Det finns en intressant sfär där traditionell höger och gammal eller klassisk liberalism delvis överlappar. Hans-Hermann Hoppe torde vara det mest kända exemplet, men tendensen finns i flera länder. I USA har vi en paleokonservatism som vänder sig både mot den stora staten och imperialismen. I Tyskland har vi en viss överlappning mellan klassiskt liberala kretsar som eigentümlich frei och mer traditionell höger. Även i England ser vi överlappningen mellan Traditional Britain Group och Libertarian Alliance. Här hemma ser vi intressanta tendenser hos Ludwig von Mises-Institutet i Sverige, även Erik Hörstadius skriver numera artiklar i Affärsvärlden vilka torde kunna platsa i eigentümlich frei.

Detta är inte alldeles förvånande. Gammalliberalernas fokus på frihet gör att den politiskt korrekta inkvisitionen och dess metoder för dem har en dålig smak. Ofta inser de också att ett fritt samhälle förutsätter, och gynnar, en kultur och en livsstil som i hög grad kan beskrivas som borgerlig vad gäller allt från familj till tidspreferenser. Som kontrast till detta subventionerar numera den stora staten livsstilar vilka aldrig skulle vara gångbara i en friare ekonomi.

Även från den traditionella högerns utgångspunkt är denna överlappning naturlig. Män som de Jouvenel och von Kuehnelt-Leddihn illustrerar att det delvis i gammalliberalismen rörde sig om ett aristokratiskt, ursprungligen indo-europeiskt, frihetsbegrepp som gjordes allmänt. Den förvuxna, enligt Paul Gottfried terapeutiska, staten påminner oss också om den traditionella högerns skeptiska inställning till totalitarismen. Då kan den klassiska liberalismen spela en roll i försvaret av den privata sfären.

Samtidigt finns det från den traditionella högerns perspektiv ett antal punkter vilka förklarar varför överlappningen bara blir partiell. Gammalliberalismen tenderar att underordna alla samhälleliga sfärer marknadens logik, medan det indo-europeiska samhället snarare präglas av flera olika sfärer med var sin logik (jämför både Dumezil och Mauss). Här återkommer det anti-politiska draget i snart sagt all liberalism, vilket för en genuin höger framstår som ett uttryck för en både endimensionell och falsk antropologi. Man kan också notera att i vår tid samverkar ekonomins centraliserande tendenser och den ursprungliga ackumulation många klassiska liberaler är medvetna om i riktning mot massornas proletarisering. Man kan fråga sig om inte distributism eller social höger bättre motverkar detta än både klassisk liberalism och den förvuxna statens månatliga transfereringar.

Roland Woldag – Destruktivism och patokrati

Jag accepterar beteckningen patokrati för ett regeringssystem, där den lilla patologiska minoriteten övertar kontrollen över de normala människornas samhälle. Det på denna grundval utvalda namnet betonar framförallt det makrosociala psykopatologiska fenomenets beskaffenhet och skiljer det från de många olika sociala system, vilka domineras av normala människors struktur, deras vanor och värderingar.
– Lobaczewski

Ett intressant exempel på de politiska sfärernas överlappning är Roland Woldags artikel Destruktivismus und Pathokratie i tyskspråkiga Blaue Narzisse. Woldag skriver normalt för eigentümlich frei. Här utgår han från Andrzej M. Lobaczewskis vetenskap ponerologi och koncept patokrati. Ponerologins område är studien av ondskan, Lobaczewski inriktade sig inte minst på den politiska ponerologin. Han rör sig här i gränslandet mellan Robert Michels tankar om ”oligarkins järnlag” och Max Nordaus tankar om ”degeneration”. Mer specifikt förklarar han hur psykopater tar över politiska organisationer och samhällen. Det är ett givande perspektiv för den som undrar varför våra politiker tenderar att göra allt sämre och att i viktiga frågor ständigt röra sig i samma riktning. Psykopaten är helt enkelt den perfekta ja-sägaren och strebern.

Woldag utgår från existensen av destruktiva människor, vilka redan som barn trampar sönder andras sandslott. De mest äregiriga av dessa söker sig till politiken (detta torde särskilt vara fallet i ett samhälle där staten vuxit sig större och mäktigare än tidigare). Deras destruktiva karaktär gör att de gärna har sönder saker för att kunna skapa något nytt. Woldag skriver om detta i ett stycke som är värt att översättas:

För den destruktive är det sak samma om man bygger upp eller river ner. Men bara nedrivandet är spektakulärt och leder på kort tid till ”framgång”. Alla ”stora reformer” under de senaste decennierna har förstört fungerande ordningar och ersatt dem med undertryckande makt- och byråkratistrukturer. Inget har de förbättrat: pengaväsen, utbildningsväsen och socialsystem har förstörts. Äktenskap, familj, nation, religion, hemkänsla, kultur och inte minst självbilden som man och kvinna har demonterats.

Woldag identifierar här rent sadistiska drag, de destruktiva finner njutning i att förstöra det andra håller kärt, inte minst om det kan bekräfta deras makt. Han noterar också att psykopater söker sig till politiken, där de gradvis blir många nog att ange tonen. Intressant är att han menar att sådana psykopater dessutom dels begagnar sig av massinvandring för att förstöra nationell homogenitet, dels hetsar olika folk mot varandra. Detta gör att kampen mot patokratin blir något av en balansgång, där man vänder sig mot det anti-nationella projektet utan att bidra till hets och felaktiga fiendebilder. Detta blir än tydligare om man återknyter till Lobaczewskis tankar kring hur patokratin samverkar med stämningar av hysteri och paranoia.

Som utgångspunkt i en analys av läget kan Lobaczewski och Woldag i varje fall bidra med flera aha-upplevelser. Hur bär sig ett samhälle åt för att hantera ett partiväsen och media som i hög grad präglas av felrekrytering?

Vi finner Woldags artikel här:

Destruktivismus und Pathokratie

Man kan notera att Blaue Narzisse nyligen även publicerat en intervju med Diego Fusari, företrädare för en nonkonform vänster vilken kan vara intressant med sitt fokus på nationalstaten och dess suveränitet:

Nationaler Marxismus?

Relaterat

Lästips: Blaue Narzisse om invandringspolitik och klasskamp

Hans-Hermann Hoppe – från aristokrati till monarki till demokrati
Hans-Hermann Hoppe och demokratin
de Jouvenel och redistributionismen
Bertrand de Jouvenel och minotauren
Bruno Leoni – Lagen och friheten
von Kuehnelt-Leddihn – excerpter

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.