2014 går mot sitt slut. Det har varit ett händelserikt år, och det kan nu vara på sin plats att försöka summera det. Vi kommer börja med ett geopolitiskt perspektiv, för att därefter gradvis återvända till den svenska arenan.
Geopolitik – från Ukraina till Surinam
There was in Italy some kind of civil war with 3 parties – the Left, the Right and the State. In fact there were 4 parties because, the backer was against all of them. The ultimate goal was to slowly annihilate all national policies, to destroy the State in Italy, by using all the healthy political forces and making them face one another. So, from one side they played the anti-communism, then the anti-fascism, with the only goal to wipe out the nation, the State and the economy. Today they do the same with jihadism.
– Gabriele Adinolfi om Italiens blodiga 1970-tal och CIA:s roll bakom kulisserna. Adinolfis ”trialektiska” perspektiv är tillämpligt än idag, i de flesta konflikter finns det en ”skrattande tredje”
I Europa har kampen mellan USA och Ryssland dominerat skeendet. I retoriken har Ukraina stått i centrum, men egentligen har det handlat om att bryta tendensen till ekonomisk och politisk integration mellan Ryssland och övriga Europa, på sikt att splittra och plundra det delvis oberoende Ryssland. De flesta europeiska regeringar har här framstått som lojala snarare mot Vita huset än mot Europa och sina egna folks intressen av stabil ekonomi och fred. Det finns dock tendenser, bland annat i Tyskland, Ungern och stora delar av den pro-europeiska oppositionen, till en mer kritisk inställning och ovilja att störta Europa i ett nytt kallt krig. Trots en trolig ubåtskränkning och ett nedskjutet passagerarplan, vilka Ryssland beskyllts för, har det varit svårt att piska upp någon egentlig krigsvilja bland de europeiska folken. Med de politiker vilka tycks ha gått direkt från skolans grupparbeten in i toppolitiken, och tagit mentaliteten med sig, har fallet dock varit ett annat. Här har retoriken tidvis varit hård. Under årets slut har Ryssland drabbats av ekonomiska motgångar, beroende både på sanktioner och lågt oljepris. Det senare drabbar i förbigående sagt hela den anti-amerikanska axeln, inklusive Venezuela och Iran. Men det hotar också den amerikanska ”shale oil”-branschen och, på sikt, det saudiska kungahuset.
Samtidigt har det under konflikten i Ukraina ägt rum en del historiskt intressanta förändringar. Så kan man kring de nyryska separatisternas kamp se tecken på en ideologisk syntes, där både ”vänster” och ”höger” samlats i ett gemensamt projekt. Denna utveckling bekräftar i hög grad den ryske teoretikern Dugins tankar om en ”fjärde politisk teori”. Vänsterns ”antifascism” är på samma gång en förutsättning för denna utveckling, och ett hinder för en fördjupning av den. Annars är det en positiv utveckling att allt från monarkistiska kosacker till fackföreningsfolk samlas i motståndet mot USA, med frivilliga från många länder och bakgrunder. Den pro-europeiska oppositionen, med bland annat Front National, har också ställt sig kritisk till den anti-ryska kampanj etablissemanget bedriver. Detta får ses som ett mognadstecken, det handlar inte bara om invandring eller muslimer. Samtidigt har det ryska folket slutit upp runt Putin i en situation där både ekonomiska angrepp och ännu en ”färgrevolution” förbereds. Putin har gång på gång imponerat genom sitt sätt att bemöta angreppen.
Intressanta på sikt är också de ukrainska nationalisterna. Där finns tendenser till chauvinism och anti-ryska sentiment, liksom problematiska ideologiska inslag. Bakom sådant som massakern i Odessa kan man sannolikt spåra båda huliganmentalitet och ljusskygga kretsars försök att provocera Putin. Samtidigt finns där tendenser till en social nationalism, på sikt omöjligt att förena med samarbete med landets oligarker. En del kommer att koopteras och är redan oligarkernas avlönade muskler, andra kommer att vända sig mot dem. De senare bör redan nu omvärdera situationen, och fråga sig vem fienden och ”den skrattande tredje” är.
– Chavez och ALBA-ledare
Samtidigt har 2014 bjudit på en fortsatt rörelse i riktning mot en multipolär värld. Om detta skriver sällan etablerad media, det är varken spektakulärt eller positivt för USA. Så har BRICS-mötet bjudit på en del positivt, Kina har uttryckligen lovat Ryssland sitt stöd, och ALBA-länderna har fått nya intressenter. Den latinamerikanska visionen, det geo- och socialpolitiska arvet från Bolivar, Peron och Chavez, är i sammanhanget mycket intressant, även om det fallande oljepriset för tillfället har skadat projektets kärna, Venezuela. Oavsett vilket är USA på väg att tappa greppet om Latinamerika.
I Mellanöstern har vi bevittnat den snabba framväxten av IS. Det är inte en alldeles förvånande reaktion på sunniternas ställning i Irak och Syrien och den moderna världens degeneration mer allmänt, och en förutsägbar följd av saudiskt och amerikanskt stöd till islamistiska grupper i Syrien. Mer oväntad kan vara Islamiska Statens förmåga att rekrytera tusentals frivilliga från muslimska minoriteter i Europa. Detta kommer på sikt att leda till terrordåd i Europas storstäder av återvändare från kriget och politiska framgångar för islamfientliga rörelser, i en brutal växelverkan. Det vi i nuläget kan konstatera är att USA och Saudiarabien framgångsrikt skapat ett vulnus, ett blödande sår av kaos, i Mellanöstern. Kriget mellan IS och regeringarna i Syrien och Irak kommer fortsätta länge än, för båda sidor är det en existentiell kamp. Med ett fallande oljepris, en i längden ohållbar social struktur och en allierad lika pålitlig som USA lever även Saudiarabien farligt. Även Jordanien, Egypten, Turkiet och Libanon hotas av IS, i varierande mån.
Föga omrapporterade är annars de kurdiska projekten i norra Syrien, nu hotade av IS. PKK:s gamle ledare Öcalan har under sin fångenskap utvecklats bort från marxism-leninismen och i riktning mot namn som Nietzsche, Bookchin och Wallerstein. Vi bevittnar här tendenser till en både social och politisk revolution, vilken förenar element från anarkismen med etnisk autonomi. Om detta kommer etablerad media att rapportera lika mycket som om ALBA och Brand.
Vad vi bevittnar i både Syrien och Libyen är i varje fall hur amerikansk utrikespolitik skadar både stabilitet, människor och europeiska intressen. Länder som varit relativt stabila har förvandlats till krigszoner, minoriteter flyr, och islamister skaffar sig basområden. Om detta är bra eller dåligt för det närbelägna Europa, eller om det rent mänskligt är acceptabelt, får var och en själv fråga sig. Vår allierade, USA, använder sig i varje fall sedan länge av jihadister för att destabilisera olika länder.
Motståndstendenser – från Russell Brand till PEGIDA
I have never voted. Like most people I am utterly disenchanted by politics. Like most people I regard politicians as frauds and liars and the current political system as nothing more than a bureaucratic means for furthering the augmentation and advantages of economic elites. Billy Connolly said: “Don’t vote, it encourages them,” and, “The desire to be a politician should bar you for life from ever being one”… I don’t vote because to me it seems like a tacit act of compliance; I know, I know my grandparents fought in two world wars (and one World Cup) so that I’d have the right to vote. Well, they were conned.
– Russell Brand
2014 har, förutom BRICS och ALBA, också bjudit på växande motstånd mot det globala systemet. I London protesterade 50,000, bland annat Russell Brand, mot åtstramningspolitiken. Det mediala intresset var dock skralt. Brand har medverkat i Russia Today, och även startat det egna projektet The Trews, för att kontra detta mediala ointresse för folklig mobilisering. Liknande protester mot åtstramningspolitik har vi sett i flera länder, inte minst i Grekland där den radikala högern och den radikala vänstern båda vänder sig mot den ekonomiska politiken. I Frankrike har Alain Sorals E&R rört sig från projekt till parti.
Vi har också sett tecken på folkligt motstånd i Tyskland, med växande marscher mot invandringspolitiken och islamiseringen. Bidragande här tycks vara blodiga sammanstötningar mellan IS-sympatisörer och kurder i landet. Så samlade ”huliganer mot salafism” ett betydande antal demonstranter, därefter har PEGIDA, ”patriotiska européer mot Aftonlandets islamisering”, samlat åtminstone 15000 demonstranter i Dresden. Varken Brand eller PEGIDA har ett egentligt alternativ, men deras exempel visar att många, även i Europa, är hjärtligt trötta på etablissemangets misslyckanden och lögner. Bristen på alternativ, överhuvudtaget medias omöjliggörande för alternativa perspektiv att nå allmänheten, antyder dock också att det inte skulle krävas mycket populism och/eller hetspropaganda mot någon illa omtyckt grupp från etablissemangsföreträdare för en bonapartistisk utveckling.
Även i USA har vi sett folkliga protester, i kölvattnet efter ett antal polisingripanden som lett till afro-amerikanska dödsoffer. Situationen är här mer komplex än medias i dubbel mening svart-vita rapportering. Bland annat har flera av poliserna varit icke-vita, i flera fall tyder också det mesta på att de varit hotade till livet. Den mediala bilden av att amerikanska poliser av rent rasistiska skäl skjuter ner afro-amerikaner är alltså överdriven. Den fungerar också på ett uppviglande vis, vilket bland annat bidragit till att flera poliser avrättats i sina bilar av psykiskt labila människor.
Samtidigt finns det fortfarande en stor grupp socialt och ekonomiskt marginaliserade afro-amerikaner, vars situation påverkas mer av den mexikanska låglöneinvandringen och företagsnedläggningar än av Obamas hudfärg. Det finns rasistiska inslag i deras reaktioner, men det handlar också om delvis förvirrade angrepp på ett system som inte värnar nämnvärt vare sig om dem eller om marginaliserade vita. Och som har ett milt sagt schizofrent förhållande till den poliskår som getts i uppdrag att upprätthålla ordningen men alltid riskerar att beskyllas för rasism när den gör det.
Inrikespolitik- rasism, rasism, rasism
Liknande marginaliserade grupper finns i det Sverige som på eget initiativ ”amerikaniserats” både kulturellt och socialt. Den offentliga diskursen har dock kommit att handla om partiet SD och om rasism i så hög grad att man kan tala om en besatthet. Detta har dessutom eskalerat i samband med det senaste valet. Retoriken har lämnat det löjeväckande och framstår nu som direkt sjuk, så talas det alltmer om partiet SD som ”nazistiskt”. Något ingen idéhistoriker egentligen instämmer i.
Det senaste steget i denna fars är att de flesta partierna kommit överens om att bilda en kartell för att utesluta SD från inflytande. Det har inte mottagits särskilt väl av många av deras väljare och lokalpolitiker, och frågan man nu ställer sig är hur långt det hela kan gå innan det sunda förnuftet tar över. De ekonomiska kostnaderna är redan omfattande, nu avskaffar man i praktiken dessutom flerpartidemokratin. Å andra sidan innebär detta att SD nu kan framstå som det enda oppositionspartiet. Här finns också en möjlighet för Vänsterpartiet att utgöra en vänsterradikal opposition, samtidigt är man låst av ”antifascismen” som ideologi vilket kan försvåra detta. I valet mellan klasskamp och ”antifascism”/samarbete med övrigt etablissemang tenderar det senare att trumfa det förra.
Samtidigt bildar samstämmigheten mot SD ett prejudikat och bidrar till ökad konformism i ett redan ganska konformt samhälle. Detta har blivit tydligt i etablissemangets reaktioner på konflikten med Ryssland och det snabbt tilltagande ointresset för Assangefallet. Å andra sidan verkar det som om människor i gemen är trötta på media och politikerklass, mycket av deras budskap framstår som svårt att ta på allvar.
Vad gäller metakulturella trender är bilden som vanligt kluven. Året har bjudit på en fortsatt degeneration av populärkulturen, med inslag som Nikki Minaj och The Interview. Samtidigt har man kunnat ana inslag av intresse för det ursprungliga och det autentiska i allt från reklamfilmer och matlagning till heminredning (detta är än så länge mest ett intryck jag har, den som iakttagit något av intresse får gärna dela med sig av det i kommentarsfältet). Filmer som på ett eller annat vis brutit med det politiskt korrekta narrativet har bland annat varit Gone Girl, Interstellar, Dracula Untold och avslutande Hobbit.
Det har kort sagt varit ett händelserikt år, då många tendenser som redan pågått ett tag börjar dras till sin spets. Det gäller både lokalt och globalt. Ska man tro Wallerstein och Faye finns det historiska perioder vilka präglas av stabilitet, då det är mycket svårt att skapa förändring. Det finns också perioder då relativt små insatser kan leda till betydande förändringar. Vi lever just nu i det senare.
Relaterat
Russia Today – 14 most-underreported news stories of 2014
På spaning efter det 2013 som flytt
Om skribenten: Joakim Andersen
