Finns det en svensk högertradition? Svaret på frågan är ja, man kan här nämna bland annat adliga reaktionärer som Magnus Stenbock och Askegreven, liksom det tidiga 1900-talets radikal- eller reformkonservativa som Rudolf Kjellén, Per Engdahl och Adrian Molin. Högintressanta i sammanhanget är också de unga finlandssvenska författare och poeter som gick under namnet ”det svarta gardet”, med namn som Tito Colliander och Örnulf Tigerstedt.
Floden rinner förbi
Själv är du en låga,
en mörkröd eld,
som brinner i en gudoms hand.
– Den brinnande lågan
Det svarta gardets medlemmar var sinsemellan inte identiska, men gemensamt var influenser från kontinentens radikala höger, från Italien, Tyskland och Spanien. Dessa var inte förbehållslösa, och författarna kom under åren att omvärdera en del av sina positioner. Detta är inte minst tydligt vad gäller Örnulf Tigerstedt. Han hade aktivt tagit del i striden för Finland mot Sovjetunionen, och efter axelmakternas förlust tvingades han fly till Sverige. Efter nederlaget genomgick han en utveckling som påminner om Ciorans och Jüngers. Där han som ung man präglats av aktivism och starkt inflytande från Spengler, är det istället det eviga som sysselsätter den äldre Tigerstedt. Intresset för historien finns kvar, han skriver flera historiska studier, men den aktivistiska fasen är över. Ett intressant exempel på detta är diktsamlingen Floden rinner förbi, från 1948.
Så omvärderar Tigerstedt här försöket att fylla livet med mening genom att delta i historien med stort H. Han skriver i Potentaternas ruljangs om de potentater som funnits, som en tid var stora och sedan glömdes bort. Tigerstedt minns:
Och själv var man med och skålade
för somliga bland dem.
Man hurrade och skrålade
och var kavat
och tänkte, att nu skall man klå
den som satt en i spa´t
och som man själv inte rådde på.
Men resultatet var att man förlorade, och sattes i buren. Hos Tigerstedt anar man här två spår. Å ena sidan en historisk relativism, ”historien skrivs av de stora, som vann”. Men samtidigt känner vi igen den insikt som även den yngre Tigerstedt uttryckte, att det kan finnas goda och onda på varje sida:
Jag tycker nästan det är bättre att förlora
men rädda sin själ,
än att segra med de stora
och bli segerns träl.
Fokus ligger annars på det eviga, på naturen och den mänskliga erfarenheten. I Potentaternas ruljangs skriver Tigerstedt plötsligt om ekorrn och dennes svans, pepparkornsögon och balans. Han återkommer gång på gång till naturen, till blommor och landskap, till barndomens miljöer. I Dagen skriver han:
Jag står på höjden i det fulla middagsljuset
och ser på det land där mina fäder talat.
Där spelar sjöarna,
där nynnar skogen,
där ler mot sommarns himmel skördens gula kraft.
Det finns något karaktäristiskt svenskt i detta Tigerstedts intresse för naturen, dess symbolik och det budskap den bär. Så skriver han i Höst vid viren:
Stanna själ, nu är du gåtan nära,
skogen susar djupa ursprungsord.
Liv och död
Alltför mycket tar det stora havet.
Alltför kallt är havets gröna öga,
alltför djup dess famn,
där allt är tystnad.
– Floden rinner förbi
Centralt är Tigerstedts utforskande av den mänskliga erfarenheten. Kärnan i detta, det vi ogärna tänker på men inte kommer ifrån, är döden. Här finns hos Tigerstedt en psykologisk insikt, mycket av det vi gör är ägnat att få oss att tänka på annat än döden. Så råder han att inte söka i guld ”glömska för din fruktan”, så skriver han en hel dikt om just denna Fruktan. Tigerstedt råder oss alltså memento mori, att konfrontera vår dödlighet. Då får vi också perspektiv på stort och smått.
Här framträder en annan form av det eviga, nämligen den religiösa. I Ora Pro Nobis vänder han sig till Maria:
Led oss, moder. Genom dig går vägen
till det vatten som hugsvalar
och där broder finner broder.
Man anar ett släktskap både med kusinen Tito Colliander och svenske sufin Eric Hermelin när Tigerstedt skiljer mellan det lägre jaget och det sanna jaget (”jagets jag”). Det lägre jaget är då det vi byggt upp för att hantera vår fruktan för döden, sådant som vårt intresse för materiella ting, för vad andra människor tycker om oss, vår vilja att få mening genom Historien, et cetera. ”Jagets jag” är det eviga. Här kritiserar Tigerstedt också liberalismens fokus på en abstrakt ”frihet”, sådan ”frihet” är i själva verket slaveri under diverse lägre drivkrafter. I Friheten skriver han:
Frihet ensamt
är som vilsegånget barn.
Friheten som altare och krona
är kval och törnekrans,
är slavars boja,
bjällras klang
och irrbloss
slocknande
i natten.
Tigerstedt intresserar sig för det mänsklig psyket, en av de främsta dikterna i samlingen är Trollens makt där han noterar att ”trollen bor ej i berget”. Istället är det så att ”trollens hat och huldrans kättja… bidar i det omedvetna”. Det handlar om att:
Vaka vid den gräns du satt!
När du glömt ditt rikes lag
är trollens dag.
Sammantaget är det mångbottnad och intressant diktkonst, med ett betydande mänskligt djup. Man kan också konstatera att även om Tigerstedt lade den politiska aktivismen på hyllan efter nederlaget är hans perspektiv fortsatt en utmaning mot den moderna världen och dess förenklade antropologi. På många sätt än mer så än tidigare, Tigerstedts tankar kring naturen, det eviga och skådespelet som ett sätt att hålla döden på avstånd ingår i en lång nordisk tradition.
Mer finlandsvenskt:
Örnulf Tigerstedt – Ropet från Savolax
Tito Colliander – Asketernas väg
Om skribenten: Joakim Andersen
