Det finns en historisk kritik av den partibaserade parlamentarismen som utgår från en mer eller mindre korporatistisk höger. Här finner vi bland annat Carl Schmitt, Robert Michels och Oswald Spengler, delvis även de Gaulle. Det finns också en kritik som utgår från frihetlig vänster, inte minst från anarkismen. Men det finns också en tredje kritik, förknippad med Simone Weil (1909-1943).

Weil är en av 1900-talets intressanta tänkare, en som fortfarande har något att säga oss (Camus beskrev henne som ”the only great spirit of our times”, de Gaulle såg henne som stollig men kunde inte undgå att påverkas av henne). Hon stod en tid nära den frihetliga vänstern, och var bland annat involverad i Spanska inbördeskriget och den franska motståndsrörelsen. Men hos henne finns också en genuin altruism, och en mystisk sida. Hon drogs till det kristna budskapet, men var intresserad av flera traditioner. Intressant ur ett traditionalistiskt perspektiv är att hon vände sig mot den synkretism där man blandar olika religiösa traditioner.

En följd av en sådan mystisk sida blir en vilja att leva i sanning och i godhet. En sådan vilja innebär att man kan se sin samtid med andra ögon, ur evighetens perspektiv. Simone Weil applicerade detta på något vi idag ofta ser som självklart, nämligen partiväsendet.

Om detta skriver hon i Om de politiska partiernas allmänna avskaffande från 1943. Den är nyligen översatt till svenska. Jag har inte läst den, men Thomas Nydahl skriver en initierad och värdefull recension av den här:

Simone Weil: Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (h:ström, översättning av Thomas Andersson, efterord av Mårten Björk)

Det är en klart läsvärd recension, inte minst då den på ett bra sätt summerar kärnan i en tredje kritik av partiväsendet. Weil betraktar inte ”flertalets makt” som något nödvändigtvis gott. Inte heller ser hon den propaganda som är intimt knuten till partiernas konkurrens som något positivt. Nydahl summerar:

Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Det sistnämnda innebär att partier har en totalitär aspekt. De kräver medlemmarnas underordning under partilinjen, och deras mål är att växa ohämmat. I vår tid blir detta särskilt negativt, då många av de balanserande motkrafter som tidigare fanns numera försvunnit (såsom äldre former av anständighet och religion).

Sammantaget är det alltså en värdefull recension, och en lovande bok. Bland annat kan den uppmuntra till reflektioner kring hur vi bygger ett samhälle mer förenligt med både folkvilja och sanning. Simone Weils tankar om ett avskaffande av partierna kan vara ett inslag, de kan även leda till tankar kring media och konsumtionssamhälle. Även dessa är idag självständiga och kvävande makter, svårförenliga med viljan att leva ett liv präglat av sanning.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.