Den svenska offentligheten lider, bland mycket annat, brist på begrepp som kan användas för att förstå vår historiska belägenhet. Istället för att med utgångspunkt i Spengler analysera vår faustiska högkultur talas det exempelvis flitigt om ”islamofobi”. Istället för att med utgångspunkt i Gumilev eller Khaldun identifiera svenskarnas grad av passionaritet eller gruppkänsla talas det om ”andrafiering”. En debatt som utgår från sådana irrelevanta begrepp kan inte hamna annat än fel, och är följden av små minoriteters envetna språkpolitiska kamp (ytterligare ett värdefullt begrepp). Det är därför viktigt att återknyta till en begreppsvärld som faktiskt kan säga något meningsfullt om verkligheten. Ibland har dessa begrepp myntats av människor som även varit ”rasister”, ibland av gamla ”kommunister” eller rentav ”muslimer”. Det får vi som vuxna människor ärligt talat lära oss leva med.
Anarko-tyranni
What we have in this country today, then, is both anarchy (the failure of the state to enforce the laws) and, at the same time, tyranny—the enforcement of laws by the state for oppressive purposes; the criminalization of the law-abiding and innocent through exorbitant taxation, bureaucratic regulation, the invasion of privacy, and the engineering of social institutions, such as the family and local schools; the imposition of thought control through “sensitivity training” and multiculturalist curricula, “hate crime” laws, gun-control laws that punish or disarm otherwise law-abiding citizens but have no impact on violent criminals who get guns illegally, and a vast labyrinth of other measures. In a word, anarcho-tyranny.
– Sam Francis
Bland dessa användbara begrepp finner vi anarko-tyranni. Det myntades ursprungligen av den nordamerikanske skribenten Samuel Francis. Francis var på många sätt en kulturkonservativ försvarare av det vita Middle America, samtidigt anammade han den närmast marxistiska analys av historien som utvecklats av den före detta trotskisten James Burnham (förövrigt en analys som även ligger nära Paul Gottfrieds och Paul Piccones). Burnham hade i The Managerial Revolution beskrivit hur den klassiska kapitalismen ersatts av ett nytt samhälle, dominerat av en härskande klass av ”managers”. Ur detta har följt analyser av den nya klassen, av den terapeutiska stat som vuxit ur ”the managerial state”, av kopplingen mellan politisk korrekthet och managerstaten, av hur den terapeutiska staten genom artificiell negativitet skapar och finansierar sina egna ”kritiker”, et cetera. Det är en fruktbar analys, inte minst då den som exemplet Telos och Piccone visar kan förena höger och vänster.
Med utgångspunkt i Burnham identifierar Francis också den sociala grupp som kan stå emot den manageriella revolutionen, närmare bestämt Middle America. Strategin blir populistisk. Samtidigt härleder Francis anarko-tyranniet från det byråkratiska managersamhället.
Anarko-tyranni är ett politiskt system som kombinerar anarkins laglöshet och otrygghet med tyranniets övermått av kontroll och rena förtryck. Det intressanta är att det drabbar grupper olika. De laglydiga medborgarna, Francis Middle America, drabbas av statens kontroll och repressiva funktioner. Andra grupper tillåts bryta mot lagen. Exempel på detta är de omfattande kravaller som med jämna mellanrum skakar både USA och Sverige, där polisen ofta ingriper mycket försiktigt. På liknande vis avstår staten från att upprätthålla gränserna, oavsett om det handlar om illegal invandring eller ”asfaltläggare”. Så avstår staten från att uppfylla sin primära funktion. För att citera John Derbyshire:
A government has no more fundamental duty that to defend the nation’s borders, and to secure the liberty of citizens living near the borders to go about their lawful business without fear or hindrance. Our government will not do that.
Detta är en del av en mer allmän process av inversion, där det primära ersätts av det underordnade eller rentav skadliga. De laglydiga medborgarna drabbas av denna ovilja genom en ökande otrygghet. Det offentliga rummet barbariseras, men processen är samtidigt godtycklig och oförutsägbar. Brott som av lokalsamhällen betraktas som allvarliga utreds och bestraffas inte.
Men samtidigt riktar den byråkratiska, terapeutiska, staten ett repressivt intresse mot de laglydiga medborgarna. Har de exempelvis uttryckt sig på ett otillåtet vis? Använder de säkerhetsbälten? Har de fyllt i sin deklaration på rätt sätt? Använde de för mycket våld när de försvarade sitt hem mot en inbrottstjuv? Et cetera. Detta är systemets tyranniska sida. David Aurini beskriver väl resultatet:
But Anarcho-Tyranny goes deeper than just this. It’s more than just red light cameras. It’s when you’re just as afraid of defending yourself, as you are of being assaulted.
Vi bevittnar kort sagt en stat som gör helt andra prioriteringar än det folk den är satt att skydda, snarare än att trakassera.
Anarko-tyranni och mångkultur
Restraints come from within when a population shares cultural and moral values; when they don`t, external force has to provide the restraints.
– Francis
Sam Francis kopplade utvecklingen i riktning mot anarko-tyranni till den byråkratiska managerstaten, men även till massinvandringen. Managerrevolutionen och massinvandringen hör samtidigt ihop, då det senare ingår i managerklassens projekt att montera ner organiska gemenskaper som kan utmana dem. Målet är en befolkning av individer, med sin primära relation till byråkratin.
Här kopplar Francis bland annat övervakningssamhället till det faktum att ett mångkulturellt samhälle saknar de delade värden som gör att en repressiv stat kan hållas till ett minimum. Samtidigt väcker det kritik som bemöts med repressiva insatser, exempelvis den diffusa och godtyckliga lagen om ”hets mot folkgrupp” (godtyckligheten tycks förövrigt vara en central aspekt av anarko-tyranniet).
Anarko-tyranniet präglas av dubbla måttstockar. Dessa kan delvis förklaras med den ideologi som kommit att bli det terapeutiska samhällets, där vissa grupper ses som ”offer” och andra som ”priviligierade”. Att ingripa mot de förra när de bryter mot lagen är alltid förenat med en viss risk, det kan exempelvis filmas och selektiva filmklipp kan läggas ut på internet. T-shirts med texten ”jiddrar du så dör du” behandlas inte som de pinsamt infantila påhitt de egentligen är, utan hamnar i fokus för allvarliga ”debatter”.
Detta innebär att ett ökat inslag av kostnadsanalys präglar polisers och liknande yrkesgruppers vardag. Davis Aurini skriver:
As has been pointed out before, the logic behind Anarcho-Tyranny is that non-criminal crimes are easy and profitable; a photo radar ticket doesn’t affect your insurance, so why would anybody with a job bother fighting it? Those cameras will pay for themselves in a year, and provide statistical proof that the cops are working hard! Meanwhile, legitimate crimes are terrible for the bottom line, they’re both hard and expensive: catching a murderer takes effort, and the only people profiting are the ones in the Prison-Industrial Complex.
Drivande i processen torde också vara det Piccone beskrev med termen artificiell negativitet. Han beskrev här hur managersamhället skapar och finansierar sina egna ”kritiker”. Exempelvis Expo, Ungdom mot Rasism, Megafonen, et cetera. Det intressanta här är dels att dessa ”kritiker” finansieras av systemet, dels att inte all kritik behandlas lika. I praktiken uppstår ett privilegiesamhälle, där vissa grupper har erkända representanter och andra inte. Detta sammanfaller i hög grad, men inte helt, med anarko-tyranniets dubbla måttstockar. Den laglydige medborgaren saknar i varje fall sådana representanter som kan skydda honom eller henne. Vilket skapar lätta måltavlor. Samtidigt betraktar den officiella ideologin och ideologins vakthundar det som illegitimt att ens ponera att den laglydige medborgaren kan vara ett offer eller behöva representeras. För den officiella ideologin är ju han eller hon istället priviligierad.
Counter-bureaucratic bureaucracies become one of the paradoxical expressions of artificially generated negativity. The problem with this system-generated negativity is that, to the extent that it is itself bureaucratically sanctioned, it tends to become an extension of the very bureaucracy in need of control.
– Piccone
Begreppet kan alltså framstå som språkligt klumpigt, men den verklighet det fångar är högst relevant för en kritik som är organisk snarare än artificiell. Det är därför väl värt att spridas, inte minst då det då också identifierar problemets ursprung i den terapeutiska staten och dess lösning i reell makt för lokalsamhällen och organiska gemenskaper. Francis gamla begrepp kan också bidra till en mental omställning, där man inser att systemet inte är ens vän. Ur detta kan man sedan dra andra slutsatser, exempelvis kring behovet av att själv kunna erbjuda försörjning och skydd för den egna familjen.
Mer Francis
Anarcho-Tyranny—Where Multiculturalism Leads
Mass Immigration + Feckless Feds = Anarcho-Tyranny
Mer anarko-tyranni
Radish Mag – 26. Anarcho-Tyranny
Davis Aurini – Anarcho-Tyranny’s Left-wing Roots
John Derbyshire – Opinions
Social Matter – Sic Semper (Anarcho) Tyrannis
Edmund Connelly: Moral Panics and Anarcho-Tyranny
Om skribenten: Joakim Andersen
