Ruben Östlund är en filmskapare vars verk präglas av aktualitet och skickligt hantverk. Han stod i centrum för en hel del kontrovers när han i Play skildrade hur en grupp invandrarungdomar hotade och rånade ett par etniskt svenska ungdomar. Filmen kan knappast beskrivas som rasistisk, utan kunde tolkas på flera olika sätt (klassperspektiv, stereotyper, frånvarande vuxna, det utdragna rånet som försök till relation, et cetera). De flesta känner också till att detta är en företeelse även i sinnevärlden. Föga förvånande följdes filmen ändå av beskyllningar om ”rasism” från bland annat Jonas Hassen Khemiri. Istället för att debattera ett reellt problem, och de stereotyper det både reproducerar och reproduceras av (något förenklat: ”farliga” invandrarungdomar och ”mesiga” svenskar) valde delar av kulturetablissemanget att reagera med språkpolitik. Verkligheten är ointressant, det viktiga är hur vi talar om den.
Turist
Om Östlund i Play beskrev den svenska ungdom som har svårt att hantera ”grabbarna från förorten” tar han upp ett snarlikt tema i sin nya film, Turist. Vi följer där en norsk-svensk familj, med mamma, pappa och två barn. De är på skidsemester, och ger inledningsvis ett ganska välfungerande intryck. Möjligen handlar det om medlemmar av den såkallade ”nya klassen”, det är i varje fall välordnad medelklass som påverkats en hel del av 1968 års idéer om jämlikhet och pedagogik.
Men när familjen tycks hotas av en lavin, flyr pappan hals över huvud och lämnar sin familj att klara sig bäst de kan. Han abdikerar fullständigt från sin manlighet, något hans fru har svårt att hantera. Trots försök att ”prata” om det, trots att de ”kramas” uppfattar hon det som ett existentiellt svek. Samtidigt anar vi att familjen inte är så välfungerande, flera gånger är det barnen som säger åt de vuxna vad de ska göra. De vuxnas kommunikation med barnen präglas av tjat och mycket ”snälla”.
Östlund hanterar skeendet på ett föredömligt skickligt vis. Genom små medel, som en blick eller en tyst tandborstningsscen, förmedlar han känslor och stämningar. Stämningen är inte positiv, snarare känns det som att följa ett tåg som spårar ur. Det är en familj där alla är jämlika, oavsett kön och ålder, men mötet med hotfull verklighet leder åtminstone för modern till känslor av frustration och svek.
De olika huvudpersonerna presenterar delvis olika perspektiv på det som hänt. Ett sådant är att människan i livsfara kan agera på ett sätt som strider mot moralen, och att det är orättvist att förvänta sig att män ska vara hjältar. Ett annat, mer fruktbart, är att reträtten in i den privata sfären inte nödvändigtvis är så givande.
Sammantaget är det en intressant och välgjord film. Östlund har återigen identifierat en aspekt av det senmoderna Sverige som är relevant, även om det sällan talas om den i offentligheten torde det vara ett ämne många reflekterar över. Här handlar det om den senmoderna mannens kris och förlust av thumos, och en familj av jämlikar. Det handlar också om en specifik social miljö, om manlighet eller bristen därpå i den nya klassen. Naturligtvis kommer vi aldrig att få veta exakt hur Östlund ser på det hela, en effekt av politisk korrekthet är att man inte längre kan ta något människor säger offentligt om ett växande antal saker saker på allvar. Men en intressant film är det, samtidigt aktuell och mångbottnad. Östlund är också en skicklig filmskapare, med förmåga att fånga både sociala och fysiska miljöer. Däremot kan filmen bitvis upplevas något lång.
Om skribenten: Joakim Andersen
