Camille Paglia är en italiensk-amerikansk kultur- och konsthistoriker, i gränslandet mellan hednisk och feministisk världsbild. Hon är på samma gång lesbisk och en försvarare av män mot former av feminism hon upplever spårat ur. I hennes rika produktion finner vi bland annat Sexual Personae, där hon beskriver hur hedniska arketyper överlevt i populärkulturen. Den är även ett bra exempel på hennes intresse för mänsklig psykologi och myter (och väl värd att läsa parallellt med Bachofen och Evola). Hon spelade en central roll i de såkallade feministiska ”sexkrigen”under 1970- och 80-talen, det är i viss mån hennes förtjänst att man idag både kan kalla sig feminist och använda läppstift.
Paglia är kort sagt en mycket intressant och givande bekantskap, och min personliga favoritfeminist. Det är därför positivt, och kanske ett tecken i tiden, att Salon just nu publicerar en längre intervju med henne. Paglia ger där flera värdefulla insikter i fenomenet politisk korrekthet
Bristen på respekt
Paglia beskriver de politiskt korrekta som okunniga och hycklande. Så tar hon upp hur de kan förena krav på förståelse för islam med en nedlåtande inställning till sydstatares kristendom. Hon är själv ateist, men medveten om det djup som finns i de olika religiösa traditionerna. En liknande respekt saknas hos en Dawkins och en Hitchens. Resultatet är en hyper-politiserad miljö, Paglia skriver:
We have a whole generation of young people who are clinging to politics and to politicized visions of sexuality for their belief system. They see nothing but politics, but politics is tiny.
En effekt av detta är att kulturen blir tråkig och ointressant. Paglia tar särskilt upp politiskt korrekt humor, som hon beskriver som nedlåtande och trist. Hon jämför den med den risktagande och konfrontativa humor hon själv uppskattade under 1960-talet, och nämner Donald Trump som en bättre komiker i den skolan än en John Stewart. Trump är trots allt ”anti-PC”, och inte rädd för att vara ”elak och oförskämd”. Vi bör vara medvetna om att vi lever i en konsensuskultur, där oförskämdheter framstår som djupt problematiska så snart de inte kommer från en officiellt godkänd offergrupp (i synnerhet om de riktas mot en sådan). Detta sakernas tillstånd bör problematiseras, i varje fall om vi uppskattar ett fritt samhälle. Den insikt vi bör ta med oss är följande: ”det är ingen katastrof om någon är oförskämd mot Adam Tensta”. Debatten hittills har mer varit en pseudo-debatt, där det mer handlat om ifall någon var oförskämd mot honom, och i så fall hur mycket, och om det var medvetet. Men nog om det, åter till Camille Paglia.
Bristen på psykologi
We’re in a period right now where nobody asks any questions about psychology. No one has any feeling for human motivation. No one talks about sexuality in terms of emotional needs and symbolism and the legacy of childhood… and thus in this period of psychological blindness or inerteness, our art has become dull.
– Paglia
Bristen på respekt hänger nära samman med bristen på psykologi. Paglia har i sina böcker visat ett djupgående intresse för det mänskliga psyket, även dess mörkare sidor. Hon är exempelvis medveten om skillnaderna mellan män och kvinnor, skillnader som gör det till en grov förenkling att enbart tala om ”patriarkatet”. De flesta män lever i ett matriarkat när de börjar forma sin identitet, och den förkrossande majoritet som varken är våldtäktsmän eller bisexuella är beroende av kvinnligt samtycke för att ha ett sexliv. Paglia tar upp denna aspekt när hon beskriver Bill Clinton och Bill Cosby, två män som utsatt mängder av kvinnor för övergrepp. En bidragande orsak till detta, förutom att de båda uppenbarligen är kräk, finner Paglia i en rädsla hos båda männen. Hon skriver:
Young feminists need to understand that this abusive behavior by powerful men signifies their sense that female power is much bigger than they are! These two people, Clinton and Cosby, are emotionally infantile – they are engaged in a war with female power!
Men politisk korrekthet saknar nästan helt intresse för psykologi. En effekt av detta är att många feminister saknar förståelse och empati för de svårigheter som kan drabba män, och skillnaderna mellan män och kvinnor. Här tycks Paglia även kritisera fenomenet ”slut walks”, hon konstaterar att med den sexuella frigörelsen kom också ett ansvar för vilka situationer man försatte sig i. Hon tar också upp den utbredda kvinnliga besvikelsen över att deras manliga partners inte fungerar mer som kvinnor, en besvikelse som hade kunnat mildras om psykologiska insikter varit mer utbredda.
Bristen på allmänbildning
Paglias centrala kritik av politisk korrekthet är den brist på allmänbildning den hänger samman med. Hon har tidigare avbrutit intervjuer när frågorna blivit för ointelligenta, vilket i vår allt dummare tid får ses som en befriande attityd. Vi har idag bästsäljande ”ateister” som vet ytterst lite om religiösa traditioner och deras djup, vilket bland annat beror på att Sofokles med flera inte längre är en central del av utbildningen.
Vi har samtidigt en akademisk värld som förvandlats till det Paglia kallar ”caretaking nursery schools”. Problemet är inte bara hur lite människor vet, utan att de inte ens är medvetna om hur lite de vet. Detta är en central förutsättning för politisk korrekthet. Paglia skriver:
Now we have people emerging with Ivy League degrees who have no idea how little they know about literature or history. Their minds are shockingly untrained. They’ve been treated as fragile emotional beings throughout their schooling. The situation is worsening year by year, as teachers have to watch what they say and give trigger warnings…
Denna okunskap är en förutsättning för politisk korrekthet, känner man inte till sådant som den arabiska slavhandeln med både afrikaner och européer, eller importen av ”indentured servants” från Nordeuropa till Nordamerika, är det lätt att man inte inser hur komplext exempelvis slaveriet var. Då kan man lätt få sin bild av företeelsen från Hollywoodfilmer, och blir ett lätt offer för en binär världsbild. Detsamma gäller om man saknar kunskaper om mäns och kvinnors psykologi.
Sammantaget är Pagliaintervjun alltså väl värd att läsas, hon ger en god diagnos av vårt samhälle och visar inte minst att feminism kan vara många olika saker.
Intervjun:
Salons intervju – del två
Del ett
Mer Paglia
Camille Paglia
Camille Paglia revisited
Om skribenten: Joakim Andersen
