Michel Houellebecq har gjort sig känd som en något obekväm författare för den officiella ideologin, bland annat har han skildrat etniska relationer som mindre harmoniska. Han har även beskrivit hur marknadens logik invaderat de romantiska och sexuella sfärerna. Houellebecqs böcker har, kort sagt, länge varit njutbara provokationer av den nya klassens världsbild. Hans näst senaste bok, Kartan och landskapet, lät också ana en delvis ny utveckling, där han fokuserade på det positiva och konstruktiva, genom intresse för rötter, landsbygd och mer sakral konst.
Houellebecqs allra nyaste bok, Underkastelse, torde ha förvånat, och förargat, många av de läsare som trodde att han utan större problem kunde placeras i en given kategori (”politiskt inkorrekt”, ”islamkritiker”, eller dylikt). Det är en oväntad och intressant idéroman.
Underkastelse
I remain in many ways a Comtean, and I don’t believe that a society can survive without religion.
– Houellebecq
Vi följer i boken akademikern François. Han har skrivit sin avhandling om Huysmans, dekadenten som konverterade till katolicismen. Nu är han medelålders och lever ett liv som kan summeras med orden ”repetition”, ”överlevnad” och ”banalitet”. François är en ganska typisk houellebecqsk huvudperson, mer en betraktare än en aktör. Han beskriver sina tankar kring litteraturen, sin banala karriär som högskolelärare, sina återkommande relationer med kvinnor och studentskor, sina tilltagande hälsoproblem. I grunden är han djupt ensam, han har ingen familj, mycket begränsad kontakt med föräldrarna, och inga egentliga vänner. Hans enda verkliga vän är Huysmans.
Samtidigt är det en roman av Houellebecq, med de typiska intelligenta och underhållande betraktelserna. François beskriver sin relation till litteraturen, som är den europeiska konstformen, hur vi genom böcker kan lära känna någon som sedan länge är död. Han beskriver hur de återkommande relationerna ebbar ut, och hur han senare varje gång får veta att hans partner ”har träffat någon” (”Och? Jag är ju också någon” är hans tysta kommentar till detta).
Men runt François äger historiska händelser rum. Det är val, och i andra valomgången står Front National mot Muslimska Brödraskapets parti. Den officiella ideologin gör att både vänster- och högerpartier stödjer Brödraskapet, och dess intelligente ledare Mohammed Ben Abbes. Etniska sammanstötningar mellan bland annat identitärer och salafister kantar valkampanjen, inbördeskrig hotar.
Såhär långt torde handlingen vara välbekant, och faller in i islamiserings-scenariot. Det är samtidigt relativt trovärdigt, även om Houellebecq låter det hela äga rum tidigare än vad som sannolikt kan bli fallet. Därefter blir inslaget av tankeexperiment tydligare. François lämnar Paris, då risken för inbördeskrig är som mest överhängande. Han besöker flera symboliskt laddade platser, bland annat det Martel som för tankarna till Karl Martell som hejdade umayyadernas expansion in i Frankrike, och den region där de sista neanderthalarna dog ut innan de ersattes av cro magnon. Han besöker också den svarta madonnan i Rocamadour, där Kristusbarnet framstår som en världshärskare snarare än en symbol för politisk korrekthet.
Certainly a feminist is not likely to love this book. But I can’t do anything about that.
– Houellebecq
När han återvänder till Paris vidtar tankeexperimentet, bitvis något orealistiskt. Det hotande etniska inbördeskriget har inte utbrutit, och Ben Abbes kan utan egentligt motstånd börja omvandla Frankrike i islamisk riktning. Detta ger samtidigt Houellebecq möjligheten till en kultur- och samhällskritik av det idag existerande Europa. Hans huvudpersoner noterar bland annat att den sociala och sexuella frigörelsen lett till att européerna inte längre reproducerar sig. Deras civilisation har också förlorat den kärna av det heliga som de tidigare haft, en följd av detta var världskrigens vansinniga masslakter.
Det visar sig nu både att Ben Abbes är influerad av europeiska tankar som distributismen och kejsardömet, och att flera föredetta identitärer anslutit sig till hans rörelse. Främst bland dessa är Robert Rediger, med vilken Francois för flera samtal. Rediger utgår i hög grad från Nietzsche, och menar att islam är en nödvändig förutsättning för Europas återfödelse. Det som inte minst framgår i Houellebecqs skildring är att Ben Abbes och hans rörelse sätter barnen och familjen i fokus. De fokuserar inte lika mycket på makten över ekonomin, utan menar att det viktiga är vem som får flest barn och vem som kontrollerar hur dessa barn fostras och bildas.
Senare genomför Ben Abbes också reformer, där familjeföretag gynnas och där socialhjälpen minskas kraftigt. Houellebecq skriver att vänstern kunde acceptera detta, eftersom han var muslim. Vilket får ses som en litterär frihet han tar sig, men samtidigt inte som helt orealistiskt. ”Vänstern” accepterar en hel del från utom-européer som inte är acceptabelt från européers sida. Ben Abbes inleder också skapandet av ett eurabiskt imperium, där de muslimska Medelhavsländerna bjuds in i EU.
Den underkastelse Houellebcq beskriver har tre sidor. För det första är det en underkastelse under Gud eller Allah, liknande den konversion Huysmans gjorde. Ursprungligen hade Houellebecq planerat att låta Francois konvertera till katolicismen även han, men han valde sedan att låta islam stå i centrum. Houellebecq har kommit fram till att ett samhälle i längden inte kan fungera utan religion.
Underkastelsens andra aspekt är kvinnans under patriarkatet. Här blir Houellebecq potentiellt mer kontroversiell, fascinerande är dock att det inte är denna aspekt som stått i centrum för det mediala intresset (eventuell ”rasism” är som synes alltid mer intressant än feminism). Han låter Francois uttrycka att den kvinnliga rösträtten var en dålig idé, han låter Rediger beskriva polygamins fördelar, beslöjade kvinnor blir allt vanligare efter Ben Abbes valseger, kvinnorna lämnar arbetsmarknaden, et cetera. Romanen saknar egentligen helt kvinnliga röster. Samtidigt ställer den viktiga frågor. Hur långt kan patriarkatet, alternativt familjen, nedmonteras innan ett samhälle slutar reproducera sig? Och vilka former av institutionellt skydd behöver familjen? Har Ben Abbes rätt när han lägger sådant fokus på barnafödande och uppfostran?
Den tredje aspekten är den som har mest sprängkraft, det är den etniska. Anledningen till att Europas urinvånare inte är särskilt intresserade av islam är att det är ”invandrarnas religion”. Detta innebär att den stora konstnärliga frihet Houellebecq tar sig är när han låter Frankrike slippa inbördeskrig i samband med valet. Den etniska frågan hamnar också helt i skymundan efter Ben Abbes seger, istället är det mest franska konvertiter Francois träffar. Kopplat till detta är också den judiska frågan, i samband med valet emigrerar många franska judar till Israel, bland dem Francois unga flickvän Myriam. I egenskap av både jude och kvinna har hon ingen plats i det nya Frankrike.
Vad man alltså kan konstatera är att Houellebecq skrivit en intressant roman. Första delen är mer klassisk Houellebecq, och ger underhållande iakttagelser av senmodernt vardagsliv. Andra delen är mer ett tankeexperiment eller en utopi, en beskrivning av landet Ingenstans. Det är mindre realistiskt, men som tankeexperiment är det givande. Houellebecq påminner oss exempelvis om att med nuvarande politik är det en tidsfråga innan Europa domineras av muslimer. Här finns en viss paradox, de som av politiskt korrekta skäl ser detta som oproblematiskt inser sällan att en bieffekt av denna dominans blir att deras egen ideologi kommer försvinna från Europa.
Samtidigt ställer Houellebecq svåra frågor, kring vårt samhälles avsaknad av det heliga och oförmåga att reproducera sig. Bokens identitärer hamnar här i två läger. En grupp försöker framprovocera det etniska kriget medan de infödda européerna ännu har en chans att vinna det, andra överger identitarismen och finner i islam svaret på Europas andliga, sociala och demografiska kris. Som ovan antytts är ett libanesiskt scenario mer sannolikt. Oavsett vilket, de svåra frågorna Houellebecq ställer försvinner inte, vad man än tycker om muslimer. Den enda svagheten i boken är som ovan antytts att underkastelsens etniska dimension måste försvinna ur dess handling, för att dess två andra dimensioner ska kunna studeras. Detta gör den intressant som idéroman, men mindre trolig som framtidsskildring.
Mer Houellebecq
Houellebecq – The Map and the Territory
Houellebecq – Refug
HP Lovecraft – Mot världen, mot livet
Houellebecq – Konkurrens till döds
Houellebecq – Plattform
Houellebecq – Elementary Particles
Oskar Roehler – Elementarpartiklarna
Om skribenten: Joakim Andersen
