Vem är egentligen svensken? Hur lär vi känna den genuina svenskheten, under den glättiga och endimensionella ytan av konsumtionssamhälle, ”sjuklöver” och amerikaniserad kultur? Ett sätt att göra detta är att återknyta till äldre källor, från Strindberg och Almqvist till Rydberg och Stiernhielm. Varandet i naturen är ett annat. Ett tredje sätt är att återknyta till historien, inte minst till den såkallade östsvenskheten. Här finner vi svenskheten som den varit, utan den intima koppling till staten som i Sverige så länge varit fallet. Vi har tidigare berört den finlandssvenska traditionen, med Runeberg och Tigerstedt, och Gammalsvenskby i dagens Ukraina. Ett annat intressant exempel är svenskbyn i karelska Sorjos.

Sorjos

1867 var ett hungerår i Finland, även i Österbotten. Österbottningarna var kända för sin vandrarlust, och några män hade hört att det i Karelen fanns obruten mark. Ett antal familjer begav sig därför dit. Historien om dessa sorjossvenskar innehåller flera inslag vi känner igen även från den om de dagösvenskar som grundade Gammalsvenskby.

Så finner vi här den österbottniska frihetskänslan. Dagösvenskarna hade, envist men förgäves, kämpat för sina hävdvunna friheter mot en tilltagande feodalisering. Österbottningarna erbjöds istället av en stor godsägare att få överta färdiga boställen om de blev torpare. Detta erbjudande tilltalade dem inte. Dels ville de inte ta de tidigare innehavarnas boställen, dels stred det mot deras frihetskänsla. Istället valde de att röja mark i vildmarken. Det var ett hårt värv, dessutom farligt med tanke på att björn och varg här var så talrika att man om natten ibland hölls vaken av ylanden.

I mötet med dessa rovdjur känner vi igen ännu något av det svenska, ett mannamod som inte gör väsen av sig. Ruth Dahl skriver 1940 om en av dem, en Kronqvist som var känd för sina kroppskrafter:

När den sista björnen fälldes i Sorjos för ungefär fyrtio år sedan var det vått väder, så att bössorna klickade, och Nalle rök karlarna in på livet. Då högg Kronqvist tag i bjässens huvud med sina nävar och skrek till de andra: Hugg där! Och någon gav besten dråpslaget med yxklacken.

Som mer djupekologiskt sinnad är det visserligen inte med glada känslor man läser orden ”den sista björnen”, men som exempel på kärnfulla ord och fysiskt mannamod är det belysande. Sorjossvenskarna kom under sin tid i byn att genom träget arbete bygga en välordnad och levande bosättning. Dahl skriver:

Gårdarna äg­des sedan många år tillbaka av sina innehavare, och när jag i den svala kvällen vandrade längs landsvägen i den lilla byn, kunde jag konstatera att gårdarna voro välskötta. De lågo på behörigt avstånd från varandra och gårdsplanerna kantades av fähus, sädesbodar, uthus och så fanns löftet där förstås, där gårdarnas unga döttrar sovo under sommarmånaderna. En låda med röd och gul krasse lyste ofta helt glatt utanför dörren till »jungfruburen». Allt i denna by bar vittne om att den sega strävan och det tunga arbetet hade krönts med fram­gång.

När gränsen flyttades hamnade Sorjos på den sovjetiska sidan, och svenskarna gav sig av än en gång. Svenskbyn Sorjos finns därför inte mer. Men en hel del intressant går att finna i deras historia. Den för tankarna till Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse. Likaså illustrerar den frihetens värde, och strävsamhetens. Intressant är också att man i Sorjos lade stor vikt vid skolan, och barnens förbindelse med sitt språk och sitt arv. Under många år var byborna själva tvungna att finansiera denna skola, på liknande vis som svenskbyborna gemensamt arbetade för sin kyrka. Sorjossvenskarna lärde sig också sina finska grannars språk, och hade goda kontakter med dem. I likhet med svenskbyborna i Ukraina väckte invånarna i Sorjos också intresse och engagemang längre västerut, där både en syförening i Helsingfors och Nylands studenter samlade in pengar till deras skola. Man anar också betydelsen av gemensam tro och gemensamma festligheter.

Sammantaget kan man dra en del slutsatser kring det genuint svenska utifrån Sorjos historia. Det rör sig om frihet, strävsamhet och frivilligt samarbete. Detta antyder också att den moderna välfärden och konsumtionssamhället inte enbart varit av godo, då samarbetet upphört att vara frivilligt och istället institutionaliserats. På liknande vis har frihetskänslan slått över i atomism, och strävsamheten i materialism. Som utgångspunkt för reflektioner kring det genuint svenska kan en jämförelse med Sorjos vara av värde. Hur kan vi åter bygga ett samhälle och en kultur som präglas av positiva värden, i en form som fungerar idag?

Vi finner flera artiklar om byn på Elof Granholms hemsida Loffe.net. Granholm beskriver sidan med orden ”konservativa åsikter och traditionella värderingar”, det tycks innebära ett amerikanskt kristet perspektiv med bland annat artiklar om Harry Potter som farligt hedniskt inflytande. Men det finns också intressanta artiklar om folktro och historia, vilka torde intressera många av Motpols läsare.

Ett par artiklar om Sorjos:

Sorjos – minnesrik svenskby i Karelen
Svenskbyn i Karelen (Ruth Dahls artikel)

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.