Den 17 juni mördades nio människor brutalt i en kyrka i Charleston. Den misstänkte gärningsmannen, 21-årige Dylann Roof, beskrivs som en vit rasist, han tycks också ha haft en trasig uppväxt och ett skört psyke. Angrepp på civila är naturligtvis inte acceptabelt, oavsett om förövaren är vit eller svart.

Efter massakern har vi kunnat följa hur en kampanj inletts för att koppla Roofs angrepp till sydstatsflaggan, och de facto förvisa den från det offentliga rummet i södra USA. Obama gav klartecken till detta genom ett tal där han sade att:

For many, black and white, that flag was a reminder of systemic oppression. It’s true a flag did not cause these murders. But the flag was a reminder of oppression. By taking down that flag, we express God’s grace.

Flera stora varuhus har därefter slutat sälja flaggan, och krav har rests på att den ska försvinna bland annat från offentliga byggnader. Denna utveckling är oroande, och dessutom orättvis.

Flera amerikanska nationer

Den officiella berättelsen, ”narrativet”, är förenklad bortom det infantila. Så kretsar allt kring en tillrättalagd version av den amerikanska historien (med ett kort inhopp av Hitler), där ”de vita” hållit ”de svarta” nere och varit elaka mot dem. En symbol för denna organiserade illvilja har varit sydstatsflaggan, och det är inte mer än rätt att den nu försvinner när ”de vita” återigen påmint oss om hur elaka de är.

Problemet med denna berättelse är att den inte håller. Bland annat för att ”de vita” i USA inte är någon enhetlig grupp. Tvärtom består de av flera nationer med långa historier och olika kulturer, nationer som dessutom befunnit sig i konflikt under hundratals år. Inbördeskriget var en sådan konflikt, det ohederliga draget att koppla en flagga till en massaker är ett annat inslag i den långa kampen mellan dem.

En av dessa nationer är de nordliga ”yankees”, härstammande i hög grad från engelska puritaner. Bland dessa uppstod mycket av dagens politiskt korrekta världsbild. Andra nationer är de såkallade ”scots-irish”, en tämligen hårdför grupp för vilken oberoende ofta stått i centrum. Många av dessa kämpade på sydstatssidan under inbördeskriget, det innebär inte att deras intressen var identiska med slavägarnas med aristokratisk kultur (ytterligare en amerikansk nation, förövrigt). För ättlingarna till dessa ”scots-irish” är sydstatsflaggan en viktig symbol, en symbol snarare för oberoende och stolthet än rasism.

Ser man det på detta vis inser man att den ovan nämnda ”officiella berättelsen” i själva verket är yankee-propaganda, en hårt vinklad version avsedd att dölja det faktum att det pågår ett kulturkrig mellan de amerikanska nationerna. Obama är förövrigt en yankee, vilket förklarar mycket av hans politik. Angreppet på sydstatsflaggan är i varje fall ett inslag i en kulturkamp, och dessutom en form av kulturellt övergrepp. Det är ungefär lika nobelt att ta ifrån en amerikansk nation dess flagga som det var att påstå att kurder egentligen var ”bergsturkar”.

Den som är intresserad av detta perspektiv rekommenderas HBD-bloggaren Jaymans artiklar på temat:

American Nations Series

New Eastern Outlook – Charleston Shootings Trigger Confederate Lynching Jihad

Nya Tider – Sydstatsflaggan bannlyses i flera delstater/

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.