Enligt Karl Marx har historien en tendens att upprepa sig, första gången som tragedi och andra gången som fars. Detta stämmer ovanligt väl in på den konflikt vi nu bevittnar i partiet SD, där ett stort antal framträdande medlemmar på vaga grunder hotas av uteslutning. Interndemokratin har satts ur spel, det hela framstår som ovärdigt ett parti som kallar sig Sverige-demokraterna. Det för tankarna till DDR, och är rent allmänt farsartat.
Vilken historisk händelse är det då som upprepar sig? Det rör sig om inget mindre än den ödesdigra splittringen mellan etablerad höger och det som kom att bli den nationella rörelsen under tidigt 1900-tal. Man kan notera att Mattias Karlsson, som spelar en mycket negativ roll i det pågående skeendet, i sitt uppmärksammade tal hos föreningen Heimdal tangerade denna splittring och dess följder. Karlsson talade då om den svenska borgerlighetens historiska misslyckande, grundat bland annat på dess klassegoism och ovilja att utveckla social medvetenhet.
Splittring – 1900-tal och 2000-tal
Problemet är att Karlsson inte ser den större bilden, och därför förefaller dömd att upprepa svensk borgerlighets misstag. Det fanns mycket riktigt en svensk borgerlighet präglad av klassegoism, men under tidigt 1900-tal växte också fram en svensk höger som strävade efter reell solidaritet, som lade fokus på kulturen, och ville inkludera även arbetare och småfolk i nationen. Vi finner här namn som Rudolf Kjellén och Adrian Molin, liksom dåvarande ungdomsförbundet till Allmänna Valmansförbundet, Sveriges Nationella Ungdomsförbund. I efterhand har konflikten mellan dessa och Allmänna Valmansförbundet inte sällan utmålats som en kamp mellan respektabla demokrater och ”extremister”, kärnfrågan var dock synen på statliga ingrepp i ekonomin för att skapa ett verkligt folkhem. De reformkonservativa kring Kjellén och Sveriges Nationella Ungdomsförbund var alltså samtidigt sådana socialkonservativa som Karlsson uppskattar, och sådana radikalkonservativa han varnar för.
Splittringen mellan det som senare kom att bli Moderaterna och den såkallade unghögern har tidigare av undertecknad identifierats som ett avgörande skäl till det svenska ”särfallet”. Jag har tidigare skrivit om detta:
Den svenska högern har begått åtminstone två allvarliga misstag. Det första var brytningen mellan ”borgerlig” höger och den nationella rörelsen under tidigt 1900-tal. Viktiga gestalter och perspektiv frikopplades då från den borgerliga högern, och övergick med bland annat Kjellén och Molin till den nationella rörelsen. Det fanns här en inbyggd problematik, en form av över-politisering, vilken trots de värdefulla inslagen drev denna alternativa höger alltför nära Tredje riket. Efter 1945 kom den därför att demoniseras och dessutom degenerera ideologiskt under inflytande från tyska och anglosaxiska miljöer. Parallellt med detta hade den borgerliga högern förlorat/stött bort centrala resurser både vad gäller perspektiv och personer.
Detta bidrar till att förklara den svenska högerns oförmåga att möta 1968-rörelsen. Den saknade med Claes Ryns ord ”intellektuell och kulturell självmedvetenhet”. Denna situation har därefter bara blivit värre, anammandet av nyliberalismen var ingen lösning, inte heller den ideologiska urartning som kallades ”de nya moderaterna” och innebar en ideologisk kapitulation för 1968 års idéer.
Något liknande hotar nu att drabba partiet SD. Man riskerar att stöta bort ”centrala resurser både vad gäller perspektiv och personer”, vilket omöjliggör utvecklandet av en sådan ”intellektuell och kulturell självmedvetenhet” som dåtidens borgerlighet hade i högre grad än dagens SD. Skillnaden jämfört med tidigt 1900-tal är att det inte finns någon egentlig ideologisk konflikt som kan legitimera utstötningen. Då handlade det om i grunden olika inställning till staten, idag handlar det istället om svepskäl som används i en intern maktkamp. De som nu hotas av uteslutning saknar dessutom de mer problematiska sidor som trots allt fanns inom unghögern under tidigt 1900-tal (det är snarast kretsen kring Karlsson som präglas av ”över-politisering”, där sådant som anständighet och rättvisa underordnas politiska intressen).
Men resultatet blir liknande, oavsett om de utstötta SDU:arna bildar ett nytt parti eller inte. Man kan notera att de som, i varierande mån, försvarar uteslutningarna och påstår att de beror på att Kasselstrand med flera avviker ideologiskt från SD eller är särskilt ”radikala” inte klarat att ge några konkreta exempel på att så skulle vara fallet (varken Frick eller Fnurra).
De resurser man nu förlorar är dels organisatoriska och karismatiska begåvningar (flera av personerna i SDU), dels intellektuella (bland annat Stigermark och Jan Olof Bengtsson). Bengtssons anslutning betraktade jag som en stor seger för SD, behandlingen av honom torde väcka både skräck och avsmak bland andra potentiella medlemmar från intelligentian. Överlag hotar dels ett klimat av rädsla, dels en desillusionering hos den viktiga och normalt idealistiska ungdomen, att drabba SD och de ”sverigevänliga” mer generellt.
Sammantaget bevittnar vi med de massiva uteslutningshoten samtidshistoria, där ett lovande populistiskt initiativ helt på egen hand förlorar mycket av sin potential. Det kunde ha blivit en folkrörelse, det kunde uppstått synergieffekter mellan partipolitisk och kulturell praktik. Men folkrörelser och kulturpersonligheter går inte att detaljkontrollera, varför de uppenbarligen inte är välkomna i toppstyrda partier. I en situation där de andra partierna inom kort av verkligheten kommer tvingas ta itu med invandringspolitiken innebär denna implosion ett gigantiskt svek mot Sverige och svenskarna. Det är dessutom pinsamt.
Vidare läsning
Fria Tider – ”Ett övergrepp som saknar motstycke i svensk parlamentarisk historia”
Alexander Syding – Vad innebär uteslutningarna?
Det svenska undantaget
Om skribenten: Joakim Andersen
