Den rumänske filosofen och författaren Emil Cioran (1911-1995) hade många ansikten. Där finns den unge Cioran, brottandes med frågan om livets mening, vilken föregriper den Cioran som sökte finna sådan mening i fascismen. Där finns också den äldre Cioran, vilken desillusionerat vänt sig bort från föreställningen att mening kan finnas i totalitarism, massa eller modernisering. Det är denne äldre Cioran jag tycker bäst om, den tämligen pessimistiske och misantropiske författaren till klassiker som Om olägenheten i att vara född. Cioran föregriper där den diffusa strömning som kallas anti-natalism, med namn som Ligotti och David Benatar, och han gör det på ett mästerligt vis. För en viss människotyp är inte döden utan snarare födelsen den stora olägenheten. Ciorans aforismer för ofta tankarna till don Colacho, bakom pessimismen anar man en humanitet som lärt av historiens misstag.
På förtvivlans krön
Det faktum att jag existerar bevisar att det inte finns någon mening i världen.
– Cioran
Cioran skrev På förtvivlans krön som 22-åring. Det är inte ett helt igenom sympatiskt verk, men det är både originellt och intressant. Man märker hos Cioran en stark släktskap med Nietzsche, genom den tonvikt han lägger på det biologiska livets betydelse för tankarna. Så nämner han att boken skrevs i samband med en längre period av sömnlöshet, ”denna intighet utan uppehåll”. Den sömnlöse tänker andra tankar än andra, inser bland annat hur tom filosofin är. Cioran noterar i sitt förord även att om han inte skrivit boken hade han sannolikt ändat sitt liv redan som 22-åring.
Här finns en intressant släktskap med Nietzsche. Han inser att olika människor har olika mental predisposition, för vissa kommer lyckan naturligt men för andra kommer den sällan eller inte alls. Till den senare gruppen hör Cioran själv. Det finns en tendens till pose här, där han försöker få sig själv att framstå som mer märkvärdig och intressant än dessa mer banala lyckliga. Så skriver han om de normala:
De välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden. Deras liv förflyter, som vore det något definitivt.
Det som är av bestående intresse i Ciorans ungdomsverk är den typologi av känslor och tillstånd han ger. Här finns beskrivningar av skillnaden mellan sorg och melankoli, av banalitet och av extas. Cioran beskriver medlidandet och entusiasmen, och många andra tillstånd, ofta med oväntade insikter. Så karaktäriserar han människan som det sömnlösa djuret, en originell och fruktbar tanke. Men där finns också mindre fruktbara tankar, som när han menar att lidandet leder till ondska snarare än till medlidande. Det kanske var sant för en 22-årig Cioran, men de flesta torde ha stött på exempel även på motsatsen.
Mellan Oden och Klages
..de enda lyckliga är de som aldrig tänker…
– Cioran
Det finns en nihilistisk och mörk kärna i Ciorans ungdomsverk. Han tänker oavbrutet på döden, han beskriver världen som meningslös:
Jag förstår inte alls, varför man måste uträtta något här på jorden, varför man måste ha vänner och aspirationer, förhoppningar och drömmar.
Tidvis tangerar han här det demoniska, och för tankarna till Maldoror. Han beskriver livets demoniska dialektik, hur det skapar nya former för att sedan låta dem gå under, drömmer om hur hans inre lågor förtär världen, och liknande. Intressant är den släktskap med Oden-arketypen vi också finner hos denne unge Cioran. Han beskriver tiden som en förtärande demon (jämför Fenris), den intelligenta människans kunskap som en förbannelse, och återkommer gång på gång till döden och till ruset. Arketypen är inte väl definierad, men likheten är uppenbar.
Intressant är också likheten med biocentristen Klages och distinktionen mellan Geist och Seele. Denna blir inte explicit hos Cioran, men han förbannar gång på gång människans medvetande och drömmer om att bli ett djur eller en växt:
Jag blir mer och mer övertygad om att människan är ett olyckligt djur, övergiven i världen, dömd att själv finna en egenskap hos det egentliga livet, som naturen aldrig tidigare känt till. Hon lider tusen gånger mer av sin så kallade frihet än av sin fångenskap i naturen.
Man anar också närheten till Klages i Ciorans kvinnosyn. Denna kan upplevas sexistisk, då han talar om ”kvinnans brist på innehåll”, men den andra sidan av detta är att han upplever att kvinnor slipper ”motsättningen mellan liv och ande” som plågar honom själv. I en era präglad av för mycket ”ande” och för lite ”liv” står kvinnan närmare den senare polen, tycks den unge Cioran mena. Tolkad med utgångspunkt i Klages blir förövrigt Ciorans konflikt mellan liv och ande mer konstruktiv, Klages preciserar det hela och pekar i en mer positiv riktning.
Sammantaget slås man snart av att det hos den unge Cioran inte finns någon lösning på det problem han identifierar. Han talar om ett återvändande till kaos, om människan som frivilligt blir vansinnig, en icke-människa, et cetera. Detta gör samtidigt det hela intressant, för här finner vi den moderna världens moment 22. En sekulariserad värld kan upplevas som meningslös, särskilt för den som varit alltför mycket i kontakt med filosofin, och döden är på sikt ett faktum. Men Cioran, och många av hans samtida, hade ingen lösning på detta. Återvändandet till kaos, till den kraftfulla men meningslösa gesten, brottet med det mänskliga och med det rationella, förändrade inte detta. Däremot förklarar det delvis varför så många krampaktigt sökte finna en mening i de totalitära ideologierna, i kollektivet, i den snabba förändringen. Hos Cioran själv är denna koppling tydlig, inte minst då han under sin fascistiska fas vände sig mot traditionerna (till skillnad från det Järngarde han sympatiserade med). Om detta ska tolkas som en fortsättning på konflikten mellan ande och liv är det en förenklad definition av liv, med fokus på det våldsamma, det enorma och det närmast spasmodiska. Hos Klages är många traditioner kopplade till den organiska polen liv/Seele.
Det som är av bestående värde hos den unge Cioran är annars de fragment av en existentialism som där kan finnas. Han vänder sig mot det banala, mot ytan, och förstår egentligen inte hur andra människor kan fortsätta leva som vanligt trots att Gud är död och att de själva också ska bli det. Här finns en insikt i lidandet som skiljer sig från den hedonistiska synen på livet, även om det som ovan nämnts blandas med mindre positiva tendenser.
Bara den som verkligen lider är mäktig äkta förnöjsamhet och ett oändligt allvar. Andra är födda till harmoni, kärlek, dans och behagfullhet…
– Cioran
Läst med försiktighet finns det också en släktskap mellan Cioran och Stirners ”einzige” eller Jüngers anark. Det är inte möjligt att lösa upp gränserna mellan subjekt och objekt och förbränna världen med sina inre lågor, eller att återgå till kaos. Men det är möjligt att sträva efter att vara sann mot sig själv, nå en inre frihet och en relation till andra människor byggd på annat än filosofier. Om filosofin inte kan förklara världen är det inte säkert att världen blir meningslös för det, det tror man bara om man övervärderar ”ande” på bekostnad av ”liv”. Både Klages och den äldre Cioran ger goda råd till den som intresserar sig för Seele och liv.
Relaterat
Ludwig Klages och den biocentriska världsåskådningen
Om skribenten: Joakim Andersen
