I påsktider kan det vara av värde att lyfta fram den finlandssvenske författaren Tito Colliander (1904-1989), och då inte minst hans kärnfulla klassiker Asketernas väg. Colliander är samtidigt en naturlig representant för släktskapet mellan det svenska, det finska och det ryska. Hans far var tsarrysk officer, själv växte han upp i dagens Ryssland och Karelen. Påverkan från Dostojevskij och ortodoxin är tydliga i hans författarskap och liv. Han upplevde den våldsamma ”ryska revolutionen”, och färdades genom Europa och Nordafrika. Som ung kom han också att tillsammans med kusinen Örnulf Tigerstedt ingå i det såkallade ”svarta gardet”, en grupp unga finlandssvenska författare med sympatier för den radikala högern.
Asketernas väg
Bemöda dig om att gå in i din egen innersta kammare, och du får se den himmelska kammaren, ty den ena och den andra är ett och detsamma, och stiger du in i den ena, så ser du båda.
– Colliander återger Isak Syriern
Colliander var en religiös sökare, och kom tillsammans med sin hustru att konvertera till den ortodoxa kyrkan i klosterstaden Petseri i södra Estland. Vid sidan av romaner skrev han också böcker där han beskriver den ortodoxa tron. En av dessa är Asketernas väg från 1952, översatt även till engelska.
Colliander beskriver i den en väg till det gudomliga, med många utdrag från Bibeln och den ortodoxa kyrkans heliga fäder. Det är en uppmaning till handling, till strid för själen och det eviga livet. Colliander skriver:
Tillräckligt länge har du dröjt därmed; försjunken i liknöjdhet och lättja har du låtit mycken dyrbar tid gå till spillo. Därför måste du känna det som började du om från början: den renhet som du fick i dopet, har du låtit trampas ned och smutsas på ett gruvligt sätt.
Det hela utgör ett grundläggande perspektivskifte. Inte minst i det sekulariserade konsumtionssamhället är det lätt att ta det i grunden oviktiga på större allvar än det egentligen förtjänar. Colliander påminner om att materiella ting, andra människors åsikter och liknande, är tämligen ointressant. Vår uppgift är snarare att sköta och bevaka vårt eget hjärtas åker, att skörda det eviga livet.
Han kombinerar denna maning till handling med praktiska råd. Så uppmanar han den som går asketernas väg att inte förlita sig på sig själv, utan att förlita sig på Gud. Här finns en stark likhet med Eric Hermelins kamp mot ”sjelfet”, och flera religiösa traditioners skepsis till människans ”ego”. Detta ”ego” förhindrar kontakt med det verkliga självet. Colliander skriver:
Betrakta därför noggrant dig själv, och lägg märke till, hur bunden du är av ditt begär att göra dig själv, och endast dig själv, till viljes. Din frihet omgärdas av egenkärlekens hämmande bojor, och så vandrar du, en fånge lik, från morgonen ända till kvällen.
Andra praktiska råd Colliander ger är att inte tala vitt och brett om det beslut man tagit, den kamp för själens renhet man inlett. Konsten att tiga är viktig, ”emedan allt pratande om sina egna angelägenheter ger näring åt självupptagenheten och självtilliten”. Han varnar också för goda gärningar man gör av fel orsak, sådant man gör för att framstå som god i egna eller andras ögon. Colliander råder också den som går asketernas väg att börja med att bekämpa de små, ”oskyldiga” ovanorna, som sötsug, fjäsk och snacksalighet, och därefter gradvis ta itu med de större.
Colliander råder heller inte den som går asketernas väg att bryta med sitt gamla liv. Han skriver:
Byt inte heller yttre arbetsförhållanden, boningsort, dylikt. Minns: det finns ingen ort, ingen samhällsställning, ingen yttre omständighet som inte är tjänlig för den kamp du valt. Undantag är endast de yrken som direkt tjänar lasterna.
När Colliander beskriver ”den inre kampen” påminner det delvis om buddhismen. Man måste varje ögonblick bekämpa ”tankens etiopier”, den ständiga strömmen av onda ingivelser. Då behöver man fyra ting: ödmjukhet, den högsta vaksamhet, motståndsvilja och bön. Mycket av det han beskriver är förenligt med psykologins rön, men samtidigt ger han det en högre dimension genom att föra in bön, fasta och tillit till Gud som oumbärliga.
Colliander ger praktiska råd också vad gäller bönen och fastan. Bönen beskriver han som ett långsiktigt arbete, han jämför med Noaks långa arbete att bygga arken, något man gradvis lär sig. Han förklarar också fastan, och inskärper att den ska präglas av måttfullhet. Målet är inte att göra sig själv illa, utan en vilja att återhålla mångordigheten, att öppna en dörr för medlidandet. ”Den fastande ber med nyktert sinne, men den oåterhållsammes sinne är uppfyllt av orena fantasier och tankar”, skriver Colliander.
Gör därför bruk av allt jordiskt till påminnelse och stöd på din mödosamma vandring på den smala vägen. Må snöns vithet och himmelns blå, flugans facettögon och eldens sveda och allt skapat som möter dina sinnen bli dig till en erinran om Skaparen; men drag särskilt nytta av det som Kyrkan bjuder dig till hjälp… främst Herrens heliga Nattvard. Men likaså de andra mysterierna… även de heliga ikonerna av Gudamodern, änglarna och de heliga, och bönen framför dem.
– Colliander
Sammantaget är det en kärnfull klassiker, och en god introduktion till det Colliander kallar asketernas väg. Det utgör ett värdefullt perspektivskifte, och en samling konkreta råd för vägen mot ett sannare liv. Man behöver inte fullt ut dela hans tro för att ha nytta av detta (själv är jag tveksam till den långtgående skepsisen mot den egna förmågan, och influeras här mer av de fornnordiska och indiska traditionerna). Livet är mer än godis och andra människors åsikter.
Vidare läsning
Örnulf Tigerstedt – Ropet från Savolax
Eric Hermelin
Om skribenten: Joakim Andersen
