Eino Kaila (1890-1958) är en av de historiskt mest betydande finländska filosoferna. Han har bland annat påverkat George von Wright och Ulf Modin. Ett värdefullt inslag i Kailas tänkande är hans begrepp ”djupandlighet”, användbart som utgångspunkt för både livsfilosofi och samhällskritik.

…betraktar man vårt livs monolog mera ingående, så märker man, att den i grund och botten dock har karaktären av en dialog, för att inte säga ”polylog”, dvs ett samtal mellan flera. Ty vår så kallade personlighet, vars yttring denna livsmonolog är, är ju långtifrån en absolut enhet.
– Kaila

Kaila utvecklar resonemanget kring djupandligheten bland annat i Tankens oro. Det är en dialogbok, där de två vännerna Eubulos och Aristofilos tre gånger, med flera års mellanrum, samtalar kring filosofiska ämnen. Uppenbarligen är de båda olika sidor av Kaila själv, under olika faser av livet. Så framstår Aristofilos som konstnären, medan Eubulos snarare är vetenskapligt lagd. I det första samtalet beskriver Aristofilos hur han förlorat ungdomens förmåga att entusiasmeras, och hur han söker det meningsfulla i mötet med bergen och med konsten. Det handlar här snarare om något inom citationstecken ”religiöst” än om något ”estetiskt”. Han beskriver hur han upplever ”detta fenomen, bergen, på samma sätt som ett uttrycksfullt ansikte, det är besjälat, det uttrycker, det betyder något, till och med något djupt och mäktigt….”

– Kaila

I det andra samtalet har han utvecklat en närmast vitalistisk världsåskådning, vilken också jämförs med Bergson, Driesch och Spinoza. Han föreställer sig att verkligheten är fyrdimensionell, men att vi bara kan uppfatta tre dimensioner. Genom ”hål” till den fjärde dimensionen tränger Livet igenom. Aristofilos utvecklar en närmast panteistisk, altruistisk, livssyn utifrån detta antagande. Roligt är att han också uttrycker sig om den mänskliga naturen på ett sätt som starkt påminner om den nya högerns från Gehlen hämtade tankar om hennes ”världsöppenhet”. Hon är djuret med så få instinkter att hon måste skapa en kultur.

I den tredje dialogen är det Eubulos som står i centrum. Han beskriver där sin mer vetenskapliga världsbild, med flitiga referenser till Planck, Heisenberg och andra. Bland annat menar han att vi rör oss från ett punktteoretiskt till ett fältteoretiskt sätt att se på världen. Som exempel anger han gestaltpsykologin, man skulle också kunna nämna Deleuzes Nietzschetolkning.

Djupdimensionen

Det de båda herrarna delar är det de kallar det ”djupandliga” perspektivet. Detta förenar också dem, och Kaila, med namn som Magnus Stenbock, Eric Hermelin och Ludwig Klages. Aristofilos talar i den andra dialogen om:

…det andliga livets upplevda djupdimension, och som det ”djupandliga” har du betecknat den nivå av det andliga livet, där denna upplevda djupdimension är störst. Ditt favoritexempel tycktes vara musiken, som uppvisar hela den väldiga skalan inom denna djupdimension, börjande från den ”intetsägande” samklangen av harmoniskt klingande stämgafflar över låt oss säga en valsmelodi till den ”klassiska” tonkonsten, till en Bach eller Beethoven, med deras ”oändliga djup”.

Han identifierar tre kännetecken på det djupandliga: ”djup, ”flerskiktighet”, och äkthet”. Det är inte något som är begränsat till musiken, utan det kan prägla en människas hela liv. Aristofilos säger om hennes handlingar:

De är sådana, där människan enkelt och okonstlat gör det hon anser vara rätt, utan att blicka varken till höger eller vänster, utan att tänka på äran och utan att frukta konsekvenserna, de må vara vilka som helst. Inför den rena heroismen tystnar världens skrän, och även den ytliga förnimmer orgeltonen från djupet.

– Liljefors

I likhet med Hermelin ser Aristofilos detta djupandliga handlande som något som i en mening äger rum bortom ”sjelfet”. Han säger att det djupandliga förflyktigas så snart vi i handlingen ser de ”jagbetonade dragen, ärelystnad, fåfänga, ”viktighet”. Såhär långt kan vi i varje fall dra två slutsatser. Det djupandliga livet präglas av att vara sann mot sig själv, den djupandliga kulturen präglas av djup, flerskiktighet och äkthet (Aristofilos talar även om komplexitet och ljus). Som Eubulos genom sin existens antyder behöver man inte vara religiös för att värdesätta en sådan djupdimension.

Djup och yta

Hos Kaila finns också utgångspunkten för en fruktbar samhälls- och kulturkritik. På samma sätt som en kultur kan präglas av det djupandliga, kan den bli ytlig, vulgär och oärlig. Aristofanos jämför Bach och Beethoven med ”något ”månskenssvärmeri” av en jazzorkester”, han noterar att där saknas både djup, äkthet och ”flerskiktighet”, det är rentav ”lögn och förställning”. Gissningsvis är det ”månskenssvärmeri” snarare än ”jazzorkester” som betonas i sammanhanget, det finns potentiell djupdimension i alla musikgenrer. Liksom potentiell ”lögn och förställning”.

Sådan ”lögn och förställning” präglar stora delar av det moderna samhället, både vad gäller kultur och ideologi. Marcuse var ofta fel ute, men med begreppet ”den endimensionella människan” fångade han något väsentligt. Reklam och annat reducerar ständigt människan till den lägsta gemensamma nämnaren, till en driftstyrd och ytlig stackare. Debord och situationisterna beskrev på sin tid ”varuskådespelet”, det är inget djupandligt fenomen utan förmedlar snarare konsumtionism och materialism. Även Byung-Chul Han bidrar här med insikter, ”trötthetssamhället” är ett samhälle där vi aldrig får tid för reflektion, därav ytligheten. Ett värdefullt perspektiv erbjuder Frederic Jamesons analys av postmoderniteten. Han har identifierat just övergång från djup till yta som ett av dess kännetecknande drag. Detta är en logisk följd av det snabba flödet av bilder och korta klipp, där pastischen blir central. Denna är en ”tom parodi” enligt Jameson, utan djup och utan historicitet.

Denna ytlighet kan också kopplas till tendenser i den ideologiska sfären, inte minst politisk korrekthet. Denna kan ofta beskrivas som en oförmåga att skilja tecknet från det betecknade, där symboler i sig triggar olika reaktioner oavsett sammanhang. Mångkulturalismen som ideologi präglas också av denna brist på djup i förståelsen exempelvis av vad som skiljer en kultur från ett smörgåspålägg. Sammantaget innebär detta naturligtvis en infantilisering av både människa och samhälle.

I en sådan situation är Kailas tankar kring djupdimensionen av värde, då han sätter ord på något många anar. Vi lever i ett samhälle med allt mindre djupdimension och allt mer yta. Bland motståndsstrategierna kan man här identifiera ett liv präglat av äkthet, i de sfärer som betyder något (exempelvis familjen), och en kultur där man söker djupdimensionen (exempelvis i natur, konst och historia/rötter). Som Byung-Chul Han visar spelar även kontemplationen en värdefull roll.

Relaterat

Arnold Gehlens filosofiska antropologi
von Wright och myten om framsteget
Arnold Gehlens filosofiska antropologi
Eric Hermelin
Ludwig Klages och den biocentriska världsåskådningen
Magnus Stenbock – en svensk reaktionär

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.