinge. Han menar att detta leder till ökad auktoritet och även större solidaritet mellan syskonen (vilka då ofta levde tillsammans även efter föräldrarnas död). Här möter vi två skilda sätt att se på egendom. Le Plays ligger närmare det äldre, där egendomen inte bara är ett penningvärde utan hör samman med en viss familj eller ätt (man kan jämföra med Günther och Darré). Mot detta står en mer modern och individualistisk inställning.
Le Plays noggranna studier av olika familjetyper har bildat skola, och lämpar sig väl för den konservativt sinnade sociologen. Han menar att den patriarkala familjen, med stor respekt för kvinnorna, leder till stabilitet bättre än den instabila familjen. Samtidigt fokuserar han på såkallade sociala auktoriteter. Sådana finns i varje samhälle, det är de människor som genom flit och dygd blir förebilder i sina lokalsamhällen. Le Play beskriver dem med följande ord:
…they religiously preserve the customs of their ancestors, to transmit them to their descendants. They are united with their workmen by ties of affection and respect.
Han är därför motståndare både till en förvuxen stat som fråntar denna grupp deras auktoritet, och till laissez faire-doktriner som ser anonyma marknadsrelationer mellan människor som något oproblematiskt eller rentav föredömligt. Idealet är alltså ett organiskt samhälle, med ömsesidiga och stabila relationer mellan människor.
Metapolitiken och roten till det onda
…the communal life, by its institutions as well as by its manners, tends to stifle parochial strife.
– Le Play
Ett sådant organiskt samhälle lever vi inte i, och Le Play försöker också förklara detta. Han menar att arbetare normalt är konservativa, det är alltså inte de som för in subversiva tendenser i samhället. Istället utgår han från att rikedom och makt lätt korrumperar, den problematiska gruppen är alltså eliten. Han visar hur det franska hovet blev en källa till moralisk korruption, och hur den absoluta monarkin lade grunden för den våldsamma centralisering och de brott med lokala traditioner som var Terrorn. På liknande vis finns det alltid en frestelse för arbetsgivare att bryta med den traditionella relationen med arbetarna. I synnerhet parvenus, de nyrika, tenderar enligt Le Play att behandla sina forna kamrater illa. Sådana svek leder föga förvånande till framväxten av mer eller mindre radikala arbetarrörelser.
I likhet med de Carvalho och Evola är Le Play skeptisk till den klass av byråkrater och intellektuella som växt fram kring den moderna staten. I egenskap av byråkrater och lagstiftare tränger de undan de sociala auktoriteterna och lokal autonomi (jämför kommunsammanslagningarna i Sverige, samt Leoni och Hoppe). I egenskap av ideologer sprider de farliga doktriner som snart sagt alltid leder till en starkare stat och ett svagare civilsamhälle. Le Play citerar Richelieu:
In a well-constituted state, the true policy is to have more masters of mechanical arts than masters of the liberal arts.
– Le Play
Det goda samhället styrs alltså enligt Le Play snarare av sedvänjor och religion än av en stor stat och dess byråkrati, detta gäller också det ekonomiska livet. En central fråga är familjens välgång, där sedvänjorna ålägger arbetsgivare ett konkret ansvar (snarlikt det Mandel kallar lönens moralisk-historiska komponent). Staten är relativt begränsad, och överlåter mycket av politikens uppgifter på lokala gemenskaper. Även staten står under sedvänjors och religionens kontroll, Le Play talar om ”sovereignty united with religion”. Bland hans förebilder finner vi Kanada, Schweiz och Baskien. En intressant fråga man kan ställa sig är i vad mån folkhemsprojektet innehöll inslag av detta, genom social trygghet och ömsesidiga avtal mellan arbetsgivare och arbetare. Samtidigt som det också innehöll mer problematiska inslag.
Le Play utvecklar också vad man kan kalla metapolitiska tankegångar, när han försöker identifiera det ondas källor. Han talar om den revolutionära andans dominans, och korruption av språket. Så spårar han hur ord som ”frihet”, ”demokrati” och ”jämlikhet” förändrats över tid (jämför Günther). Han ger också konkreta förslag på hur samhället kan reformeras, där inte minst familjen, religionen och de sociala auktoriteterna står i centrum. Dessa förslag förenar konservativt fokus på sedvänjor och moral med socialreformistiska krav på social trygghet och liberal kritik av den förvuxna staten.
Det finns kort sagt en hel del av värde hos Le Play, inte minst då han föregriper en ”fjärde politisk teori” som samtidigt tydligt återknyter till det för-moderna Europa (och Västasien och Nordafrika, vars kulturer Le Play överlag beskriver med sympati och respekt). I en era fixerad vid den tänkta konflikten mellan ”stat” och ”marknad”, ”individ” och ”kollektiv”, erbjuder Le Play ett värdefullt och fräscht tredje perspektiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
