Varför finansierar det svenska samhället sina egna fiender, ”normkritiker” och andra? För att besvara den frågan bör man dels inse att samhälle och system inte är synonymer, dels bekanta sig med konceptet artificiell negativitet. Det senare kommer föra oss djupt in i, och bortom, den kritiska teorins domäner. Vi kommer stifta bekantskap både med en nonkonform vänster och ett par alternativa högrar, namn som Paul Piccone, Paul Gottfried och Alain de Benoist kommer passera revy.
Marcuse och det endimensionella samhället
Det lyckliga medvetandet – tron att det verkliga är förnuftigt och att systemet håller oss med livets goda – avspeglar den nya konformism som är en facett av den teknologiska rationaliteten översatt i socialt beteende…
– Marcuse
Artificiell negativitet är ett både hegelianskt och weberskt anstruket begrepp, men potentiellt mycket användbart. Dess ursprung kan härledas till den i högerkretsar ofta illa sedda Frankfurtskolan i allmänhet och Herbert Marcuse i synnerhet. Marcuse menade att det moderna samhället var monopolkapitalistiskt och endimensionellt, dominerat av falska, skapade behov och växande oförmåga till kritiskt tänkande. Bortsett från att han insåg att Marcuse gjorde uppror ”i fel tecken” var detta i hög grad en analys traditionalisten Evola kunde dela. Det moderna samhället styrs av en byråkratiskt rationell logik, där stat och kapital i hög grad blivit oskiljaktiga. Samtidigt har tidigare oberoende eller autonoma sfärer, som konsten och arbetarrörelsen, inordnats i det Marcuse beskrev som ”den repressiva totaliteten”. Konst har blivit en vara, arbetarklassen har inordnats i välfärdsstaten, och arbetarrörelsens intellektuella i den akademiska världen. Det finns därför inte längre sfärer från vilka den endimensionella helheten kan kritiseras, det finns kort sagt inte den negativitet som är nödvändig för att rationaliteten inte ska slå över i oförnuft (här anar vi som synes arvet från Hegel).
Denna insikt ledde till en kombination av pessimism och desperation hos Marcuse, han sökte bärare av sådan nödvändig negativitet bland annat hos socialt marginella grupper som kriminella och studenter. I efterhand framstår hans filosofi som en blandning av konstruktiv kultur- och samhällskritik, ofta besläktad med den konservativa kulturpessimismen, och mer negativa inslag. Det är de senare som påverkat samhället snarare än de lovande inslagen hos Marcuse. Men de mer intressanta inslagen i Marcuses tänkande, och i Frankfurtskolans kritiska teori, har inte helt fallit i glömska. Något spännande ägde rum när de ”amerikaniserades”.
Telos
At this historical juncture, monopoly capital sought “to organize the entire society in its interest and image,” through new business marketing strategies and governmental regulations. Thus, the forms of labor, education, entertainment, health care, housing, leisure, transportation, and social welfare were increasingly “rationalized.”
– Tim Luke
En av de mest kända företrädarna för den nya vänstern var den nordamerikanska tidskriften Telos, med tongivande namn som Paul Piccone och Timothy Luke (Telos utveckling bekräftar förövrigt vår tes att den mest avancerade delen av den nya vänstern naturligt leder till den nya högerns positioner). Telos introducerade ett flertal europeiska filosofer, från Husserl till Habermas, i USA. Samtidigt stod Piccone och många av hans kamrater utanför den akademiska världen, vilket enligt Nassim Taleb ger en möjlighet att tänka fritt och originellt. Vilket de också gjorde. Under 1970-talet nådde Piccone och Luke gradvis fram till en vidareutveckling av Marcuses tankar, och en lösning på hans dilemma. Samtidigt utvecklade de en intressant och värdefull teori kring det senmoderna samhället. I centrum för denna utveckling stod begreppet artificiell negativitet.
Marcuse hade bidragit med två insikter. För det första att det senmoderna systemet inordnat tidigare autonoma former av negativitet under sin logik. Detta gällde allt från arbetarrörelsen och konsten till historisk aristokrati. För det andra att ett samhälle styrt helt av den endimensionella rationaliteten saknar ett ”varför”, och slår över i oförnuft. Ett sådant samhälle stagnerar eller går under (i totalitarism, oavsett om det är kulturindustri, hitlerism, stalinism eller ”obamism”). Utan opposition, utan negativitet, går det heller inte att förutse nya behov, eller medborgerligt missnöje. Bland annat därför gick Sovjet under.
– Paul Piccone
Piccone och Luke identifierade hur systemet löst detta dilemma, genom att skapa vad de kallade artificiell negativitet. Systemet kom helt enkelt att skapa sin egen opposition. Detta, ihop med Marcuses tankar, leder till ett helt nytt perspektiv på mycket av det som annars ses som ”framsteg” och ”frigörelse” under 1900-talet. Medborgarrättsrörelsen framstår exempelvis som ett sätt att inordna de tidigare marginaliserade, men samtidigt delvis autonoma, afro-amerikanerna i Adornos ”genomadministrerade” och Marcuses ”endimensionella” samhälle. Ett resultat var även skapandet av artificiell negativitet, en opposition av diverse medborgarrättsorganisationer/-byråkratier i hög grad finansierade och understödda av systemet. Välfärdsstaten och New Deal framstår också som ett sätt att utvidga den byråkratiska rationaliteten, och den ”nya klass” som administrerar systemet (en del folkvalda, de allra flesta inte).
Counter-bureaucratic bureaucracies become one of the paradoxical expressions of artificially generated negativity. The problem with this system-generated negativity is that, to the extent that it is itself bureaucratically sanctioned, it tends to become an extension of the very bureaucracy in need of control…
– Piccone
Detta innebär också att den myriad av organisationer som det svenska systemet finansierar, från Expo och RFSL till Megafonen, är exempel på sådan artificiell negativitet. Deras uppgift är inte minst att identifiera resterna av det svenska samhället, så att den nya klassen och den centraliserade staten kan utradera dem. Samtidigt finns här en achilleshäl, de blir snabbt en del av systemet och dess logik, och nya former av artificiell negativitet måste då skapas. Det hela expanderar konstant. Piccone och Luke identifierar kort sagt att Sverige som system och Sverige som samhälle inte är samma sak (många individer både i den nya klassen och dess artificiellt negativa utlöpare är på samma gång anti- och systemnationalister, mot det svenska folket och dess kultur, men för systemet). Piccone och Luke visar samtidigt att de ideologier och grupper som ofta utmålas som ”rebeller”, ”normkritiska” et cetera i själva verket är koopterade och går ”den repressiva totalitetens” ärenden.
Organisk negativitet
During the last couple of centuries, blaming capitalism for every imaginable problem has been a convenient way to conceal the equally questionable role of the New Class of politicians, intellectuals, and bureaucrats in institutionalizing and administering new structures of domination.
– Paul Piccone
Vän av ordning torde här ha dragit slutsatsen att från en världsbild med ursprung i freudo-marxismen har en både värdefull och subversiv teori utvecklats. Den artificiella negativiteten är ett av systemets många redskap, men någon emancipatorisk potential har den inte. Välfärdsstaten erbjuder visst skydd mot rovdjurskapitalism, men innebär samtidigt en homogenisering, centralisering och rationalisering som ger kapitalet andra fördelar och innebär nya former av ofrihet. Om det som kallas ”politisk korrekthet” skapats av systemet kan detsamma sägas om den. Dess syfte är att skapa grupper av offer, som den nya klassen och Adornos genomadministrerade samhälle kan ta hand om.
Communities have nothing to do with race and ethnicity, but with their particular histories, modes of interaction, institutional orders embodying common values, and a shared future.
– Piccone
Piccone pekade dock på den kris som gradvis tagit form, där människor tappat tron både på den nya klassen och dess artificiella kritiker. Uttryck för detta var, och är, bland annat politikerföraktet.
Samtidigt försökte Piccone och hans kamrater hitta andra former av negativitet, som var organiska snarare än artificiella. De hittade sådana bland annat i den amerikanska söderns och italienska nordens försvar av sina kulturer och egenheter. Så nådde de fram till en federativ populism. Detta innebar också att Piccone omvärderade konflikten mellan ”höger” och ”vänster”. Dess funktion var att lura människor så att de förblev blinda för den verkliga konflikten, den mellan ”den nya klassen” av bland annat byråkrater, managers och akademiker på den ena sidan och lokalsamhällen och medborgare som reducerats till klienter på den andra. En logisk följd av detta var att Piccone fann nya allierade, bland annat libertarianer som Paul Gottfried och Alain de Benoist från den nya högern.
Thus the main new political division now obtains between centralizers committed to an extension of the state redistributive apparatus allegedly meant to solve all social problems (hence “victimology” as the New Class’s favorite mode of ideological self-legitimation) and populists committed to local autonomy, fiscal austerity and participatory forms of democracy.
– Piccone
Vad man kan notera är att trots beskyllningar om motsatsen blev Piccone varken ”rasist” eller liknande. Centralt i hans federativa populism är tron på deltagande demokrati och levande lokalsamhällen, han vände sig också mot chauvinism. Däremot måste lokalsamhällen ibland försvara sig, bland annat när den nya klassen och centralstaten genom folkomflyttningar försöker förändra dem bortom vad de kan hantera.
– Pigasus
Sammantaget framstår alltså den analys som utvecklades av Piccone och hans krets som värdefull. Den tar det centrala i Marcuses ”endimensionella samhälle” och Adornos ”genomadministrerade system”, men fastnar inte i deras moment 22. Konflikten mellan ”den nya klassen” och lokalsamhällen är en viktig iakttagelse, liksom att de grupper som kan beskrivas som exempel på ”artificiell negativitet” de facto är den nya klassens och den terapeutiska statens förtrupper, i den aldrig slutförda kulturrevolutionen och angreppet mot levande lokalsamhällen. Samtidigt visar Piccone möjligheterna till en allians, det Gramsci kallade ett ”historiskt block”, mellan delar som historiskt betraktat sig som både höger och vänster. Förutsättningen för en sådan torde vara en anti-statism liknande den som genomsyrade Piccones verk.
En slutsats man kan dra med utgångspunkt i Piccones analys är att den artificiella negativiteten blivit negativ för helheten, och nått vägs ände. En del av dess funktion är att hjälpa den ”nya klassen” att få tillgång till folkets röster och bekymmer, och anpassa sitt ”varför” utifrån det. I Väst har artificiellt negativa grupper istället monopoliserat systemets uppmärksamhet, och fått andra folkliga röster att betraktas som illegitima. Detta har lett till en låsning, där en växande folklig ”negativitet”, kritik av den nya klassen och dess projekt, kommit att marginaliseras. Till en punkt där den nya klassens legitimitet är hotad, samtidigt som etablerade artificiellt negativa grupper förhindrar den från att lyssna på folkets bekymmer. Här finns ett historiskt fönster, en möjlighet att få upp frihet, anti-statism och federativ populism på agendan igen.
Så, för att återvända till den ursprungliga frågan: varför finansierar det svenska samhället sina egna fiender? Frågan är som synes felformulerad, det är det svenska systemet som finansierar det svenska samhällets fiender, med samhällets pengar. Mot detta kan fortfarande Piccones federativa populism och analys ha en hel del att erbjuda.
Vidare läsning
The “Americanization” of Critical Theory: A Legacy of Paul Piccone and Telos
Paul Piccone as Libertarian?
Where Marx and Conservatives Meet: The Writings of Paul Piccone
Upplysningens dialektik
Marcuse – Den endimensionella människan
Om skribenten: Joakim Andersen
