En central insikt i den genuina högerns historieskrivning är att den moderna eran är massans tidevarv. Detta betraktas inte som något positivt. Under tidigt 1900-tal växte fröna till vad man kan kalla en alternativ modernitet fram, en realistisk sociologi och psykologi såg dagens ljus. Hit kan räknas Pareto, Mosca, Sorel och Michels, delvis också Freud. Till deras skara hör också Gustave Le Bon (1841-1931).
Denna realistiska sociologi inkluderade bland annat elitteorier, vilket innebär att den inte var alltför tjänlig som legitimerande ideologi för ”demokratin”. Samhällen styrs alltid av små eliter, även när dessa påstår att så inte är fallet och på så vis undflyr sitt ansvar. Störtar man en elit tar en ny dess plats, inte nödvändigtvis en bättre. Et cetera. För vår tids alternativa höger, neoreaktionärer och andra, finns det däremot mycket av intresse att hämta i Paretos och Le Bons klarsynta insikter.
Gustave Le Bon
The destruction of a society may be very rapid, but its reconstruction is always very slow. Sometimes man requires centuries of effort to rebuild, painfully, that which he destroyed in a day.
– Le Bon
Le Bon var bland annat uppfinnare, antropolog och socialpsykolog. I likhet med bland annat Georg Simmel och Gabriel Tarde intresserade han sig för massan som psykologiskt fenomen, och massans psykologi. Både Mussolini och Edward Bernays, fascismens respektive den moderna reklamens skapare, läste honom flitigt.
Le Bon arbetar med några grundläggande begrepp, bland annat individualism och kollektivism. Bland dessa återfinner vi ”the genius of race”. Le Bon utgår från existensen av raser, med delvis olika egenskaper. Han talar bland annat om de latinska folken och de anglo-saxiska. Samtidigt betonar han att det inte finns några ”rena raser”, istället använder han begreppet för att beskriva ”historiska raser”. En sådan historisk ras är resultatet av att flera olika grupper, i Sverige bland annat götar, svear och lite daner och finnar, bildat en harmonisk helhet efter att under århundraden ha utsatts för ”similar conditions of environment, similar ways of life, common institutions and beliefs, and an identical education”. Le Bons ras har alltså mycket gemensamt med Evolas ”race of soul”, ett antal mentala drag och en specifik stil eller Gestalt. I vår tid skulle man snarare tala om kultur, även om man då bara delvis fångar innebörden (den nya högerns begrepp biokultur är alltså bättre).
In the present condition of things the evolution of societies subject to factors of three orders: political, economic, and psychological. These have existed in every period, but the respective importance of each has varied with the age of the nation.
– Le Bon
Le Bon betonar de ”sega” strukturerna, de olika rasernas djupdimension. Så skiljer han mellan ”ancestral concepts”, ”an unconscious legacy bestowed at birth”, och ”acquired or intellectual concepts”. Det förstnämnda är förklaringen till varför olika nationer har olika styrelseskick, och inte minst varför samma styrelseskick fungerar väldigt olika på olika platser. Här för Le Bon som synes tankarna till insikten att liberal demokrati kanske inte passar lika bra i alla länder, och till tankegångar som idag gärna beskrivs som HBD, Human Bio-Diversity:
Institutions and governments are the product of the race. They are not the creators of an epoch, but are created by it. Peoples are not governed in accordance with their caprices of the moment, but as their character determines that they shall be governed. Centuries are required to form a political system
and centuries needed to change it. Institutions have no intrinsic virtue: in themselves they are neither good nor bad. Those which are good at a given moment for a given people may be harmful in the extreme for another nation.
Ur detta följer naturligt en konservativ sida hos Le Bon. Det tar lång tid att bygga upp institutioner som passar ett givet folk, men de kan på kort tid raseras.
Här finner vi också Le Bons teori kring civilisationers uppgång och fall. Han identifierar nedgången i förlust av karaktär snarare än intelligens, och i förlusten av de centrala idéer som animerade civilisationen. Le Bon påminner här om de Gobineau:
With the definite loss of its old ideal the genius of the race entirely disappears; it is a mere swarm of isolated individuals and returns to its original state — that of a crowd. Without consistency and without a future, it has all the transitory characteristics of crowds. Its civilisation is now without stability, and at the mercy of every chance.
Det tycks dock även finnas en möjlighet för sådana civilisationer att finna nya centrala idéer. Civilisationer i nedgång genomlider ett antal gemensamma fenomen, bland dem ett snabbt växande antal lagar. Här för Le Bon som synes tankarna till Bruno Leoni:
This prodigious need of regulation does not appear to be new in history. It has already appeared among many peoples, and notably among the Romans and the Byzantines, at their periods of lowest decadence, and it must have contributed greatly to hasten the final dissolution.
Le Bon och socialismen
Hatred and envy in the lower classes, intense egoism and the exclusive cult of wealth in the directing classes, pessimism among thinkers: such are the general modern tendencies. A society must be very solidly established to resist such causes of dissolution.
– Le Bon
Le Bon ägnade socialismen ett betydande intresse, och var i grunden anti-socialist. Han betraktade den som en ny religion, baserad mer på känslor än förnuft och spridd av ett antal ”apostlar”. Samtidigt såg han den som farlig. Bland annat för att den var anti-individualistisk, och Le Bon såg kreativa individer som det som förde samhällen framåt. Han menade också att socialismen, åtminstone i de latinska och tyska länderna, skulle bli en statssocialism som skulle absorbera hela samhället och därmed döda både individualism och initiativförmåga. Här var han inne på liknande tankar som Burnham och Gottfried avseende ”den nya klassen” och ”den manageriella revolutionen”:
It is, in fact, the bureaucracy that governs France to-day, and will necessarily govern her more and more. The power of the State is scattered among innumerable hands.
Han menade också att det land som anammade socialismen skulle få svårt att klara sig i konkurrensen med andra länder, och att det var mest troligt att det skulle röra sig om ett land i Europas fattiga periferi.
Vi kan idag betrakta Le Bons dikotomi mellan ”individualism” och ”kollektivism” som något förenklad. Hans analys av socialismen innehåller trots detta mycket av intresse. Så analyserar han de olika människotyper som bär upp socialismen. I likhet med de Carvalho ser han det stora akademiska ”proletariatet” av människor med utbildning men utan möjligheter att avancera socialt i den grad de skulle önska som farliga, han talar här om ”demi-savanter”. Le Bon skriver:
Our theoretical education, instilled from our text-books, prepares the pupil for absolutely nothing but public functions, and makes the pupil absolutely unfitted for any other career, so that he is obliged,
in order to live, to make a furious rush toward the State-paid employments. But as the number of candidates is immense, and the number of places very small, the great majority fail, and find themselves without any means of existence – outcasts, in fact, and naturally insurgents.
Le Bon identifierar också en grupp av ”apostlar” som viktiga för ideologins spridning. Här citerar han Lombroso:
“Insane persons and fanatics with altruistic tendencies have arisen in all ages,” writes Lombroso, “even in savage times, but then they draw their aliment from religious. Later, they throw themselves into the political factions and anti-monarchical conspiracies of the period. First crusaders; then rebels; then knights-errant; then martyrs of faith or atheism.
Intressant är också att Le Bon i sin analys av relationen mellan klass och ideologi identifierar samma moment 22 som på sin tid Adrian Molin:
The theorists, who know very little of his real nature, have no suspicion that it is precisely in the plebeian that Socialism will one day meet its most formidable enemy; on the day when it shall seek to pass from theory to practice. The working classes, and still more the peasants, have the instinct of property at least as highly developed as the middle classes.
Le Bon menar även att socialismen missar den viktiga tredje faktorn, vid sidan av kapital och arbete, närmare bestämt intelligensen. Han invänder mot kollektivismen också att kampen för tillvaron, konflikten, mellan både grupper (”races and classes”) och individer fyller en viktig funktion. Man neutraliserar den på egen risk.
Le Bon och massan
While all our ancient beliefs are tottering and disappearing, while the old pillars of society are giving way one by one, the power of the crowd is the only force that nothing menaces, and of which the
prestige is continually on the increase. The age we are about to enter will in truth be the Era of Crowds.
– Le Bon
Le Bons tankar kring socialism, utbildning och civilisation är kort sagt intressanta. Men det är för sin analys av massan och dess psykologi han är känd. Hans utgångspunkt för tankarna till Freud. Människan styrs i högre grad av det irrationella än vi vill erkänna. Detta gäller både individer och grupper.
Men i grupp kan individen förändras, det uppstår då vad Le Bon kallar en massa. Massan är än mer präglad av det undermedvetna än individen (detta innebär i förbigående att det Le Bon kallar ”the genius of race”, ibland, kan verka genom massan). Individen påverkas när han eller hon blir del av en massa:
In the collective mind the intellectual aptitudes of the individuals, and in consequence their individuality, are weakened. The heterogeneous is swamped by the homogeneous, and the unconscious qualities obtain the upper hand.
Le Bon noterar att den som uppgår i massan tar flera steg neråt vad gäller civilisation och intellekt. Här anar vi släktskapet med Evola, den borgerliga individen har nackdelar men allt som är anti-bourgeoisie är för den skull inte av godo. Exempelvis uppgåendet i massan.
Massan bildar vad Le Bon kallar ”a single being” eller ”a collective being”. Den följer andra psykologiska lagar än individen. Så noterar Le Bon att massan inte kan utföra intellektuellt krävande uppgifter. Inte heller förstår massan komplexa idéer. Komplexa idéer måste genomgå en förenkling, vilket kan kräva tid:
Ideas being only accessible to crowds after having assumed a very simple shape must often undergo the most thoroughgoing transformations to become popular. It is especially when we are dealing with somewhat lofty philosophic or scientific ideas that we see how far-reaching are the modifications they require in order to lower them to the level of the intelligence of crowds.
Samtidigt noterar Le Bon att tendensen att se massan som kriminell är felaktig. Individen förvandlas i massan till en barbar, ”a creature acting by instinct”, och barbaren är lika kapabel till heroism som till illdåd. Massan är spontan, våldsam och rasande, men den är också entusiastisk och heroisk. Den kan exempelvis vara dödsföraktande i strid, eller kapabel till handlingar präglade av stor generositet och nåd.
Massan drivs heller aldrig av egenintresse, i varje fall inte medvetet, utan av högre ideal. Även när den är manipulerad drivs den av tron på ett ideal. Det tar däremot lång tid för ideal att nå den nivå av kollektiv internalisering där de kan motivera en massa. Och därefter även lång tid att utplåna dem.
I likhet med Evola betraktar Le Bon massan som ”feminin”, han avser då en metafysisk definition av det feminina. Egenskaper både Evola och Le Bon ser som metafysiskt feminina är bland annat impulsivitet, irritabilitet, frånvaron av kritiskt tänkande, och överdrivna känslor. Föga politiskt korrekt menar Le Bon att vi finner dessa egenskaper hos ”kvinnor, vildar och barn”.
Vi behöver inte dela Le Bons tidstypiska åsikt, ur ett metafysiskt perspektiv innebär detta dock att massan söker ledare. Le Bon diskuterar olika slags ledare, bland annat de som uppstår i massan själv. Mer intresserad är han av det han kallar ”caesarer”. Le Bon skriver:
The type of hero dear to crowds will always have the semblance of a Caesar. His insignia attracts them, his authority overawes them, and his sword instils them with fear. A crowd is always ready to revolt against a feeble, and to bow down servilely before a strong authority.
Le Bon menar att massan beundrar prestige, därav ledares militäruniformer och liknande. Massan föraktar också svaghet, och tolkar gärna vänlighet som en form av svaghet. Den kan hysa en motvillig respekt även för en hårdför men stark auktoritet, men sörjer aldrig en svag ledare.
Le Bon intresserar sig för grundarna av imperier och religioner, och finner att de haft sådan prestige i hög grad som del av sina personligheter, liksom en naturlig psykologisk begåvning.
För att förstå hur man påverkar massan identifierar Le Bon fyra centrala begrepp: affirmation, repetition, prestige, and contagion. Han skiljer också mellan den homogena och den heterogena massan, analyserar anonymitetens betydelse och tar upp den numerära faktorns psykologiska betydelse. Sammantaget är det hela intressant, man kan dra slutsatser om allt från oroligheterna i förorten till ”näthatet” och modern reklam om man läser Le Bon kritiskt. Samtidigt finns här ett moment 22 för den konservative läsaren, för konservatismen och massan är inga naturliga lierade. Här finns en möjlig tolkning av Le Bons tal om massan som uttryck för, eller röst åt, ”genius of the race”, exempelvis i följande stycke:
Persuasion is never rooted in reason. When people are gathered together to consider a question of politics, religions, or morals, they are the dead, not the living, who discuss. They are the souls of their ancestors that speak from their mouths, and their words are the echoes of the eternal voices of the dead, to which the living are always obedient.
Så ser han socialismen som en arkaisk form av återvändo till kollektivet, man kan tolka vissa former av nationalism på liknande vis. För det mesta betraktar den konservative dock massan som problematisk. Detsamma gäller försök att mobilisera den politiskt, don Colacho talar här om att det inte är värt att försöka vinna med vilka metoder som helst. Ett återkommande tema i modern höger har varit att ersätta massan med mer organiska grupper, exempelvis den nysvenska korporatismen, den lokala demokratin, eller i vår tid intresset för mannaförbund. Men hur uppnår man detta utan att alls förhålla sig till massan? Och vad händer när man gör det? Det är en av de centrala frågeställningarna för varje höger, det är också en av de svåraste.
Civilisations as yet have only been created and directed by a small intellectual aristocracy, never by crowds. Crowds are only powerful for destruction… In consequence of the purely destructive nature of their power crowds act like those microbes which hasten the dissolution of enfeebled or dead bodies. When the structure of a civilisation is rotten, it is always the masses that bring about its downfall.
– Le Bon
Oavsett hur man ser på saken framstår i varje fall dagens partibaserade, anonyma och centraliserade parlamentarism som problematisk ur Le Bons perspektiv. Den leder exempelvis logiskt till kapitalstarka särintressens inflytande, på ett sätt som inte det lokala självstyret gör. Den leder också, givet Le Bons analys av massans psykologi, till en offentlig debatt präglad av ett antal begrepp som ingen egentligen kan definiera. Samtidigt som en växande massa av lagar och en lika snabbt växande byråkrati breder ut sig. Le Bon för tankarna till moderna teorier om ”den nya klassen” när han skriver: ”These functionaries tend in this way to become the veritable masters of civilised countries.”
För att uppdatera Le Bon till vår tid bör man dels analysera den virtuella massan. Den präglas av en ökad distans, men samtidigt av en ökad anonymitet. I bakgrunden finns dock fortfarande ”ledare”, även om de är mindre synliga än på en Napoleons eller Caesars tid. Le Bon identifierar dock, redan på sin tid, även en tendens till likgiltighet och en ”general wearing away of opinions”, alltså det apatiska samhälle vi ser idag.
För att uppdatera Le Bon bör man även kombinera honom med andra klassiker, som Canetti, Ortega y Gaset, Evola, Sorel och Sloterdijk. Läser man honom kritiskt har han i varje fall mycket värdefullt att säga om massan och det ”massamhälle” vi idag lever i, oavsett om man vill använda honom för kulturkritik eller för politisk handling.
Vi finner ett par av Le Bons klassiska texter här:
The Crowd
The Psychology of Socialism
Om skribenten: Joakim Andersen
