I den svenska debatten om känsliga ämnen fungerar många människor så att de först väljer sin ståndpunkt och sedan letar efter argument för den. Sällan är detta så tydligt som i debatten om massinvandringens vara eller icke vara. Eftersom det egentligen inte finns några hållbara argument för massinvandring leder detta ofta till att människor återanvänder mer eller mindre stupida argument de snappat upp i media. Ett av dessa är frågan ”men vad är egentligen svenskt”, en fråga som är originell på så vis att den ibland kan göra invandringskritikern svarslös. Det kan därför vara av värde att på förhand ha ett antal svar på frågan.
Ett svar som ibland är användbart utgår från att det hela rör sig om en pseudo-debatt. Ett lämpligt motargument kan då vara: ”det spelar väl ingen som helst roll vad som är svenskt eller inte. Massinvandring kostar pengar och är dumt alldeles oavsett, kom med något bättre argument eller tig när vuxna talar.” Man kan samtidigt även himla med ögonen för att låta ana det förakt man känner för denna typ av pseudo-argument.
Man kan också göra den såkallade personlighetsliknelsen. En kultur är i likhet med en person något tämligen komplext, och att då tro att den ska kunna beskrivas med några få ord avslöjar en väldigt ytlig syn på det hela. Man kan vända på det hela med frågan ”men hur är du själv som person, egentligen?” Möjligen följt av att man ifrågasätter den andres existens när han eller hon inte kan ge en bra och heltäckande beskrivning av sin egen person på ett par meningar. Denna beskrivning får naturligtvis heller inte på något vis överlappa beskrivningen av någon annan person för att vara trovärdig.
Överhuvudtaget antyds den ytliga ansatsen av att diskussioner om ”vad som egentligen är svenskt”, och det lillgamla men oundvikliga omnämnandet av att både kåldolmar och pizza minsann inte är ursvenska, så ofta handlar om just saker. En kultur är i grunden snarare uppbyggd av värderingar, och sådant som maträtter är på sin höjd uttryck för dessa mer grundläggande komponenter. Om man vill ge ett ärligare svar på frågan är det alltså där man bör börja (även när ens förvirrade diskussionspartner inte preciserar vad som menas med frågan ”vad är svenskt”, och alltså inte förtydligar om det handlar om svensk kultur, natur, etnicitet, maträtter, eller något helt annat).
Några svenska värden
Det finns dock ett antal värderingar som är tämligen konstanta i den svenska historien, och ett axplock av dessa kan vara av intresse att ha i åtanke om man någon gång utsätts för lillgamla frågeställare. Man kan här snabbt identifiera den svenska självbehärskningen. En svensk skriker exempelvis inte i en kö och ägnar sig inte heller åt att skryta. Den som visar sig aggressiv i normala sociala situationer betraktas inte med respekt i vårt samhälle. En sida av detta är den berömda svenska arbetsmoralen, som bidrog till vårt samhälles rikedom och en välfungerande statsapparat nästan utan korruption. En annan sida har tidvis gjort svenskar till effektiva och disciplinerade soldater. Idag betonas istället den mindre positiva sidan av denna egenskap, och svenskarna beskyller sig själva för att vara tråkiga, blyga och inbundna. Man bör då vara medveten om att man inte kan få allt här i världen, en bieffekt av att ha ett samhälle där människor inte börjar slåss i kassaköer kan mycket väl vara att det framstår som lite ”tråkigt”.
En annan aspekt som kan ses som typiskt svensk är kvinnans historiskt sett goda ställning. Under vikingatiden fanns det många självständiga och mäktiga kvinnor, med några få undantag har månggifte också lyst med sin frånvaro under svensk historia. Mer moderna uttryck för detta är feminismens inflytande och det förakt med vilket de flesta svenskar betraktar kvinnomisshandlare.
Som något typiskt svenskt kan man också se den relation vi har till naturen, även här kan man dra historiska paralleller till vikingatiden och längre tillbaka ändå. Moderna uttryck för denna relation är bland annat miljömedvetandet och djurrättsrörelsen, liksom den tid många tillbringar i naturen. Svenskarnas relation till hunden bör här också nämnas.
Man kan också nämna den särskilda syntes av individualism och kollektivism som historiskt gett upphov till folkhemmet, och förhindrat uppkomsten av det rena klansamhället. Detta har varit en riskabel egenskap, då den lätt kunnat vändas mot svenskarna själva i form av stöd för massinvandring. Men ett särdrag är det oavsett. Man kan här också ta upp det värde svenskar i generationer lagt vid reciprocitet, alltså ömsesidighet i sociala relationer. Även detta var en förutsättning för välfärdsstaten.
Några egenskaper kan alltså vara värda att framhålla som typiskt svenska. Självbehärskning, ödmjukhet, noggrannhet, hederlighet, en god ställning för kvinnor, en särskild känsla för naturen, och en särskild syntes av individualism och solidaritet är några exempel på sådana. Den som vill kan dels se hur de underlättat skapandet av ett framgångsrikt, fredligt och effektivt samhälle många människor i andra länder beundrat, liksom hur vissa av dem kunnat underlätta en skadlig historisk utveckling (där kvinnans goda ställning exempelvis gjort att genusvetenskap inte ifrågasatts på det sätt den borde). Man kan också se hur flera av dessa egenskaper är något vi delar med våra nordeuropeiska grannfolk, något som bidrar till känslan av en verklig nordisk gemenskap. Listan är heller inte fullständig på något vis, den som vill kan säkert hitta fler exempel på det typiskt svenska. Att det inte skulle finnas något svenskt eftersom kåldolmen är turkisk framstår i varje fall som höjden av dumhet.
Relaterat
Solguru – Lite till frågan om vem som är svensk
Solguru – Nordiskt kynne online
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Det svenska folklynnet
Nordeuropén och hunden
Om skribenten: Joakim Andersen
