Gratistidningen Metro hade en gång en krönikör vid namn Johan Staël von Holstein. Jag skrev flera elaka texter om denne von Holstein, i ärlighetens namn får jag erkänna att det inte var svårt att skriva satir om honom. Hans världsbild var redan en karikatyr, med arga men förvirrade angrepp på social- och sverigedemokrater och andra ”parasiter”.

Det tycks vara en oskriven lag att Metro alltid måste ha en nyliberal krönikör med en världsbild lika komplex och verklighetsförankrad som en väckelsepredikant, von Holsteins plats har numera fyllts av en man med det något tråkigare namnet Johan Norberg. Norberg för vidare den holsteinska traditionen av upprörd förvirring, och har till denna adderat ett underhållande inslag av dumdryghet. Detta blir särskilt tydligt i den artikel han skrivit om konservativa Marika Formgrens uppmaning till bojkott av Dagens Nyheter.

Norberg och kampen om språket

Historien lär oss att vi inte lär någonting av historien.
– Johan Norberg

Johan Norberg är ett bra exempel på varför den såkallade högern aldrig klarat sig i kulturkampen, i jämförelse med exempelvis en Adorno eller Foucault framstår en Norberg och en von Holstein som knappt litterata och bortkomna små barn. Kulturkampen är en form av språkpolitik, den som introducerar och definierar begreppen avgör också historien. Detta gäller exempelvis begrepp som ”rasism”, ”neofascism” och ”vit makt-miljöer”. Följer man dessa begrepps historia hittar man snart deras ursprung i radikal vänster, deras påverkan på debatt och samhälle framstår då heller inte längre som särskilt gåtfull. De skadar Europa och Norden av den enkla anledningen att det är själva avsikten med dem, det var därför de myntades från början.

Sådana begrepp sväljer en Norberg med hull och hår. Han slänger beskyllningar om rasism, antisemitism och vit makt vilt omkring sig, tillsynes okunnig om hur det trasar sönder de ömtåliga värden som är reell yttrandefrihet och civilisation. Detta är ett mönster hos Norberg och inte bara en följd av hans underkastelse under politiskt korrekt vokabulär. För några år sedan lustmördades hans dåligt underbyggda resonemang i boken Migrationens kraft – därför behöver vi öppna gränser av ekonomen Tino Sanandaji. Norberg svarade gärna med att beskriva, och misstänkliggöra, Sanandajis motiv hellre än att bemöta honom med fakta (Norberg är kort sagt inte ekonom, och han är definitivt inte idéhistoriker heller).

Något liknande äger rum i Norbergs krönika om Marika Formgren. Det påstås ofta att rasister och andra ”dehumaniserar” människor, bland de mer stötande inslagen i Tredje riket var när judar jämfördes med råttor och baciller. Men frågan är om det inte är just detta en Norberg ägnar sig åt när han talar om politiskt aktiva människor som ”brunt ogräs” och stinkande ”brun sörja”.

Som självutnämnd liberal lämnar Norberg kort sagt en hel del övrigt att önska, han borde läsa John Stuart Mills varningar för hur en majoritet kan tysta en obekväm (”rasistisk”?) minoritet även utan att använda sig av lagstiftning. För att citera Mill:

First, if any opinion is compelled to silence, that opinion may, for aught we can certainly know, be true. To deny this is to assume our own infallibility.

Lättviktigt användande av begrepp som ”rasist” och ”brunt ogräs” torde Mill snabbt ha känt igen som sådana sätt att tysta åsikter och debatt. För att vara rättvisa mot den idétradition Norberg tror att han företräder bör vi dock kort nämna att inte alla nyliberaler och libertarianer är lika oförmögna och omedvetna om språkpolitik som Norberg. En Hans-Hermann Hoppe eller en Murray Rothbard kan här nämnas som exempel, ingen av dessa har lidit av Norbergs starka attraktion till vänsterns begrepp och sentiment.

Vem är egentligen extremist?

Det verkligt intressanta här, själva kärnfrågan, är vem som egentligen är ”extrem”. Det talas i svensk debatt ofta om ”högerextremism”, men det talas aldrig om kraven på fri invandring som extrema. Sådana krav dyker upp i allt från diverse ungdomsförbund till böcker som kräver ”öppna gränser”. Men börjar vi fundera lite över saken inser vi att öppna gränser skulle innebära en så total omvandling av Sverige, både ekonomiskt, socialt och kulturellt, att det inte ens går att beskriva som en revolution. Kravet är i sig extremt.

Här kan vi också identifiera en del av den anti-europeiska miljöns ständiga trumf på hand. Under det kalla kriget var det många som såg kommunismen som ”sympatisk men orealistisk”. På liknande vis har idag kraven på fri invandring den moraliska fördelen att ses som ”sympatiska men inte genomförbara”. Så länge detta är fallet befinner vi oss ständigt i ett underläge. Vi måste därför sprida insikten att fri invandring är orealistiskt och osympatiskt, målet är en värld där människor inte vill lämna sina hem. För att skapa en sådan värld behöver vi nya former av anti-imperialism och fredsrörelse. Vi behöver också språkpolitik, och en tydligare distinktion mellan flyktingar och lycksökare. Det är inte moraliskt fel att vara en lycksökare, men det är heller inte moraliskt fel att prioritera sin egen och de sinas välmåga framför lycksökarens.

Norbergs text är alltså en samling exempel på oförmåga och oförskämdheter. Intressant är också hans förhållande till sverigedemokraternas Mattias Karlsson. När Norberg i sin hjälplöshet försöker bevisa att Motpol är ”brunt” vänder han sig nämligen till Karlsson, som tidigare beskrivit oss med orden ”direkt demokratiföraktande, rasistisk och antisemitisk”. Det underhållande är att Norberg normalt inte ser Karlsson som sakkunnig vad gäller någonting, men gör undantag för en situation där Karlsson upplevde någon sorts politisk konflikt med Motpol och dessutom inte var vid sina sunda vätskor. Vi tar kort sagt Norbergs citat, och Norberg överhuvudtaget, med en nypa salt.

Så, för att göra en lång historia kort. Det pågår en kulturkamp, riktad mot Europa och Norden. Kampen om språket, och begreppen, spelar en viktig roll. ”Liberalen” Norberg springer där det anti-europeiska lägrets ärenden (trots att en Hoppe skulle kunna förklara läget för honom). I denna kulturkamp har samtidigt journalister och andra använt sig av grova övertramp för att tysta en kritisk opinion, uthängningen av ”Julia Caesar” var ett sådant övertramp. Detta är det John Stuart Mill varnade för, men även här ställer sig Norberg på fel sida och försöker genom ”brunmålning” skada Marika Formgren.

Vi lär oss av detta alltså att inte alla politiskt korrekta, inte alla bland ”ideologins vakthundar”, ser sig som vänster. En del, som Norberg, ser sig själva som liberaler. Lika föraktansvärt är deras agerande, men till skillnad från den politiskt korrekta ”vänstern” kan man här också tala om ett betydande inslag av ren dumhet. Många kan bete sig ohedervärt, men bara helidioten agerar ohedervärt åt motståndarlaget.

Norbergs krönika läser vi här

Det växer brunt ogräs i utkanten av den borgerliga rabatten

Marika Formgrens krönika läser vi här

DN har förklarat krig

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.